Reacher (säsong 1, avsnitt 1–4)
Veteranproducent styr upp undermåligt källmaterial
Actionserien "Reacher" är smart, spännande och har ett bra driv i storyn, trots att källmaterialet är litteraturens motsvarighet till Eldorado-produkter.
Den mystiske Jack Reacher (Alan Ritchson) har precis anlänt till en småstad i Georgia när han grips för mord. Detta mord visar sig vara en del av en större komplott och har dessutom en personlig koppling till Reacher, som bestämmer sig för att gå till botten med det hela på sitt eget brutala vis.
"Reacher" är baserad på romanserien av Lee Child. Jack Reacher är jättestor och jättestark och jättesmart. Han är bäst på typ allt och hans standardsvar är tystnad. För Child verkar ha fått för sig att coola killar är fåordiga. Reacher är en otroligt endimensionell karaktär. Hans motståndare i böckerna är värre (halvdimensionella?). Lee Child är litteraturens motsvarighet till Eldorado: det går att äta/städa/torka sig i arslet med det, men alla andra alternativ är bättre.
Santora styr upp TV-serien
Serien produceras av veteranproducenten Nick Santora, som har nästan 20 år i branschen under bältet. Han är troligtvis mest känd för Prison Break, som jag tyckte kunde vara riktigt spännande och smart. Santora lyckas styra upp källmaterialet till Reacher. I Santoras händer blir inte bara handlingen intressant, smart och spännande, karaktärerna blir lite intressanta också.
Nu är inte Santora någon sorts trollkarl; det finns gränser för vad han kan göra med Childs platta karaktärer. Istället har han lagt mer fokus på att utveckla relationerna mellan Reacher och hans allierade, vilket gör att TV-seriens karaktärer känns bra mycket mer dynamiska än de gör i böckerna.
När Tom Cruise spelade rollen i två filmer var det många klagomål på det faktum att Cruise är alldeles för liten för att spela rollen som jätten Jack Reacher. Cruise ska däremot ha lite beröm för att han höll sig trogen karaktären, då hans Reacher var fåordig, stenhård, smart och skittråkig. Alan Ritchsons tolkning är ännu mer trogen karaktären, vilket hjälps mest av det faktum att han är en lång och väldigt muskulös kille. Han kör också på den fåordiga och smått skitnödiga stilen, vilket jag alltid har tyckt gör Reacher dryg snarare än cool. Ritchson tillför dock en portion karisma, som väger upp källmaterialets färglöshet. Samspelet med de andra skådespelarna gör att Ritchson lyckas tillföra det fyrkantiga fanskapet ett par dimensioner till.
Den gamla skolans hjälte
Jack Reacher är en handlingens man. Och han är en problem-magnet. Resultatet blir att vi får se Reacher göra upp med buset minst en gång per avsnitt. Actionfantaster kommer inte bli besvikna – det är alltid kul att se en muskulös kille spöa skiten ur skurkar. Föga förvånande är detta den stora behållningen i Reacher.
Nick Santora förtjänar en guldstjärna för hur han har lyckats styra upp Lee Childs skitnödiga litterära förlaga. Reacher är inte i klass med exempelvis Prison Break eller liknande intelligenta thrillers, men handlingen är både spännande och smart. När vi dessutom bjuds på lite gammal hederlig action i varje avsnitt är resultatet en TV-serie som jag tror många kommer gilla.