Bliss (2021)
Resan till verkligheten – dit och tillbaka igen.
Stjärnorna Owen Wilson och Salma Hayek spelar i den lite märkliga sci-fi-romansen ''Bliss''. Mike Cahills senaste film bygger helt klart på en intressant premiss som dessvärre inte gestaltas särskilt väl.
Såhär i coronapandemin, när Folkhälsomyndigheten konstaterar att en tredje våg kan vara i antågande och kylan ligger som ett täcke över vårt avlånga land, hade man väl önskat att en mystisk, tilldragande person kom fram till en på gatan och sa: ''Allt det här är bara en illusion, följ med mig så ska jag visa dig den verkliga världen där allt är som du drömt om.'' Hade man då tackat nej? Jag tror inte det.
Särskilt om man som kontorsslaven Greg (Owen Wilson) nyss hamnat i en svår knipa. Han ifrågasätter visserligen varför Isabel (Salma Hayek) lägger märke till just honom, och när hon demonstrerar sina telekinetiska krafter har han svårt att tro sina ögon. Men efter att hon bjudit honom på några orange piller besitter han helt plötsligt samma förmåga. På bara några minuter har de format ett starkt band till varann - tänk vad några piller kan göra! - och Greg, som nyss fått sparken, flyttar in i hennes bohemiska tält.
"En resa mellan två världar."
Vad som sedan följer är en märklig irrfärd där paret befinner sig än i den ena världen, än i den andra. Greg och Isabel möts i det som hon påstår är en simulering av verkligheten. Där är tillvaron grå, trist och skapad för att de som besöker den lättare ska kunna uppskatta den andra, verkliga verkligheten; solen skiner och robotarna har tagit över alla tråkiga sysslor så att människan kan ägna sig helt åt självförverkligande.
Men frågan är i vilken av världarna vår huvudkaraktär Greg egentligen finner sitt fotfäste? Filmen vänder på den utnötta klyschan ''man behöver det dåliga för att uppskatta det goda'' och leder sin protagonist till ett slags självinsikt om vem han är och vad som är viktigt för honom. Det är ett fint budskap - synd bara att resan dit är trist och flummig.
MER LÄSNING:
Filmen uppbringar nämligen en del frågetecken. Varför har inte Isabel, med all sin kunskap, utformat ett smidigare sätt att ta sig från den fejkade världen till den riktiga? Och varför ser hon Greg som sin själsfrände - finns det en förfluten kärleksrelation mellan dem som hon känner till men som Greg glömt på grund av sin tid i den simulerade verkligheten? Jag vet inte och hade önskat att filmen gav något tillfredställande svar på dessa frågor.
När förhållandet mellan Greg och Isabel vilar på en så pass ostabil grund, utan någon direkt känslomässig kärna, blir det svårt att engagera sig i deras öden. Vilken värld kommer var och en av de att välja? Kommer Greg stanna med sina barn i datorsimuleringen, eller leva idylliskt lyxliv med Isabel i verkligheten? Jag bryr mig knappt.
Till skillnad från bättre sci-fi-romanser – typ Open Your Eyes (1997) och mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), som skapar små egna universum – är Bliss rörig med huvudkaraktärer man inte kunde bry sig mindre om. Dock upplever jag det som att Mike Cahill (regi och manus) haft en god idé som han dock inte lyckats gestalta på ett träffande sätt. Detta är en film som vet vad den vill förmedla men inte har en aning om hur.
För fler recensioner --> Scrolla vidare