Allied (2016)
Året är 1942. Den kanadensiska officeren Max har precis anlänt till Casablanca där han fått i uppdrag att döda en tysk officer. Till sin hjälp tar han den franska frihetskämpen Marianne som har samma mål i siktet. För att smälta in i omgivningen låtsas de att vara gifta och det tar inte lång tid innan de faller för varandra på riktigt. Efter uppdraget återförenas de båda i England och inleder ett förhållande. En bit in på deras lyckliga liv visar det sig att Marianne kanske inte är den hon utgivit sig för att vara.
Med mästaren Robert Zemeckis som regissör och två av vår tids bästa (och vackraste) skådespelare så har Allied alla möjligheter att bli något alldeles extra. Efter att ha sett trailern var jag rädd att vi skulle få se en cheesy actionfilm i Mr. & Mrs. Smith-anda men i själva verket är Allied en mycket mörkare och mer nagelbitande film än så. Fokuset ligger mycket mer på psykologisk spänning, snarare än action. När vapen väl dras fram, så spills det en hel del blod.
Trots ett par halvdana Green screen-effekter har Zemeckis i första akten lyckats ge en sagolik bild av hur Casablanca såg ut på fyrtiotalet. När det kommer till scenografin kan vi se att Zemeckis visar homage till den klassiska filmen Casablanca. Det känns som att Humphrey Bogarts karaktär Rick hade kunnat smälta in med en cigarett i munnen.
Det är också i denna akt som språket får en stor del av handlingen. Max som har utgett sig för att vara fransman, måste sparsamt uttala sig på offentliga platser för att inte bli påkommen. Inte sedan Inglorious Basterds har jag sett olika språk och språkbarriärer ha så stort fokus i en Hollywoodfilm.
Andra och tredje akten som istället utspelar sig i England lägger mindre fokus på det romantiska och äventyrliga. Istället blir filmen bra mycket mer dramatisk och andas mer thriller. Våra huvudkaraktärer tvingas ta hårda moraliska beslut och som tittare hade jag ibland svårt för att avgöra vem jag hejade på. Tyvärr försvinner en hel del av filmens äventyrliga element här och tempot saktas ner en hel del.
I Allied får vi imponeras av flera birollsskådespelare, men trots det är filmen Pitt och Cotillards show. Ett minus för Pitt är att han ofta ser rätt trött och uttråkad ut. Cotillard å andra sidan visar än en gång att hon är en av vår generations bästa skådespelare. I en väldigt mansdominerad film är det också kul att se Lizzy Caplan (The Interview, Masters of Sex) dyka upp som Max syster, men tyvärr är hennes roll väldigt liten.
Som summering vill jag säga att Allied är en perfekt popcornfilm ifall du vill döda två timmar av ditt liv. Det finns få negativa aspekter, men filmen är heller inte särskilt utstickande, nyskapande eller minnesvärd. Den är inte på något sätt en dålig film, men med dessa talanger både framför och bakom kameran hade jag hoppats på mer.
Bäst: Scenerna i Casablanca.
Sämst: Datoranimerad sand.