Don't Make Me Go (2022)
Sjukdomssnyftare som ställer till det för sig själv
Amazon Primes nya far- och dotterdrama tar sig an flera tuffa emotionella teman. Tyvärr behövs de förberedda näsdukarna aldrig användas i detta välmenande men i slutändan misslyckade försök till en intim familjesnyftare.
Max (John Cho) är en ensamstående pappa till 15-åriga Wally (Mia Isaac) efter att Wallys mamma lämnade familjen när hon var liten. De båda tar sig igenom vardagen framgångsrikt, om än innehållandes osämjor om traditionell tonårsproblematik så som pojkar, skolgång och framtidsplaner.
Mindre oenigheter likt dessa kommer en dag minska i betydelse för Max då han får det hastiga beskedet att han lider av en livsfarlig hjärnsjukdom. Något som antingen betyder att han måste operera sig med en hög risk för att han inte tar sig från britsen levande, eller att han lever med sjukdomen som troligtvis kommer innebära hans frånfälle inom ett år.
Med vetskapen om att hans dagar kan vara räknade bestämmer sig Max för att ta med en ovetande Wally på en roadtrip över land och rike för att återförena sin dotter med hennes mor i förhoppningen om att de båda kan bygga upp en relation inför hans potentiella bortgång.
Glädje, sorg, rädsla och vemod – deras resa kommer visa sig bli en känslosam berg- och dalbana när de båda lär känna varandra på ett helt nytt sätt i ansiktet av en annalkande hjärtesorg som väntar på att vända båda deras liv upp och ned.
En livsförändrande resa med gott om ”aww”-ögonblick…
"Don’t Make Me Go" känns designad med syftet just att framkalla tårar hos sin publik. De första orden vi får höra i filmen är de från Wally som i en voiceover slår fast att ”ni (publiken) kommer inte gilla hur den här berättelsen slutar”. Med de orden bokmarkerade på näthinnan i ett tidigt skede och med en livsfarlig sjukdom etablerad kort därpå gör filmen ingen hemlighet av att den dukar upp för en avslutande snyftfest, något som tyvärr resulterar i att jag är förberedd och därmed något immuniserad inför den ofrånkomliga sista bedrövelsen.
Vägen dit då? Jodå, den livsförändrande resa som Max och Wally ger sig ut på erbjuder en hel del feelgood då Max försöker pressa samman de sista åren av Wallys uppväxt inom loppet av några dagar. Nya upplevelser som bilkörning, skrattfyllda casinobesök och allmänna livsläxor delas ut Wallys väg samtidigt som intentionerna bakom dem hålls fortsatt hemliga av Max.
… som till slut övergår till ”huh…?”-suckar
Filmen kan stoltsera med en handfull ”aww-ögonblick” likt dessa och en perfekt castad John Cho som den varsamma pappan som, trots vissa stappliga steg, inte vill något annat än det bästa för sin dotter och hennes framtid. Ett stort problem är däremot att filmen, trots fullgoda försök från både Cho och Isaacs sida, misslyckas med att framställa den centrala relationen mellan Max och Wally som varken unik eller närgående nog för att jag ska leva mig in i deras tuffa prövningar och bäva inför den ofrånkomliga hjärtesorg som väntar de båda vid filmens slut.
För hjärtesorg, det blir det också, inte bara för Max och Wally men också för mig som tittare. Wallys inledande profetia om att ”ni kommer inte gilla hur den här berättelsen slutar” kommer således också slå in. Dock inte till följd av ett tårfyllt sista adjö, utan istället på grund av en avslutande twist i berättelsen som känns oerhört felavvägd, onödig och som går emot tittarens förväntningar endast för att gå emot tittarens förväntningar, vilket är den sämsta sortens twist i en film.
"Don’t Make Me Go" går att streama på Amazon Prime från och med 15 juli.