Recension: Blindspår (säsong 1) – en extrem besvikelse
Mordmysterium byggt på osammanhängande klyschor
”Blindspår” bjuder på platta karaktärer och ett överflöd av klyschor som nystas samman på det mest osannolika sätt ni kan tänka er. Jag har sett sämre serier, men inte många.
Den rullstolsburne polisen Hanne (Ida Engvoll) sitter på ett tåg till Norge som spårar ur efter att en lavin träffar det under en storm. Tågets passagerare tar skydd från stormen i ett närliggande skidhotell. En av människorna på tåget mördas strax efter kraschen. Tillsammans med den pensionerade Viktor (Kjell Bergqvist) och den välmenande men något klumpige norske läkaren Magnus (Pål Sverre Hagen) försöker Hanne genomföra en utredning.
"Blindspår" är ett mordmysterium som är så dåligt konstruerat och berättat att jag vill kräkas. Eller i alla fall sluta titta, men det går inte. För Filmtopp gav mig uppdraget att skriva en recension.
Platta klyschor
”Klyscha” är ett ord med en väldigt negativ klang, men jag har inget emot en eller ett par klyschor i filmer. Klyschor blir klyschor för att de är så välkända, vilket gör att de fungerar som en liten genväg i berättandet. Problemet är att Blindspår har byggt hela sin berättelse på platta klyschor, som dessutom inte hänger ihop.
Hanne utreds för tjänstefel bara för att göra det hela lite mer ”intressant”. Ett mord har alltså skett, men hon får snart reda på att hon inte får utreda morden, eftersom det inte är hennes jurisdiktion. Nej, nej, hon borde tydligen bara sitta på händerna när folk dör.
På hotellet finns även ett gäng nynazister. Deras funktion är att vara odrägliga. Det finns även en affärsman som måste iväg på ett viktigt möte. Det är allt vi vet om honom. Det hela rundas av med ett medium, spelat av Sissela Kyle. Jepp, de har slängt in en spåtant i mixen också. Hon berättar en historia om en ung kvinna som torterades av nazister i hotellet under andra världskriget. Dessa nazister har ingen koppling till nynazisterna.
Det hänger inte ihop
Ja, det är en herrans massa klyschor att hålla reda på. Nu kanske ni undrar hur allt hänger ihop. Oroa er inte. Det gör det inte. Blindspår känns nästan som en ironisk titel i sammanhanget; inga spår leder någonstans.
Upplägget med det isolerade skidhotellet och mordfallen känns lite som något som skulle kunna skrivas av Agatha Christie, vars mordgåtor alltid var logiska när pusselbitarna väl lades ut. Blindspår är raka motsatsen till Christie. Ni kanske kan gissa er till vem mördaren är, men ni kommer aldrig kunna gissa er till motivet.
För det är först i sista avsnittet som vi får veta vad som hände. I sammanhanget känns det som att någon har ersatt de sista tjugo sidorna av manuset med manuset till en kasserad Bourne-film eller något. Vi får, så klart, inte någon tillfredsställande upplösning av det hela heller. Inte nog med att vi måste kämpa oss igenom fyra avsnitt fullproppad med platta klyschor, vi får alltså inte ens någon ordentlig slutkläm.
Berättelsen i "Blindspår" hänger inte ihop för fem öre, manuset bygger på 100 % klyschor och regin är stendöd, vilket gör att de annars duktiga skådespelarna inte har något att jobba med. Alla scener som utspelar sig i ”snöstormen” är dessutom så fula att de verkar ha spelats in av en praktikant.
I och med att det är januari kanske det inte säger så mycket att "Blindspår" är den sämsta serien jag har sett i år, men jag tror att den kommer ha den positionen ett bra tag.
”Blindspår” har premiär på Prime Video den 24 januari.
LÄS OCKSÅ: Filmtopp på galapremiären av ”Blindspår” – se bilder från eventet