Recension: Space Cadet (2024) – Roberts räddar filmen från bottenbetyg
Förutsägbar rymdkomedi med låga ambitioner
Rex vill göra sin mamma stolt och söker till astronautskola – trots noll behörighet. Filmtopps Sebastian Sterner fascineras över denna axelryckning till komedi.
Prime Videos senaste komeditillskott, "Space Cadet", kan likställas vid en kidnappning till en svunnen era; en tid då komedier à la Legally Blonde (2001) regerade, för cirka 20 år sedan. Underdoghistorien om Floridatösen Rex (Emma Roberts) som vill bli astronaut, trots noll eftergymnasial utbildning, är så monumentalt förutsägbar både i sin berättarstruktur och sina karaktärer, att den nästan bli fascinerande. Men bara nästan.
Inledningen är rosenskimrande med tillbakablickar av Rex, som tillsammans med sin mamma, beskådar raketuppskjutningar. Hon proklamerar stolt att hon ska ut i rymden en vacker dag (det tycks nästan råda lagkrav på att följa sina drömmar i Space Cadet – så hårt hamras budskapet in gång på gång). Hon är en duktig gymnasieelev men när mamman blir sjuk direkt efter studenten får hon lägga drömmarna på hyllan för att bli bartender och brottas med krokodiler (som man ju gör i Florida).
Snabbspola framåt tio år: mamman är bortgången, Rex bor hon sin pappa och brottas fortfarande med krokodiler. En kväll får hon ett uppvaknande och bestämmer sig för att kvala in till NASA:s astronautprogram. Via ett rejält modifierat CV lyckas hon med det, och kontrasternas resa kan börja.
Emma Roberts räddar filmen från bottenbetyget
Ganska snabbt inser jag att "Space Cadet" kräver att jag släpper alla krav på realism. Man får bara köpa att, i filmens värld, är NASA uppenbarligen inte kapabla att göra någon form av kvalitetsgranskning via en enkel googling, eller att kunskap, utbildning och kompetens inte ens går att jämföra med drömmar och ett glatt humör. Troligtvis ska berättelsen symbolisera någon slags obotlig optimism – ingenting är omöjligt så länge du verkligen, verkligen, VERKLIGEN vill något.
Upplägget med den bluffartade huvudkaraktären som mot alla odds slår sig framåt, och lyckas charma alla är redan gjord så många gånger att jag undrar hur den är idén nådde hela vägen till färdig film. Särskilt när den känns så oinspirerad och förutsägbar som här.
Alla biroller runtom Emma Roberts känns dessutom som tråkiga karikatyrer på redan urvattnade stereotyper. Vi har den bajsnödigt coola stridspiloten, den nördiga tjejen och ärkefienden som vill göra allt för att sätta dit huvudkaraktären. Släng sedan in en överspelande Tom Hopper (som tycks ha ett enda minspel: förvirrad) som Rex kärleksintresse och jag börjar undra hur ingen kan ha fingrat på nödbromsen. Dessutom begår filmen en kardinalsynd som komedi: Manuset är inte kul. Endast Poppy Liu i rollen som Rex gravida kompis fick mig att dra en smula på smilbanden. I övrigt – inget.
Det som räddar filmen från bottenbetyget är Emma Roberts. Hon lyckas ta en ganska platt huvudkaraktär och spela den med så mycket energi som manuset tillåtet. Jag hade hellre sett en film som vågade ta ut svängarna ännu mer. Ska man ta en så urvattnad genre ser jag hellre att man driver med den. I nuläget ser jag hellre om Legally Blonde.
"Space Cadet" har premiär i dag, den 4 juli, på Prime Video.