Bingo Hell (2021)
Långt ifrån full pott...
Pengar kan inte köpa dig lycka, men en stark gemenskap och en bingohall kan det. Sebastian har sett skräckstudion Blumhouses senaste lågbudgetskräckis som inte når hela vägen fram.
"Jävla selfieklickande hipsters och deras mikrobryggerier, vidriga kaffe och gemytliga bytesbibliotek."
Lupita (Adriana Barraza) vill att det lilla samhället Oaks Springs ska vara som det alltid har vanligt - oavsett hur skitigt och nedgånget det än må vara. Tillsammans med några andra invånare, som alla tycks nosa på pensionsstrecket, vill hon bevara den gemenskap som existerar, något som visar sig vara svårare än hon trott. Plötsligt kastas hennes hela värld omkull när den lokala bingohallen, som hon är delansvarig för att driva, stängs ner och ersätts med en ny.
Förändring är verkligen aldrig positiv.
Regissör Gigi Saul Guerrero har en bakgrund inom skräckgenren vilket är något som märks när belysningen börjar vackla i Bingo Hell och ondskefullt, grön slem kryper fram. På sina ställen lyckas Bingo Hell få mig att vrida mig av obekvämt i soffan, mycket tack vare snygg klippning, bra ljudmix och passande belysning. Men har inte de flesta skräckfilmer det...? På vilket sätt lyckas Bingo Hell höja sig över mängden? Troligtvis har du redan sneglat på betyget och konstaterat att den inte gör det.
Jag hade så önskat att Guerrero vågat ta ut svängarna ännu mer. Filmen börjar härligt övertydligt med Lupitas hipsterhat som får mig att hoppas på en skruvad skräckkomedi. Den introducerar oss för ett kul gäng karaktärer (alla snudd på perfekt castade) som klamrar sig fast vid en halvbräcklig tillvaro – men de har åtminstone varandra. Vem behöver pengar när man har gemenskap? Den finns inga genvägar till sann lycka. Ett budskap som står klart redan från början, men som aldrig lyfter helt.
Tyvärr lyckas filmen aldrig säga så mycket mer än så, och trots sin på pappret korta speltid på 86 minuter upplevs mittenpartiet som utdraget. När filmen väl tar sig i mål känns den lite som en ballong som för länge sedan tappats på luft. Eller en bingohall som för länge sedan förlorat sina besökare. Du fattar.
"Bingo Hell" borde ha förlita sig ännu mer på sina humorinslag av Adriana Barraza och L. Scott Caldwell som verkligen tar i från tårna. Berättelsen som böjar humoristiskt gör därefter alltför sällan nedslag i det komiska.