Herself (2020)

Det finns filmer som greppar tag i dig från första bildrutan och som inte släpper taget förrän eftertexterna rullar. Filmer som ger en så mycket hopp i en skiten värld att man bara vill gråta. Jag kan med glädje meddela att Phyllida Lloyds Herself är en sådan film. Den har ett djupt och kompakt mörker men är samtidigt så godhjärtad att jag ser den som en av de mest upplyftande filmer på evigheter (med konkurrens av Pixars "Själen").

Det går inte att förundras över Phyllida Lloyds regibana. Först den vidriga Mamma Mia!-filmatiseringen (jag står fast vid att uppföljaren slår originalet mest hästlängder), sedan The Iron Lady som Oscarsbelönades för Meryl Streeps insats, följt av lite TV-produktioner. Och nu är vi här: Herself. Filmerna kunde inte vara mer olika; hurtbullemusikal på steroider, politisk historiedrama och nu ett familjedrama om våld i nära relationer. Det är med glädje som utvecklingen kvalitetsmässigt har gått åt rätt håll.

Herself skildrar den ensamstående modern Sandras (Clare Dunne) uppbrott och efterspel från sin våldsamme pojkvän Gary (Ian Lloyd Anderson). Livet med två småflickor, flera jobb och ett tillfälligt boende på ett hotell tär på henne, men så hittar hon en dag en ljusglimt i tillvaron: Hon vill bygga ett hus.

Som tittare är det imponerande hur effektiv filmen är redan från första scenen. Bara några minuter in ryser jag åt hennes pojkväns misshandel och trots att Sandra ibland kan tyckas naiv i sin inställning till det där huset hon vill bygga, går det inte att inte sympatisera med henne och barnen. Utöver Sandra finns ett rikt karaktärsgalleri. Det är människor som bidrar till att filmen sakta men säkert bryter ner det mörker som den inledningsvis startar i. Även om det är en film som handlar om att komma över ett våldsamt förhållande, är det också en film om människors godhet - helt utan att passera något smörsliskig gräns där människor gör high five i slowmotion. Tack och lov.

Huset som ska byggas blir en symbol för frihet och trots att ett och annat musikval skriver tittaren lite för mycket på näsan (jag tänker mest David Guettas låt "Titanium") visar Herself svårigheterna med att gå vidare på ett synnerligen nyanserat sätt. Flera gånger i filmen ifrågasätter Sandra sitt val att lämna sin man och på en del sätt handlar berättelsen även om hennes ex-pojkvän. Mot slutet av filmen är berättelsen även inne och nosar i tanken kring vad som får vissa män att utöva våld mot sina älskade, och hur många som inte lyckas ta sig ur liknande relationer. Det är ett område som den gärna hade fått utforska mer. 

Men låt mig inte avsluta så bittert. Herself är fantastisk och 2021:s bästa film än så länge, så här två veckor in. Det är inte fy skam.

MER LÄSNING: Filmtips på Netflix 2021!