Recension: Älskling (2025) – “Emotionell kross om hudlös kärlek”
Norska filmen berör på djupet
Lilja Ingolfsdottir har skapat ett gripande mörkt romantiskt drama i sin debut som långfilmsregissör. ”Älskling” är en historia som fint rör vid de allra mänskligaste känslor och det är oerhört svårt att lämnas oberörd.
Den norska regissören Lilja Ingolfsdottir har tidigare regisserat kortfilmer som Hong Kong (2015) och Neglect (2010). Nu har hon gjort en strålande debut som långfilmsregissör med den norska filmen Älskling som verkligen sätter hennes namn på kartan med ett hjärtskärande och mörkt drama.
Filmen handlar om Maria (Helga Guren) som är en sliten fyrabarnsmor som kämpar för att få vardagen att flyta medan maken Sigmund (Oddgeir Thune) ofta befinner sig på resande fot i jobbet. Vi får sedan följa deras resa genom relationsproblem och det är svårt att lämnas oberörd vid filmens slut.
Ett naket och rått drama
”Älskling” inleder med Maria som berättar om den sprakande tid när hon för första gången träffade Sigmund på en fest. Hon är besatt av tanken att bli tillsammans med Sigmund och hoppas på att få stöta in honom. Sedan klipps det till att vi får se paret tillsammans under en bubblig och tid samtidigt som Petra Marklunds hitlåt ”Händerna mot himlen” exploderar till scenerna av deras kärlek. Här finns stark oro för att det skulle riskera kunna bli blaskig romantik men det snabba tempot och den kvicka etableringen med ett vackert foto sätter smakfullt tonen.
Därefter hamnar vi i kontrasterna sju år senare, när paret har fått två barn och klassiskt nog knappt räcker till för varandra. Maria är hemma med barn i ett blöj-doftande cornflakes-kaos samtidigt som den ständigt resande Sigmund kommer hem efter en jobbresa. Maria har tröttnat på tillvaron och hon upplever att Sigmund lämnar henne i sticket. Grälen blir allt mer upptrappade och Sigmund föreslår att Maria ska ta tag i sina aggressionsproblem.
Lilja Ingolfsdottir har gjort ett naket och rått drama som speglar de mänskliga känslorna på ett realistiskt och gripande sätt. En av scenerna visar en sårbar Maria som hittar sin man som gått och lagt sig på barnens golv efter flera dagars bråk. Maria lägger sig bredvid honom trots att hon känner sig bortvald, och sympatikortet fungerar nästan lite för väl då det nästan gör ont att se på.
Helga Guren som spelar Maria gör även en fantastisk prestation när det kommer till att spela en kvinna som förnekar sitt förfall och det är en extremt välbyggd karaktär som är så mänsklig det går att bli. Har hennes irrationella agerande stött bort människor eller är det alla andras fel? Det är en extremt introspektiv konflikt som verkligen berör och ger historien en mångbottnad tyngd. Samtidigt som man ömmar så för henne kan man inte låta bli att känna förakt för hennes "Murphy’s Law"-liknande tankesätt kring hur hon ser på sin familjerelation. Gurens prestation är trovärdig och det är en bedrift när det kommer till att spela en kvinna som ständigt pendlar mellan förnekelse och medvetenhet över sina explosiva känslor.
En perfekt produkt av kulturell zeitgeist
Paret söker sig till parterapi med lite olika avsikter och handlingen lutar till allra största del på Marias kamp om att få tillbaka Sigmund samtidigt som hon försöker acceptera sig själv. Det är inte ett drama fyllt av intensiva konflikter med olika plot-twists, utan fokuserar mer på att djupdyka i en smalare historia. Det är något som Ingolfsdotter har lyckats bra med då man som tittare får svårt att inte känna med Maria och hennes läskiga insikter som hon gärna förnekar. Manuset kanske stundvis vilar lite väl mycket på terapisoffan. Däremot så fyller det sin viktiga funktion som bidrar till Marias inre konflikter och platsen fyller sin del av ekvationen.
Filmen visar även någonstans att det är en perfekt och välbalanserad produkt av samtidens kulturella zeitgeist med normalisering av psykoterapi och komplicerade familjerelationer, utan att det blir för självhjälps-aktigt. En av de mest gripande scenerna är när Maria besöker sin mamma (Elisabeth Sand) och hon inser att äpplet kanske till och med fallit från ett ruttet träd. Det ger henne blandade känslor och hon slängs mellan förtvivlan och motivation till att bli en bättre människa och det bidrar fint till en nyanserad dramaturgi.
”Älskling” är en riktig emotionell kross om hudlös kärlek och lyckas med att vara en relaterbar historia samtidigt som den bjuder på dramatik av hög klass. Det är en riktig upplevelse att dyka ner i filmen och Ingolfsdottir har gjort en fin regidebut med något som både känns fräscht och klassiskt.
”Älskling” har svensk biopremiär den 7 mars.