Recension: Fallout (säsong 1) – underhållande men lite väl gulligt?

Det mesta med "Fallout" är lätt att tycka om. Serien välkomnar oss in i ett universum där karaktärerna är lika färgsprakande som fotot, och tillsammans etablerar de en finurlig och inspirerande ton som är lätt att omfamna. Tonen är extra uppfriskande med tanke på att den ramar in en postapokalyptisk värld, som vi vanligtvis ser gestaltas i betydligt bistrare dager.

Den vibrerande världen som Prime Video välkomnar oss till är en adaption av den vi lärt känna i tv-spelsserien med samma namn. Även om tv-spelsfanatikerna ibland är en svårflirtad målgrupp, så tror jag att Fallout kan tilltala såväl de oinitierade som tidigare fans. Åtminstone de som inte bestämt sig på förhand vad de ska tycka.

"Fallout" har egentligen bara ett problem och det är att avsnitten kanske slinker ner lite väl enkelt. Trots mycket blod och råhet lyckas serien sällan ingjuta en känsla av genuint allvar. Perfekt för den som vill sitta djupt nedsjunken i soffan. Inte lika tillfredsställande för den som vill räta på sig för att inte missa ett ögonblick, samtidigt som pulsen skenar.

Länge leve tre-plus-serien, länge leve Fallout

Det har passerat 200 år sedan ett kärnvapenkrig utplånade civilisationen så som vi känner den. Nu präglas världen av en laglös tillvaro uppe på ytan – men under jord finns även de som levt skyddade från strålning och våld. När ett av dessa skyddade samhällen attackeras förs Lucy MacLeans (Ella Purnell) pappa bort och hon bestämmer sig för att bege sig ut i den farliga världen för att leta rätt på honom.

Fallout är den där typen av serie som får en att känna sig som allra bekvämast i soffan. Här bjuds vi på action, humor och en någorlunda engagerande handling i tre-plus-inramning. Innehållet är inte så bra att du sätter andan i halsen eller förändrar dig i grunden, men det är tillräckligt underhållande för att du ska avslappnat ska titta vidare. Det är med andra ord precis den typ av eskapism vi ofta behöver för att orka med vardagen, vilket inte ska underskattas.

Tre-plus-serien är vardagsterapin vi alla behöver, så med den logiken är Fallout serien vi alla behöver.

Lyckas inte kontrastera råheten med det gulliga

Ska vi ändå ta och putsa de kritiska glasögonen och inte bara nöja oss med att Fallout är exemplarisk eskapism, så misslyckas serien med att skapa ordentlig nerv.

Skaparna Geneva Robertson-Dworet och Graham Wagner har med Westworld-hjärnorna Lisa Joy och Jonathan Nolan (Nolan har även regisserat tre avsnitt) som producenter skapat en värld som är så sprudlande lekfull att det är svårt att ta de dramatiska stunderna på allvar. En anledning till det är en avsaknad av kontrast mellan det underfundiga och det miserabla.

Fallout innehåller gott om råhet och blod; krossade huvuden och lemlästade kroppsdelar, men effekten av det försvinner in i den övergripande tonen på ett sätt som inte är fördelaktigt. Råheten tar kontinuerligt plats i serien som strössel på mjukglassen, när den snarare borde kastats in som en tårta i ansiktet. Hade den där råheten skruvats upp ytterligare och använts aningen mer omsorgsfullt hade det känns som om någonting verkligen stod på spel för våra karaktärer.

Samtliga avsnitt av "Fallout" säsong 1 finns nu på Prime Video.