Recension: Paradis City (säsong 1) – Jens Lapidus-serien visar ambition
Skådespelarna glänser i filmatiseringen av Lapidus bästsäljare
Den 7 mars är det efterlängtad premiär för Jens Lapidus-serien ”Paradis City”. Actionthrillern är en ambitiös satsning som ingjuter välbehövlig energi i det svenska krimmaskineriet.
Den grova kriminaliteten i Sverige har eskalerat. För att återta kontrollen över samhället har murar rests kring landets mest utsatta områden och så kallade särområdeslagar införts innanför dem. Det största och mest ökända av dessa områden är Järva, som fått smeknamnet ”Paradis City”. Missnöjet är påtagligt och när Sveriges inrikesminister beger sig innanför murarna i Järva för att hålla ett tal dröjer det inte länge innan hon kidnappas.
Det blir upp till SÄPO-agenten Fredrika (Julia Ragnarsson) att rädda ministern och för att lyckas måste hon vända sig till någon som kan Paradis City. Valet faller på den tidigare MMA-fightern Emir (Alexander Abdallah), som motvilligt tar sig an det hopplösa uppdraget.
”Paradis City” är den nya Prime Video-adaptionen på Jens Lapidus dystopiska roman med samma namn. Det är en ambitiös och tempohög actionthriller som ger den svenska publiken någonting nytt.
En serie som sticker ut på den svenska marknaden
”Paradis City” siktar högt. Berättelsens rötter vilar i svensk krim som vi känner den, men samtidigt har Lapidus dystopi gjort det möjligt att ta ut svängarna och inkludera actioninslag som uppenbart hämtat inspiration från större internationella produktioner.
Det är ett lyckat äktenskap mellan två väldigt olika stilar som gör att Paradis City blir tilltalande. Både för dig som vanligtvis rycker på axlarna åt skandinaviska kriminalproduktioner och för dig som himlar med ögonen åt Hollywoods utsvävningar. Här serveras vi på många sätt det bästa av två världar.
Paradis City sticker verkligen ut på den svenska streamingmarknaden med sina ambitioner – och de är precis vad genren i Sverige förtjänar och behöver för att inte urvattnas helt och hållet.
Snuddar vid något fantastiskt
Ambitionerna krattar för någonting riktigt bra, och resultatet är också bra – det här är en mycket sevärd serie som garanterar underhållning – men en invändning jag har mot serien är att den inte omfamnar sina styrkor riktigt så mycket som det finns utrymme att göra. De breda penseldragen är tydliga och sitter där de ska, men på detaljnivå går det ofta att hitta sprickor i färgen.
I sina försök att hålla tempot uppe känns det många gånger som om vi skyndar igenom serien. Bitvis bidrar det till att hålla intresset uppe, men ibland blir det på bekostnad av spänningen. Det är flera nyckelscener genom seriens sex avsnitt som dammas av så snabbt att någon nerv knappt hunnit etableras innan nästa sekvens redan rullat igång.
Samma problem leder även till att ett antal av karaktärerna känns underutvecklade. Här är det främst Félice Jankells och Lancelot Ncubes karaktärer som blir lidande. De hamnar i någon form av limbo där de ges tillräckligt med utrymme för att väcka tittarens nyfikenhet, men inte nog för att man verkligen ska känna något band till dem.
En grej till jag inte kan låta bli att påpeka som en mindre skavank är att Paradis City, likt nästan alla svenska serier jag ser, stundtals verkar livrädd för dialog med undertext. I pilotavsnittet känns expositionen i vissa repliker som en lättare örfil och i senare avsnitt berövas de duktiga skådespelarna många gånger på möjligheten att ”show don't tell” med övertydlig dialog som hade kunnat ersättas med blickspel.
Paradis City är verkligen inte en värre bov än någon annan när det kommer till att bokstavera ut både det ena och det andra med dialog, och helhetsintrycket drabbas minimalt, men jag tänker fortsätta att slå på den här trumman, för jag tror verkligen att den svenska publiken är tillräckligt smart för att kunna läsa mellan raderna. Åtminstone lite oftare?
Skådespelare som briljerar
En av seriens främsta styrkor är utan tvekan de många imponerande prestationerna från seriens skådespelare. Jag har redan hyllat Alexander Abdallah i min intervju med huvudrollsinnehavaren, men han är långt ifrån ensam om att briljera. Julia Ragnarsson är lika självklar i den andra huvudrollen och med Paradis City visar hon sig återigen vara en av Sveriges pålitligaste skådespelare.
Pålitlig är även Sverrir Gudnason i rollen som Ragnarssons överordnade i serien. Louise Peterhoff glänser, som så ofta (missa inte hennes lysande insats i pärlan ”100 årstider”), här i rollen den kidnappade inrikesministern. Även unga Olivia Chhimi Östmark förtjänar ett särskilt omnämnande för sin insats som Mila, dotter till Abdallahs karaktär. Varje sekund hon är med i bild känns trovärdig och naturlig. Och just det, Richard Ulfsäter är nästan lite obehagligt effektfull i sin Jimmie Åkessonska karaktär Filip Bonde.
Det är med andra ord en ensemble som nästan genomgående levererar – och det trots en stundtals (mest inledningsvis) utmanande dialog.
”Paradis City” är en sevärd serie som snuddar vid någonting fantastiskt, utan att fatta tag i det helt och hållet. Potentialen uppfylls inte till fullo, men det här är trots allt en underhållande och ambitiös satsning som ger svensk krim en energiinjektion och som ingjuter en tacksamhetskänsla i mig. Det här är en serie som behövs.
”Paradis City” har premiär på Prime Video den 7 mars 2025.
LÄS OCKSÅ: Paradis City är Jens Lapidus-serien som ska höja ribban i Sverige