Aretha Franklin i Amazing Grace

Amazing Grace (2018)

  • 1 tim 29 min
  • Dokumentär
03 december 2019 kl. 12:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En musikupplevelse som lämnar få oberörda.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor och en rad grammis tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i pingstkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Vi får följa med under två kvällars konsertmagi, som ska spelas in och bli en del av hennes legendariska livealbum Amazing Grace. Albumet som kom att bli det bäst säljande gospelalbumet genom alla tider.

  • Regi:
    Sydney Pollack, Alan Elliott
  • I rollerna:
    Aretha Franklin, Reverand James Cleveland, C. L. Franklin, Bernard Purdie, Chuck Rainey, Clara Ward, Mick Jagger m.fl.
Aretha Franklin i Amazing Grace.
Aretha Franklin i Amazing Grace. Foto: NonStop Entertainment

Den Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack har anlitats att fånga konserten på film men sedan dess har det inspelade materialet förblivit osedd. När Sidney Pollack gick bort 2007 lämnade han över materialet till producenten Allan Elliot. Premiären var beräknad till 2011, men Aretha Franklin stämde Elliot för att hon inte gett sin tillåtelse. Det var inte förrän efter Franklins död 2018, som familjen och Elliot kom överens om ett filmsläpp. Först nu - 47 år senare, får vi ta del av inspelningen.

Amazing Grace tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor där spontana utbrott av dans och tal var en del av upplevelsen. Franklins förmåga att hänföra ett helt rum med bara sin röst är ofattbar, när de övriga ljudslingorna från låtar som I Say a Little Prayer eller Respect faller bort är det bara hennes och röst som bär konserten, och som den bär. Kraften och skärpan i hennes röst är otrolig och förhöjs om ens möjligt ytterligare av gospelkören och prästen James Cleveland på piano.

Det är omöjligt att sitta still.

Amazing Grace är en musikupplevelse utan dess like. Att bilden är grynig, stundtals ur fokus och ljudet långt ifrån perfekt, spelar inte någon större roll när Franklin väl tar ton. Att man kan skymta kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen har sin charm. Närvaron är total och man får hindra sig själv från att inte klappa och dansa med  tillsammans med publiken. Det är en film som är omöjlig att sitta still till.

Publiken verkar vara medveten om att de får ta del av en särskild sorts musikmagi och ett historiskt ögonblick. Kyrkan är överfullt, människor står och trängs längs med väggarna och kända ansikten skymtas, bland annat kan man ses Mick Jagger och Charlie Watts från The Rolling Stones dansa och klappa med i publiken.

Man behöver inte vara pingstkyrklig eller hängivet Aretha-fan för att uppskatta den här enorma musikskatten. Arethas röst och närvaro är så total att gåshud är ett faktum. Det är ett stycke musikhistoria som är värd att ta del av. 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL