Alltid Amber (2020)
Behandlar det viktiga ämnet könstillhörighet, men misslyckas med att beröra.
Både Hannah Reinikeinen Bergeman och Lia Hietala har jobbat med film tidigare, men "Alltid Amber" är deras debut som långfilmsregissörer. Dokumentären belyser komplexiteten i ämnet könstillhörighet.
Amber är 17 år, ickebinär och vill bli benämnd som "den". När vi först får träffa på Amber har en utredning på transvården i Stockholm precis påbörjats. Till stöd finns Ambers mor och bästa vännen Sebastian som genomgår en liknande fas i livet. De två vännerna umgås hela tiden och har en bekymmersfri vänskap, det vill säga fram tills Amber träffar kärleken. Nu ställs allt på ända.
"Alltid Amber" är en film som behandlar ett viktigt ämne: könstillhörighet. Den skildrar även dess komplexitet och gråskalor. Vi får följa en liten grupp personer som befinner sig i ett vilset skede av livet, där deras könstillhörighet inte stämmer överens med den gängse normen. De är fast beslutna att korrigera detta för att bli mer bekväma med vilka de är.
Hannah Reinikeinen Bergeman och Lia Hietalas film ger en intressant inblick i en värld som är långt ifrån min egen. Det är en ögonöppnare att se personer ha ångest över sådant jag personligen aldrig riktigt ens reflekterat över. Det känns som att jag lever i en helt annan värld än dokumentärens huvudpersoner.
Att jag inte kan känna igen mig i deras problem ger mig en distans till dem, som också gör det svårt att sympatisera med dem till fullo. Därför får filmen också svårt att beröra mig på ett djupare plan.
Med det sagt vill jag poängtera att "Alltid Amber" är en viktig film – för rätt målgrupp. Jag tror att Amber Mastracci och de övriga i filmen kan bli förebilder för personer i liknande situationer och hjälpa dem att reda ut sin egen vilsenhet.
Se premiärschemat för höstens biofilmer 2020.