Recension: Bosch: Legacy (säsong 2) – ”Modern noir när den är som bäst”

"Bosch: Legacy" är alltså en spin-off på "Bosch". Det kan tyckas vara godtyckligt att kalla det en spin-off eftersom serien handlar om samma huvudkaraktär, men faktum är att den här serien har en annan natur än originalserien. Bosch (Titus Welliver) arbetar numera som privatdetektiv. Hans rättspatos är starkare än någonsin. Utan en polisbricka måste han ta större risker än någonsin för att uppnå rättvisa.

Modern noir när den är som bäst

I andra säsongen utreder Bosch ett brutalt mord samtidigt som han och advokaten Honey Chandler (Mimi Rogers) utreds av FBI för händelserna i förra säsongen. Maddie Bosch (Madison Lintz) tar nya kliv i karriären. Hon blir alltmer lik sin far. Men hon börjar också hårdna alltmer, vilket varken hon eller hennes pappa är vidare tillfreds med.

Böckerna av Michael Connelly som ligger till grund för både originalserien och denna spin-off är rätt hårdkokta. Jag har bara läst den första boken, The Black Echo (svensk titel: Svart eko), och tyckte, ärligt talat, att Connellys prosa är en aning för torr för min smak. Som grund för de två TV-serierna funkar det dock väldigt bra. Det kanske har att göra med att filmer, och i förlängningen TV-serier, alltid kommer vara min första kärlek.

Både "Bosch" och "Bosch: Legacy" är modern noir när den är som bäst. De har allt som vi noir-fans älskar; politik, korruption och mord. Det jag älskar mest med noir-genren är att de är snåriga. Det ordet, snårig, tycker jag kan kännas en aning abstrakt, men det är också talande för genren. När jag slår upp ordet i min synonymordbok (ja, en gammal hederlig uppslagsbok), står det:

Full av snår, snärjig, risig, ogenomtränglig, buskig; komplicerad, tilltrasslad, trasslig, krånglig, invecklad, svårförståelig, svår

"Bosch: Legacy" börjar med ett mord, som kan sägas vara mitten av en kriminalberättelse. Bosch har inte Sherlock Holmes smått övernaturliga slutledningsförmåga, använder inte avancerade kriminaltekniska metoder som i CSI och har inte heller tur med vittnen som ser allt. Han är metodisk och förlitar sig på sin erfarenhet och sin instinkt. Precis som i tidigare säsonger, får vi följa honom under ett fall som sträcker sig över hela säsongen, där vi matas med små pusselbitar tills det som från början är tilltrasslat, komplicerat och invecklat bildar en större bild. Det är detta som är tjusningen med noir.

Som sig bör i en bra noir, bjuds vi även på gott om spänning när Bosch närmar sig sitt villebråd.

Välskrivet och välspelat

"Bosch: Legacy" respekterar sina tittare. Många andra moderna serier skriver gärna sina tittare på näsan, vilket resulterar i klumpig dialog och en förutsägbar handling. Dialogen i Bosch: Legacy är smart och karaktärerna är mångbottnade. Harry Bosch har ett starkt rättspatos, älskar sin dotter och tar inte skit från någon. Han är också burdus, tjurskallig och jävligt svår att ha att göra med för de flesta i hans omgivning.

Jag tyckte det var kul att se Max Martini i en av de bärande birollerna. Han är en mycket underskattad skådespelare som mest har fått harva runt i mindre biroller. I andra säsongen av Bosch: Legacy får han mycket svängrum för sin mörka karisma. Från det att vi får se hans karaktär, Ellis, för första gången, känns han oberäknelig, lömsk och dödlig; perfekt för en noir med andra ord.

Andra säsongen av "Bosch: Legacy" är lika bra som tidigare säsonger utan att upprepa sig. Både Harry Bosch och hans dotter utvecklas som karaktärer. I och med att det är noir vi pratar om, är det inte nödvändigtvis en positiv utveckling.

Jag hoppas de fortsätter göra många fler säsonger om Harry Bosch.