Stillbild ur Ingmar Bergmans Tystnaden.

Alla Ingmar Bergmans filmer – Alla Bergmanfilmer rankade

Eric Diedrichs
Uppdaterad 12 september 2022 kl. 11:09 | Publicerad 12 februari 2018 kl. 12:02

Vi går igenom alla Ingmar Bergmans filmer – En ny varje söndag.

Att Ingmar Bergman är en av tidernas största filmskapare råder det ingen tvekan om. Nu när det är 100-årsjubileum för "dämon-regissören" är det dags att gå igenom hans filmskatt och se alla Ingmar Bergmans filmer. Vi kommer veckovis, varje söndag, att lägga till en Bergmanfilm i kronologisk ordning på den här listan och skriva vad vi tycker om den. Följ med oss på ett utforskande i en av världen största kulturskatter.

En pojke håller sin hand över en stor bild av Liv Ullmans ansikte.Foto: Svensk Filmindustri.

Ingmar Bergman har prisats av giganter som: Stanley Kubrick, Michael Haneke, Wes Anderson, Woody Allen, Martin Scorsese, Steven Soderbergh, David Lynch, Paul Schrader, Francis Ford Coppola, Todd HaynesSteven SpielbergMartin Scorsese, David Lynch, Wes Craven, Pedro Almódovar, Andrei Tarkovsky, Jean-Luc Godard, Robert Altman, Alexander Payne, Sally Potter och så vidare, och så vidare.

Martin Scorsese berättar hur de varje dag på filmskolan började med att läraren tände ett ljus för honom. Stanley Kubrick skickade beundrarbrev, likaså Lars von Trier. Andrei Tarkovsky gjorde en film på Fårö med Sven Nykvist som fotograf och en Bergmansk skådespelarensemble. Woody Allen har flera gånger sagt att regissören är hans största idol. 2005 utsåg Times Magazine honom till världens bästa aktiva filmskapare. Magnus Krepper berättade hur en italiensk kvinna kom fram till honom och frågade: hur är det att leva i samma land som Ingmar Bergman har levt?

Det går helt enkelt inte att överskatta den betydelse och position Ingmar Bergman har haft (och fortfarande har) för filmvärlden. I år skulle han som bekant ha fyllt 100 år. Detta firar vi på Filmtopp med att gå igenom alla Bergmanfilmer i kronologisk ordning, en för varje söndag. Ett koncept vi delar med Hagabion och Svenska Filminstitutet, som visar Ingmar Bergmans filmer – i kronologisk ordning, en varje söndag. Jag vill också ta och rekommendera "Bergmanpodden" som också har tagit tillfället i akt till att diskutera alla Bergmans filmer.

Alla Ingmar Bergmans filmer

Kris (1946)

Stillbild ur Kris. Den första av alla Bergmanfilmer.
Inga Landgré och Stig Olin i Kris. Den första av alla Bergmanfilmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman, Leck Fischer (Pjäs)
Foto: Gösta Roosling
Med: Inga Landgré, Stig Olin, Marianne Löfgren m.fl.

Handling: När Nellys biologiska mamma kommer tillbaka efter 18 år för att hämta henne vänds världen upp och ner. Pianolärarinnan, som har varit hennes förmyndare, plågas av seperationsångest och Nelly hamnar i ett triangeldrama mellan trygge men tråkige Ulf och oberäknelige Jack.

Omdöme: Bergman beskrev arbetet med Kris som en kris. Insiktsfullt skulle jag säga. Här finns förvisso några riktigt bra scener – särskilt när Jack och Nelly stökar till det på en bal – men filmen är i sig alldeles för spretig, både när det kommer till det estetiska utförandet och i berättandet.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Det regnar på vår kärlek (1946)

Det regnar på vår kärlek
Birger Malmsten och Barbro Kollberg i Det regnar på vår kärlek. Foto: Nordisk Tonefilm.

Manus: Ingmar Bergman, Herbert Grevenius, Oskar Braaten (Pjäs)
Foto: Göran Strindberg
Med: Barbro Kollberg, Birger Malmsten, Douglas Håge m.fl.

Handling: Maggi (Barbro Kollberg) träffar David (Birger Malmsten) när hon missar tåget och de faller snabbt för varandra. Ute på vift en stormig natt bryter de sig in i en övergiven kolonilott för att söka skydd för regnet. Vad som sedan följer kan beskrivas som en romantisk saga om den lilla människan mot samhället.

Omdöme: Det regnar på vår kärlek är en ganska gullig historia i Frank Capra-anda, vilket inte minst speglas av historiens berättare som figurerar genom filmen likt en änglaliknande karaktär. Det är rätt gripande att följa med på Maggis och Davids resa. Dessutom bjuder Douglas Håge på en underbar biroll. Detta är också den första filmen Bergman gjorde med Birger Malmsten, en skådespelare som skulle återvända till filmskaparens universum många gånger framöver.

Betygssymbol för 3 av 5

Skepp till Indialand (1947)

Skepp till Indialand
Holger Löwenadler och Gertrud Fridh i Skepp till Indialand. Foto: Nordisk Tonefilm.

Manus: Ingmar Bergman, Martin Söderhjelm (Pjäs)
Foto: Göran Strindberg
Med: Gertrud Fridh, Birger Malmsten, Holger Löwenadler, Douglas Håge m.fl.

Handling: Här är det intriger och faderskomplex för hela slanten. Puckelryggige Johannes (Birger Malmsten) plågas av sin dominante fader som äcklas av sin sons missbildning. Johannes moder är vänlig men oroar sig för att bli övergiven för någon av makens kärleksintressen. Hela familjen jobbar och lever på ett bogseringsfartyg. En dag tar fadern med sin älskarinna för att arbeta på båten och Johannes blir kär i henne direkt.

Omdöme: Skepp till Indialand är ur många aspekter en bättre film än Det regnar på vår kärlek. Bergman känns säkrare på vad han vill förmedla och karaktärerna är mer välskrivna. Holger Löwenadler gör en fenomenal insats som familjefadern och lyser som starkast i scenerna när han rumlar runt på stan. Tyvärr lyckas inte filmen beröra på något djupare plan.

Betygssymbol för 3 av 5

Musik i mörker (1947)

Musik i mörker
Mai Zetterling och Birger Malmsten i Musik i mörker. Foto: Terrafilm.

Manus: Dagmar Edqvist
Foto: Göran Strindberg
Med: Birger Malmsten, Mai Zetterling, Douglas Håge, Gunnar Björnstrand, Bengt Eklund m.fl.

Handling: Pianisten Bengt (Birger Malmsten) blir blind under en militär skjutövning. Tjänsteflickan Ingrid (Mai Zetterling), som tar hand om honom på dagarna, förälskar sig i den förbittrade musikern, men känslorna verkar vara obesvarade. Ingrid utbildar sig och påbörjar en resa uppåt i klasskiktet medan Bengt i stället faller nedåt och diskrimineras på grund av sin synskada.

Omdöme: Musik i mörker är en väldigt ojämn film. Mai Zetterling har en unik närvaro i sitt skådespel och gör en minnesvärd insats, till skillnad från Birger Malmsten som känns chockerande oengagerad. Tyvärr vacklar berättandet från den fåniga inledningen till uppgörelsen. Här finns dock några minnesvärda scener och Musik i mörker hade kunnat vara en bra film.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Hamnstad (1948)

Ur Ingmar Bergmans Hamnstad
Bengt Eklund och Nine-Christine Jönsson i Hamnstad. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman, Olle Länsberg (Roman)
Foto: Gunnar Fischer
Med: Bengt Eklund, Nine-Christine Jönsson, Birgitta Valberg, Mimi Nelson m.fl.

Handling: Självmordsbenägna Berit och hamnarbetaren Gösta är två plågade själar som försöker finna tröst hos varandra. Men vågar de verkligen lita på kärleken?

Omdöme: Med neorealistisk approach diskuteras flera ämnen som var laddade under den här tiden, exempelvis abort och kvinnans sexualitet. Hamnstad är Ingmar Bergmans första samarbetet med fotografen Gunnar Fischer, som skulle ha en framträdande roll i regissörens 50-talsfilmer. Filmen har flera starka sekvenser, men är tyvärr tre minuter för lång. Slutsekvensen är både fånig och onödig. Synd, annars hade det blivit en fyra i betyg.

Betygssymbol för 3 av 5

Fängelse (1949)

Doris Svedlund och Birger Malmsten i Fängelse av Ingmar Bergman.
Doris Svedlund och Birger Malmsten i Fängelse. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Göran Strindberg
Med: Doris Svedlund, Birger Malmsten, Hasse Ekman, Stig Olin, Eva Henning m.fl.

Handling: En mystisk man kliver in på filmstudion och vill att regissören ska göra en film om helvetet på jorden. Regissören har inte något större intresse för detta, men snart börjar hans vän, en alkoholiserad författare, söka sällskap hos en prostituerad ung kvinna som har förlorat sitt barn. Deras liv tycks i allt större utsträckning spegla den mystiske mannens syn på det jordliga livet.

 Omdöme: Med Fängelse fick Ingmar Bergman för första gången chansen att skriva ett helt eget manus till en film han också skulle regissera. Det märks att han tog vara på chansen. Fängelse är nämligen oerhört innovativ och annorlunda. I en tio minuter lång prolog diskuteras filmskapande på flera nivåer samtidigt som filmens primära handling långsamt börjar ta form. Här finns också klassiska Bergman-inslag som religiösa grubblerier, sexuella provokationer, utforskande av det mänskliga psyket och vackra närbilder. Här finns också sekvenser som har stark koppling till hans senare klassiker Persona och Fanny och Alexander.

Betyg 4 av 5

Törst (1949)

Ur Ingmar Bergmans Törst
Birgit Tengroth och Mimi Nelson i Törst. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Herbert Grevenius, Birgit Tengroth (noveller)
Foto: Gunnar Fischer
Med: Eva Henning, Birger Malmsten, Birgit Tengroth, Hasse Ekman, Bengt Eklund, Mimi Nelson, Naima Wifstrand m.fl.

Handling: Rut (Eva Henning) och Bertil (Birger Malmsten) åker tåg från Italien hem till Sverige genom ett efterkrigets europa. Deras giftemål är kantat av konstanta bråk och tjafserier, som avlöses av en ändlös törst av bekräftelser. Under deras resa får vi se historier ur deras liv och hur deras gamla bekanta rör sig emellan dem.

Omdöme: Törst är ett stort visuellt kliv framåt för Ingmar Bergman. Han har själv sagt att han nu hade lärt sig bemästra filmmediet och hittat sin stil. Fotot är kontrollerat och visar oftast inte mer än vad regissören vill att vi ska se. Kameran glider fram och tillbaka mellan de som för dialog och deras ansikten har primärt fokus. Här finns bilder som för tankarna till både Persona (1966) och Ansikte mot ansikte (1976). Likaså har regissören upptäckt spegelns magiska kraft.

Scenerna med Rut och Bertil är bra, men tyvärr är de andra historierna inte så intressanta. Med undantag för en scen med Mimi Nelson och Eva Henning, där Ingmar Bergman för första gången har med queera inslag – något han kommer att återvända till i många av filmer under karriären.

Betygssymbol för 3 av 5

Till glädje (1950)

Bild: Svenska Filminstitutet. Stig Olin och Marit Carlqvist i Till glädje av Ingmar Bergman.
Stig Olin och Marit Carlqvist i Till glädje. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fischer
Med: Stig Olin, Maj-Britt Nilsson, Victor Sjöström, Margit Carlqvist, Birger Malmsten, Erland Josephson, John Ekman m.fl

Handling: Till glädje skildrar det stormiga äktenskapet mellan de två violinisterna Märta (Maj-Britt Nilsson) och Stig (Stig Olin). Märta, som just har lämnat sin förra make, hoppas att det nya äktenskapet ska bli bättre, men Stig är egocentrisk, barnslig och på många plan rakt av patetisk. Han är en medelmåtta vars strävan efter storhet gör honom okänslig och självömkande.

Omdöme: Scenerna med orkestern, där stumfilmslegenden och Ingmar Bergmans stora idol Victor Sjöström agerar dirigent, är storslagna. Likaså är scenerna med Maj-Britt Nilsson och Stig Olin rörande såväl som provocerande. Deras rara stunder upplevs genuina och deras bråk är smärtsamma. Det finns dock några sekvenser som känns lite väl clowniga, som om regissören vill trycka in hur patetisk den till viss del självbiografiska Stig är, likväl är Till glädje en stor filmupplevelse.

Betyg 4 av 5

Sånt händer inte här (1950) – Liket i garderoben

Stillbild ur Ingmar Bergmans beryktade kalkonfilm Sånt händer inte här.
Ulf Palme, Signe Hasso och Alf Kjellin i Sånt händer inte här. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Herbet Grevenius, Waldemar Brøgger (Roman)
Foto: Gunnar Fischer
Med: Signe Hasso, Ulf Palme, Alf Kjellin, Gösta Cederlund, Stig Olin m.fl.

Handling: En dag dyker den östeuropeiske spionen Atkä Natas (Äkta Satan) upp i Stockholm. Han söker upp sin hustru Vera, som jobbar med att smuggla flyktingar till USA. Vera har tidigare haft en affär med en polis, som snart kontaktar henne angående ett mord på en flykting.

Omdöme: Sånt händer inte här kan beskrivas som Ingmar Bergmans "lik i garderoben". Regissören avskydde sin spionthriller till den grad att han önskade att den aldrig skulle visas. Av respekt till regissören har den heller aldrig sänts på TV. Intressant är att filmen är precis lika "vedervärdig" som Ingmar Bergman själv beskrev den. Absolut ingenting fungerar. Allt känns slapphänt, oengagerat och rakt av amatörmässigt.

Att filmen är desperat framtvingad innan svensk filmindustri initierade "filmstoppet" i protest mot den ökade nöjesskatten, märks. Här skulle man snabbt göra en internationell succé riktad för den amerikanska marknaden och Ingmar Bergman ville säkra sin ekonomi, men resultatet är inget annat än en pinsam flopp.

Betyg 1 av 5

Sommarlek (1951)

Birger Malmsten lutar sig mot en vägg och ser på en ballerina. Bilden är hämtad ut Sommarlek av Ingmar Bergman.
Birger Malmsten och Maj-Britt Nilsson i Sommarlek. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman & Herbert Grevenius
Foto: Gunnar Fischer
Med: Maj-Britt Nilsson, Birger Malmsten, Alf Kjellin, Annalisa Ericson, Stig Olin m.fl.

Handling: Precis innan genrepet inför den stora föreställningen får ballerinan Marie ett anonymt paket med sin ungdomskärleks dagbok i. Omtumlad över alla minnen beger hon sig till skärgården där hon träffade Henrik 13 år tidigare och minns deras förhållande. Det blir en vacker och tragisk resa, färgad av glädje och melankoli.

Omdöme: Sommarlek är en oslipad diamant. Här utforskar Ingmar Bergman med stor säkerhet hur minnet kan gestaltas med hjälp av filmmediet. Berättandet vaggas fram i en stillsam takt och filmens huvudrollsinnehavare, Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten, som spelar paret i fråga, briljerar i sina roller. Framförallt Maj-Britt som nyanserat ger liv åt Marie; både som flicka och som kvinna. För mig var detta en smått omtumlande upplevelse och en ny Bergman-favorit.

Betyg 4 av 5

Kvinnors väntan (1952)

Gunnar Björnstrand håller armarna om Eva Dahlbeck i Kvinnors väntan av Ingmar Bergman.
Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i Kvinnors väntan. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman, Gun Grut (historia)
Foto: Gunnar Fischer
Med: Eva Dahlbeck, Maj-Britt Nilsson, Anita Björk, Birger Malmsten, Gunnar Björnstrand, Jarl Kulle, Karl-Arne Holmsten m.fl.

Handling: I denna komedi väntar fyra svägerskor in sina makar inför kvällens middag. Under tiden bestämmer de sig för att lära känna varandra lite närmre och börjar dela med sig av historier om sina partners. Det svänger i dur och moll, mellan komik och tragedi.

Omdöme: Jag har alltid gillat Ingmar Bergmans komiska kvalitet. Nästan alla hans filmer har humoristiska inslag och i Kvinnors väntan står humorn till och med i fokus. Fast resultatet är långt ifrån pricksäkert. Den första episoden bjuder förvisso på en narcissistisk Jarl Kulle som kysser sin egna hand, men i övrigt är det en förvånansvärt intetsägande historia om kvinnlig orgasm. Den andra episoden, där vi återser Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten som ett ungt kärlekspar, är snäppet vassare. Här finns potential för något större, men i kortfilmsformat lyckas den inte beröra. Den tredje och avslutande episoden är den enda som lockar till skratt och den som är mest minnesvärd. Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand fastnar i en hiss, vilket leder till en rejäl avklädning av Björnstrands skenbart maskuline direktör.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Sommaren med Monika (1953)

Harriet Andersson i rollen som Monika.
Harriet Andersson i Sommaren med Monika. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Per Anders Fogelström, Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fischer
Med: Harriet Andersson, Lars Ekborg, Dagmar Ebbesen, Åke Fridell, John Harrysson m.fl.

Handling: Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson) är två Stockholmsungdomar som bestämmer sig för att rymma hemifrån och leva i skärgården. Deras sommar kantas av romantik, men höstens dörrar står på glänt.

Omdöme: Det finns mycket att säga om Sommaren med Monika. En vacker och tragisk ungdomshistoria. En film som definierade "den svenska synden" (i USA blev titeln Monika, the Story of a Bad Girl). En omkastning av könsrollerna. En inspirationskälla för franska nya vågen.

I ena änden har vi omtänksamme och kärlekskranke Harry, som svansar efter sin livs kärlek. I andra änden har vi frispråkiga och närmast hänsynslöst impulsiva Monika, som följer varje infall. Hon är ett lejon på savannen, vilket blir tydligast med den frihet hon känner ute på skärgården och den granskande blick hon slänger in i kameran i slutskedet. Detta är Ingmar Bergmans första klassiker och en rättmätig sådan.

Betyg 5 av 5

Gycklarnas Afton (1953) – Ingmar Bergman om svartsjuka

Harriet Andersson och Åke Grönberg i Gycklarnas Afton.
Harriet Andersson och Åke Grönberg i Gycklarnas Afton. Foto: Sandrew Metronome.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist, Hilding Bladh
Med: Harriet Andersson, Åke Grönberg, Hasse Ekman, Anders Ek, Gudrun Brost, Gunnar Björnstrand m.fl.

Handling: Den trassliga cirkusen Alberti slår upp för föreställning i en sydskånsk stad. Ekonomin är botten och direktör Albert (Åke Grönberg) tar med sin vackra älskarinna, hästryttaren Anna (Harriet Andersson), till stadens teater för att be om att få låna kostymer till kvällens show. Där möter Anna den egocentriske och fåfänge skådespelaren Frank (Hasse Ekman), vilket blir startskottet på ett mörkt och cyniskt triangeldrama.

Omdöme: Det är inte särskilt förvånande att detta Tour de France i förnedring inte gick hem hos samtida kritiker. Trots att Gycklarnas Afton är en jobbig upplevelse tjänar den på att återbesökas. Detta är nämligen den typ av film som blir bättre och bättre för varje titt. Fotot är exemplariskt, skådespelet makalöst och känslostormarna laddade. Mest obehagliga är scenerna mellan Harriet Anderssons oskuldsfulle Anne och Hasse Ekmans misogyne Frank. Då knyts näven i fickan.

Gycklarnas Afton är också obligatorisk för den Bergman-frälste sett till dess självbiografiska material. Som Ingmar Bergman skrev i Bilder:

Gycklarnas afton är relativt uppriktig och skamlöst personlig. Albert Johansson, cirkus­di­rektören, älskar Anne och sitt förvirrade cir­kusliv. Ändå dras han till den små­borgerliga trygg­he­ten hos den övergivna hustrun. Han är kort sagt ett tumult av känslor på två ben. […] Vill en mager och tanig re­gis­sör göra ett självporträtt så väljer han natur­ligt­vis en karl som är fet.

Betyg 5 av 5

En lektion i kärlek (1954)

Eva Dahlbeck i En lektion i kärlek. Foto: Svensk Filmindustri.
Eva Dahlbeck drar upp ena byxbenet och visar ett blåmärke för alla bröllopsgäster. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Martin Bodin
Med: Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Åke Grönberg, Harriet Anderssson, Yvonne Lombard m.fl.

Handling: Gynekologen David (Gunnar Björnstrand) bryter upp med sitt älskarinna Suzanne (Yvonne Lombard) för att åka tåget till Köpenhamn och återvinna sin hustrus kärlek. På tåget sitter en elegant kvinna (Eva Dahlbeck) och en slirig försäljare. I en serie återblickar får vi se vad individernas egentliga agenda är.

Omdöme: Ingmar Bergmans andra försök till en komedi är mer lyckatPå sätt och vis känns ändå En lektion i kärlek som en fortsättning på hisscenen i Kvinnors väntan. Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbecks par har ungefär samma fantastiska dynamik och som allra bäst blir det när Dahlbeck fäller dessa ord till sin hopplöse make: "Den vuxna mannen är en raritet, kära David. Därför får en kvinna välja det barn som bäst passar henne".

Harriet Andersson medverkar också i filmen som Davids dotter Nix, en karaktär som känns vågad och insiktsfullt skriven. Gång på gång poängterar hon kvinnans beroende till mannen och uttrycker sin önskan att byta kön, att hon inte står ut med patriarkatets orättvisa.

Betygssymbol för 3 av 5

Kvinnodröm (1955)

Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson.
Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i Kvinnodröm. Foto: Sandrew Metronome.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Hilding Bladh
Med: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Ulf Palme, Inga Landgré, Benkt-Åke Benktsson m.fl.

Handling: Modellen Doris (Harriet Andersson) och modefotografen Susanne Frank (Eva Dahlgren) åker till Göteborg för ett jobb. Där träffar Doris en äldre herre (Gunnar Björnstrand) med tragisk bakgrundshistoria och Susanne uppsöker den gifta man (Ulf Palme) hon har en affär med.

Omdöme: Kvinnodröm är tänkt som en komedi men Ingmar Bergman, som precis brutit upp med Harriet Andersson, är mörk till sinnes. Därför gör sig filmen bättre som ett drama med humoristiska inslag. Bäst är scenerna utan dialog. Inledningen där smällfete Bengt Benktsson trummar med fingrarna på ett bord medan han trånar efter Doris är närmast oförglömlig. Likaså sekvensen där hon dricker champagne med Björnstrands karaktär.

Som vanligt är Eva Dahlbeck underbar i sin roll. Skådespelerskan, som ofta brukar vara självsäker, pricksäker och ultra-cool, får här visa upp desperata känslor med sin kärlekskranka karaktär. Tyvärr bjuder också Kvinnodröm på några svagare partier, vilket gör att filmen inte riktigt når upp till en fyra i betyg.

Betygssymbol för 3 av 5

Sommarnattens leende (1955) – Fullfjädrad komedi av Ingmar Bergman

Ulla Jacobsson och Gunnar Björnstrand står mitt emot varandra i Sommarnattens Leende av Ingmar Bergman.
Margit Carlqvist och Gunnar Björnstrand i Sommarnattens Leende. En av Ingmar Bergmans bästa filmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fischer
Med: Eva Dahlbeck, Margit Carlqvist, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Jarl Kulle, Naima Wifstrand, Ulla Jacobsson, Bibi Andersson, Björn Bjelfvenstam, Åke Fridell m.fl.

Handling: Ett Shakespearskt stök med relationer står i fokus i denna härliga sommarkomedi där flera par enas under Naima Wifstrands tak för en bjudning. Inget blir som det är tänkt och alla vill ligga med någon som inte är sin egen partner. Det bjuds på kvicka dialoger, trolldom och till och med ett nervkittlande parti rysk roulette i denna oförglömliga komedi.

Omdöme: Sett till regissörens andra komedier är det lite förvånande med denna fullträff, som mycket väl förtjänar en plats i komedifilmernas Hall of Fame. Vi har en fantastisk skådespelarensemble varav alla presterar på topp. Märkligt nog hade Ingmar Bergman många "dämoner" på besök under den här inspelningen och hans kontrollbehov verkar ha varit värre än någonsin. Harriet Andersson berättar i Jan Lumholdts intervjubok hur regissören låste in sina skådespelare om kvällarna för att ingen skulle smita iväg och berusa sig. En kväll kom Åke Fridell och Gunnar Björnstrand tillbaka efter att dörrarna var låsta och fick sova utomhus.

Betyg 5 av 5

Det sjunde inseglet (1957)

Döden i Det Sjunde Inseglet
Bengt Ekerot som döden. Foto: Svensk Filmindustri

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fischer
Med: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot, Bibi Andersson, Nils Poppe, Gunnel Lindblom, Åke Fridell, Inga Landgré m.fl.

Handling: Korstågsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) reser med väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) genom ett pesthärjat Sverige. Efter sig har han döden (Bengt Ekerot), som ger honom uppskov över ett parti schack.

Omdöme: Öppningsscenen, där döden har kommit för att hämta riddaren, är en av filmhistoriens kändaste. Döden skildras här i mänsklig form, vilket var nytt för sin tid och har därefter hyllats och parodierats många gånger om. Och man tänker kanske inte på hur banbrytande detta faktiskt var.  Det sjunde inseglet är givetvis en film om dödsångest och alla karaktärer har en viktig roll i detta existensiella grubbleri om efterlivets eventualitet. Björnstrand spelar cynisk ateist, medan Sydow gestaltar agnostikern. Det lyckliga gycklarparet de möter under sin resa är förmodligen en symbol för ett slags jordiskt himmelrike och oskuldsfull godhet, medan kyrkans män med sin häxbränning och sitt fördömande kan tänkas stå för grymhet och den livrädda människans desperation.

Betyg 5 av 5

Smultronstället (1957)

Ingrid Thulin och Victor Sjöström.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström. Foto: Svenska Filminstitutet.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fisher
Med: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand m.fl.

Handling: Den åldrade professorn Isak Borg (Victor Sjöström) ska åka till Lund för att utnämnas till jubeldoktor. Relationen till sonen är ansträngd och han utdöms av sin omgivning för att vara cynisk och kall. Bilturen ner till Lund, tillsammans med sonhustrun (Ingrid Thulin), blir både en geografisk resa och en själslig. Med drömmar och minnen återges delar av Isaks liv samtidigt som han öppnar upp sig inför sitt resesällskap.

Omdöme: Smultronstället är för många en favorit av Ingmar Bergmans filmer. Här lyckas regissören skildra övergångarna mellan verklighet, minnen och drömmar på ett smidigt och, passande nog, drömskt vis. Stumfilmslegendaren Victor Sjöström är lysande i huvudrollen och om man ska tro Bergmans egna ord var det korta arbetsdagar, konjak och de kvinnliga skådespelarna som fick honom att slutligen vara med i filmen. Smultronstället är på många sätt en fantastisk resa, men inte helt fläckfri. Här finns några onödigt melodramatiska inslag som sänker betyget något.

Betyg 4 av 5

Nära livet (1958)

Ingrid Thulin och Bibi Andersson i Nära livet, en av Ingmar Bergmans alla filmer.
Ingrid Thulin och Bibi Andersson i Nära livet. Foto: Nordisk Tonefilm.

Manus: Ulla Isaksson
Foto: Max Wilén
Med: Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs, Erland Josephson, Inga Landgré, Max von Sydow m.fl.

Handling: Tre kvinnor delar rum på en mödravårdscentral. De har alla olika problem med sin graviditet och olika rädslor inför den. Den största rädslan av dem alla är givetvis att förlora sitt barn.

Omdöme: Nära livet är ännu en av alla Bergmanfilmer som bryter ny mark. I en tid när männen sällan vistades under förlossningen chockades publiken. Det finns flera rapporter på män som svimmat under sina biobesök. Filmen är vågad, häftig och tar upp frågor om förlossningar, som än idag är tabubelagda. Med Nära livet belönades Ingmar Bergman för bästa regi på filmfestivalen i Cannes och Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck, Bibi Andersson och Barbro Hiort af Ornäs fick allihop pris för bästa skådespelerska. Likaså nominerades filmen till Guldpalmen.

Betygssymbol för 3 av 5

Ansiktet (1958)

Delar av skådespelarensemblen i Ansiktet av Ingmar Bergman.
Naima Wifstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin, Max von Sydow och Åke Fridell. Från Ingmar Bergmans ANSIKTET. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Gunnar Fischer
Med: Max von Sydow, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Bibi Andersson, Naima Wifstrand, Åke Fridell m.fl.

Handling: När ordet går om att den stumme kringresande magikern Albert Voglers föreställningar är stötande, bestämmer sig polismyndigheten i staden hans sällskap rider in i för att utreda Voglers konster innan han uppträder. Deras mål är att avslöja honom för att vara en charlatan, men Vogler har några trick i skjortärmen de inte kan förutse.

Omdöme: Woody Allen har sagt att Ansiktet är den bästa filmen att börja med om man inte är bevandrad i Ingmar Bergmans värld. Även om jag inte håller med honom, förstår jag hans preferens. Ansiktet, som är spännande och underhållande såväl som gripande, har mycket av det goda. Filmens upplägg bäddar för en spexig lekfullhet sällsynt i regissörens universum. Dessutom är det rätt kul att tänka på filmens självbiografiska förankring. Ingmar Bergman är Vogler och de som försöker avslöja honom är hans kritiker.

Betyg 4 av 5

Jungfrukällan (1960) – En av Bergmans bästa filmer

Den tunglöse mannen gör obehagliga närmanden på Karin som delar sitt bröd med honom.
Birgitta Pettersson och Tor Isedal i Ingmar Bergman-filmen Jungfrukällan. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ulla Isaksson
Foto: Sven Nykvist
Med: Birgitta Pettersson, Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Birgitta Valberg, Allan Edwall m.fl.

Handling: Unga Karin (Birgitta Pettersson) ska rida till kyrkan med Maria-ljus. På vägen möter hon tre fattiga bröder som hon väljer att dela sin matsäck med. Under måltiden blir två av männen, en tunglös och en mager, allt mer närgångna och Karin inser snart att hon är i deras våld.

Omdöme: Svenska Dagbladet beskrev Jungfrukällan som "det hemskaste man sett på film". Att "den går som en knytnäve mellan ögonbrynen" och "träffar som ett spjut i hjärtat". Det ligger mycket i det. Jungfrukällan är en skoningslös skildring av förnedring och hämnd. Att det obehagliga sker under tystnad i natursköna miljöer fångade av Sven Nykvists enastående fotoarbete, gör upplevelsen ännu mer omskakande. Filmen vann Oscar för bästa utländska film. Ett modigt val.

Betyg 5 av 5

Djävulens öga (1960) – En underskattad komedi

Jarl Kulle står framför en spegel.
Jarl Kulle som Don Juan i Djävulens öga av Ingmar Bergman. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman (inspirerad av Don Juan kommer tillbaka)
Foto: Gunnar Fischer
Med: Jarl Kulle, Bibi Andersson, Stig Järrel, Nils Poppe, Gertrud Fridh, Allan Edwall m.fl.

Handling: Don Juan (Jarl Kulle) har spenderat 300 år i helvetet. En dag inser Djävulen (Stig Järrel) att en tjugoettårig förlovad ung och vacker kvinna fortfarande har kvar sin jungfruliga dygd. Djävulen står inte ut med denna påklistrade renhet och skickar Don Juan till att förföra henne.

Omdöme: Ingmar Bergman skriver följande i Bilder:"Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette Don Juan kommer tillbaka. Dymling och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv."

Ingmar Bergman må ha varit ointresserad av Djävulens öga, men det är ett färgstarkt och underhållande inslag i regissörens omfattande filmografi. Jarl Kulle är underbar i huvudrollen och det bjuds på flera skratt. Filmen är säkerligen gjord med vänsterhanden, fast vår filmskapare har nog haft bra mycket roligare än vad han vill erkänna.

Betygssymbol för 3 av 5

Såsom i en spegel (1961)

Max von Sydow, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand i Såsom i en spegel.
Max von Sydow, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand i Såsom i en spegel. En av Ingmar Bergmans bästa filmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Harriet Andersson, Max von Sydow, Gunnnar Björnstrand och Lars Passgård

Handling: Schizofrena Karin (Harriet Andersson) har precis blivit utskriven efter en psykos. Nu ska hon tillsammans med sin make (Max von Sydow), pappa (Gunnar Björnstrand) och bror (Lars Passgård) spendera lite tid i sommarhuset. Frågan är om hon verkligen är redo för detta. Snart gör sig symtomen påminda.

Omdöme: Såsom i en spegel blev Ingmar Bergmans andra Oscar i rad för Bästa utländska film. I sin arbetsbok för filmen skrev han  att han ville berätta en historia som går "på tvären och inte på längden. Hur fan det nu ska gå till." och i Bilder (1990) förklarar han att anteckningen handlade om att "gå in i en oprövad djupdemension". På sätt och vis får säga att han lyckades, för här finns element som definitivt tänjde dåtidens normer. Inte minst hanteringen av Karins psykiska sjukdom som blomstrar ut till fullo i den obehagliga vindsscenen. Detta är ett mästerverk som tydligt har legat som grund för filmer som Repulsion och Black Swan.

Betyg 5 av 5

Här nedanför kan du se Harriet Andersson ta emot Oscarn åt Ingmar Bergman, som inte närvarar eftersom han "precis har börjat skriva på sin nya film".

Nattvardsgästerna (1963)

Gunnar Björnstrand står intill ett stort krucifix i Nattvardsgästerna, en av Ingmar Bergmans bästa filmer.
Gunnar Björnstrand. En av Ingmar Bergmans bästa filmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom, Max von Sydow, Allan Edwall m.fl.

Handling: Prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) brottas med sin tro mellan två mässor. Under tiden får han besök av ortens vikarierande lärarinna Märta (Ingrid Thulin) och självmordsbenägne Jonas (Max von Sydow).

Omdöme: Det finns ingen film som varken ser ut eller känns som Nattvardsgästerna. Det unika ljuset var svårt att fånga och Sven Nykvist och Ingmar Bergman spenderade timmar i den dalländska kyrkan för att kartlägga hur solljust föll. Gunnar Björnstrand gör sitt livs roll som den grubblande prästen och lyckas, tillsammans med sina medskådespelare, bära en hel film om religiösa dubier utan att det för en sekund blir tråkigt. En film om en präst som under en eftermiddag upplever Guds tystnad borde vara förbannat tradigt, men istället är det något av det mest personliga och direkta du hittar i Ingmar Bergmans filmografi. Ett tidslöst mästerverk där varenda detalj spelar roll. Att prästen heter Tomas är givetvis ingen slump utan syftar så klart på Jesu lärljunge Tomas "tvivlaren".

Ibland talas det om Bergmans "Guds trilogi", ett begrepp regissören själv grundade men senare kom att avfärda. Den klassiska benämningen består av Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden. Själv anser jag att Jungfrukällan, Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna utgör en mycket starkare trio. I den första ställs frågan om hur gud kan tillåta sådan ondska. I den andra visas den skräckinjagande "spindelguden". I den tredje ifrågasätts guds existens.

Betyg 5 av 5

Tystnaden (1963)

Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom.
Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom. Foto: Svensk Filmindustri

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Birger Malmsten, Jörgen Lindström m.fl.

Handling: Två systrar, Anna och Ester, och Esters son reser till ett östeuropeiskt land under krigsberedskap. Anna är svårt sjuk och övervakar ständigt Ester, som inte står ut med sin systers påträngande närhet och söker tillflykt hos en servitör på den lokala krogen. Samtidigt utforskar sonen hotellet och dess gäster.

Omdöme: Tystnaden är en av Ingmar Bergmans mest tålamodskrävande. Märkligt nog blev den också en av hans största publikframgångar, mycket på grund av skriverierna om all nakenhet. Här gäller det att ge sig hän och låta sig sugas in i det långsamma och drömlika berättandet. Det skarpa fotot och det strikta kameraarbetet gör detta till en av de snyggaste filmerna i regissörens omfattande filmografi.

Betyg 4 av 5

För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Ensemblen i För att inte tala om alla dessa kvinnor sitter i ett rum och inväntar en konsert.
Ensemblen i För att inte tala om alla dessa kvinnor. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman & Erland Josephson
Foto: Sven Nykvist
Med: Jarl Kulle, Harriet Andersson, Eva Dahlbeck, Bibi Andersson, Allan Edwall, Gertrud Fridh m.fl.

Handling: En kvinnotokig författare (Jarl Kulle) flyttar in i en cellokonstnärs hus för att skriva en biografi om denne. Han upptäcker snart att det finns en hel del kvinnor och en hel del märkliga ting att krydda boken med. Verklighet korsas med fantasi och inget är vad det till synes vara.

Omdöme: För att inte tala om alla dessa kvinnor är den första av alla Ingmar Bergmans filmer att spelas in i färg. Ur en visuell aspekt är resultatet strålande, med krispiga färggångar i blått och rosa. Fast det är just också fotot som är filmens styrka. Om vi istället ser till själva innehållet är "För att inte tala om" en av de minst "Bergmanska" filmerna i regissörens katalog. Trots cellons ständiga närvaro. Trots alla kvinnor. Det tramsas helt enkelt för mycket och inte ens den hårt arbetande Jarl Kulle väger upp för de absurda slapstickinslagen. Betyget är knappt godkänt.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Persona (1966)

En pojke håller sin hand över en stor bild av Liv Ullmans ansikte.
Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Bibi Andersson, Liv Ullman, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström och Margaretha Krook.

Handling: Aktrisen Elisabeth Vogler (Liv Ullman) har slutat tala och vårdas av sjuksyster Alma (Bibi Andersson) i en stuga på en ö. Alma öppnar upp sig allt mer för tysta Elisabeth, som vänligt lyssnar på hennes privata historier. Saker och ting tar en elak vändning och ett maktspel börjar utformas.

Omdöme: Persona är en av Ingmar Bergmans märkligaste, men samtidigt mest fascinerande filmer. Filmmediets möjligheter tänjs rejält och resultatets historiska inflytande går inte att överdriva nog. Upplevelsen är så pass hypnotisk, obehaglig och dränerande att jag fortfarande, trots flera omtittar, blir knäsvag av den 83 minuter korta resan. Persona tjänar mest på att ses utan några större förkunskaper och därför håller jag detta kort, men när du har sett filmen får du gärna ta del av min analys.

Betyg 5 av 5

Vargtimmen (1968)

Vargtimmen.
Max von Sydow i Vargtimmen. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Max von Sydow, Liv Ullman, Gertrud Fridh, Erland Josephson m.fl.

Handling: En konstnär och hans flickvän flyttar ut på en ö. Där bryts han långsamt ner av hallucinationer och förlöjligas av andra ö-invånare.

Omdöme: Vargtimmen är en hyfsat obehaglig upplevelse där Ingmar Bergman fortsätter att experimentera med filmformatet. Här gör han något slags hopkok av dröm/verklighet med skräckinslag. Ett intressant tillskott i Bergmans diskussion av konstnärens kannibalism, men särskilt underhållande är det inte. Fotot är dock magnifikt, likaså Max von Sydow i huvudrollen.

Betygssymbol för 3 av 5

Skammen (1968)

Liv Ullmann och Max von Sydow i Ingmar Bergmans Skammen.
Liv Ullmann och Max von Sydow. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Max von Sydow, Liv Ullman, Gunnar Björnstrand, Hans Alfredsson m.fl.

Handling: Det råder inbördeskrig i Sverige. Det gifta paret Jan och Eva försöker hantera vardagen och anpassa sig så gott de kan. Men ljuden av maskingevär bryter långsamt ner Jan, vilket tär allt mer på deras redan slitna förhållande. Värre blir det när motståndsrörelsen stormar in på deras gård.

Motivation: Flygräder, pansarvagnar, maskingevär och bomber och granater  hör inte till vanligheterna i Ingmar Bergmans filmvärld. Skammen är också stilistiskt annorlunda. Exempelvis är dialogen betydligt mer vardaglig och kameran i ständig rörelse. Det finns inte heller någon musik – även om paret i fråga är musiker. Skammen inspirerades av det pågående Vietnamkriget och beskrivs som Ingmar Bergmans "enda politiska film". Det sistnämnda är helt enkelt inte sant. Fast det är kanske Bergmans mest politiska film. Åtminstone hans tydligast politiska film. Resultatet är också starkt. Ojämnt men starkt.

Betygssymbol för 3 av 5

Riten (1969)

Anders Ek, Ingrid Thulin och Gunnar Björnstrand.
Anders Ek, Ingrid Thulin och Gunnar Björnstrand. Foto: Cinematograph AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Anders Ek, Erik Hell och Ingmar Bergman

Handling: En domare (Erik Hell) förhör och provocerar tre skådespelare, som i privatlivet lever i ett neurotiskt triangeldrama. De har satt upp en pjäs med vad som har bedömts vara pornografiskt innehåll och kan dömas av censuren till böter. Något som riskerar att fördärva deras möjligheter att få andra uppdrag.

Omdöme: Ingmar Bergman har själv sagt att inspelningen av Riten var en enda lång kanalisering av ilska, och det märks. Allt osar av hat och det vilar ständigt en primitiv och sexuell hotbild över varje scen. Att se Gunnar Björnstrand iklädd lädermask, nithalsband och en erigerad trädildo fäst i skrevet är bara ett av filmens alla bisarra inslag. Märkligt och provokativt, men aldrig särskilt övertygande.

Betygssymbol för 3 av 5

En passion (1969)

Liv Ullmann och Max von Sydow i En Passion av Ingmar Bergman.
Liv Ullmann och Max von Sydow. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Liv Ullmann, Max von Sydow, Erland Josephson, Bibi Andersson, Erik Hell m.fl.

Handling: Den fattige och nyskilde konstnären Andreas (Max von Sydow) blir tillsammans med Anna (Liv Ullman), vars familj har omkommit i en trafikolycka. Gradvis börjar de gå varandra på nerverna samtidigt som en djurplågare härjar på ön de lever på.

Omdöme: Martin Scorsese sa en gång att varje Bergmanfilm är som en ny abstrakt nivå av tankegångar. Har man missat en så kan det vara svårt att förstå sig på nästa. Detta är kanske som allra sannast när det kommer till En passion. När jag såg den första gången var jag inte alls imponerad, men nu när jag ser Ingmar Bergmans filmer i kronologisk ordning känns den logisk.

Här fortsätter nämligen filmskaparen att tänja på filmmediets gränser, samtidigt som han hela tiden uppmärksammar publiken om att det är just en film de ser. Här finns  exempelvis några par scener där skådespelarna intervjuas om sina karaktärer. Stilgreppet är både fascinerande och irriterande. Som om någon knackar en på axeln och stör ens fantasi.

Betyg 4 av 5

Fårödokument 1969 (1970) – Bergmans första dokumentär

Lantbrukaren Ingrid Ekman medverkar i Fårö dokument av Ingmar Bergman. Här ser vi en porträttbild av henne.
Ingrid Ekman, lantbrukare. Foto: Cinematograph AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Handling: Ingmar Bergman försöker bli en del av sitt älskade Fårö och dokumenterar här hur livet på den Gotländska ön ser ut för dess invånare. Frågor om politik, livskvalitet och försummande av landsbygden är i fokus.

Omdöme: Fårödokument 1969 är kanske ingen film att springa benen av sig för, men det är ett fantastiskt tidsdokument. Ingmar Bergman intervjuar lokalbefolkningen och lyckas med sina frågor skapa en förståelse för deras livssituation. Han är också som mest politisk och understryker rejält att försummande av landsbygden knappast är demokratiskt och menar att socialdemokraterna (som han själv alltid röstade på) måste ta sitt ansvar

Betyg 4 av 5

Beröringen (1971)

Bibi Andersson och Elliott Gould i Berringen av Ingmar Bergman.
Bibi Andersson och Elliott Gould i Ingmar Bergmans Beröringen. Foto: ABC Pictures Corporation.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Elliot Gould, Bibi Andersson, Max von Sydow, Sheila Reid m.fl.

Handling: I Beröringen fortsätter Ingmar Bergman fortsätter att utforska parrelationer. Denna gången inleder Karin Vergerus (Bibi Andersson) en affär med en utländsk arkeolog, spelad av Elliott Gould, som strax innan fick sitt stora genombrott i Robert Altmans MASH. En skådespelare Bergman valde framför Paul Newman, Robert Redford och Dustin Hoffman.

Omdöme: Beröringen är Ingmar Bergmans första film på engelska. Filmen mottogs av blandad kritik och har sedan dess försvunnit långt ut i periferin av Bergmans stora filmografi. Tidigare i år publicerade det Brittiska filminstitutet en uppmuntran till att lyfta fram filmen in i rampljuset igen. Och visst Beröringen är sevärd, men den är också otroligt frustrerande. Vissa scener fungerar inte alls medan andra är starka. Den poppiga 70-talsmusiken skär sig med filmens övriga ton, likaså det lustiga kollagen där Bibi Anderson städar huset och prövar kläder. Den dåligt framföra dialogen skapar ett ständigt avstånd till karaktärerna. Samtidigt finns här en radioaktiv kärna. Efter Persona märks det att Bergman tappade sitt artistiska fotfäste. Beröringen når helt enkelt inte fram. Hade filmen klippts ner hårdare, hade den varit avsevärt mycket bättre.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Viskningar och rop (1972)

Harriet Andersson ligger i Kari Sylwans famn i Viskningar och rop. En av Ingmar Bergmans bästa filmer.
Harriet Andersson och Kari Sylwan i Viskningar och rop. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Harriet Andersson, Ingrid Thulin, Liv Ullman, Kari Sylwan, Erland Josephson m.fl.

Handling: Agnes är döende i cancer. Hon vårdas av hembiträdet Anna och sina två systrar Karin och Maria. De är på besök i den stora herrgården som också är deras barndomshem. Systrarna turas om att vaka över Agnes, men det är av plikt snarare än kärlek. Medan Anna vårdar henne poserar Maria med falsk medkänsla medan Karin äcklas av systerns sjukdom. Under vakan får vi ta del av viktiga episoder i deras liv.

Omdöme: Viskningar och rop är som ett högkoncentrat av Ingmar Bergman. Det är tickande klockor, cello och ångest så att det bara dånar om det. Utöver de ständigt tickande klockorna utspelas stora delar av filmen helt i tystnad i herrgårdens rödklädda rum. Tillsammans med det kraftfulla skådespelet blir det en hypnotisk upplevelse som försätter oss i samma känsla som karaktärerna befinner sig i. Medan vi väntar på att Agnes ska dö tappar vi tidsuppfattningen, inte minst när en våg av röd färg sveper över kameran för att skapa sömlösa övergångar mellan karaktärernas tidslinjer. Det är en plågsam och lång väntan. Men också en otroligt stark sådan. Fotot kan vara det bästa Ingmar Bergman och Sven Nykvist någonsin arbetade fram.

Betyg 4 av 5

Scener ur ett äktenskap (filmen och serien, 1974)

Erland Josephson och Liv Ullmann sitter mitt emot varandra i Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman.
Erland Josephson och Liv Ullmann i Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Liv Ullmann, Erland Josephson, Gunnel Lindblom, Bibi Anderson m.fl.

Handling: Johan och Marianne lever ett till synes gott liv. De har varit gifta i tio år och har aldrig haft några större gräl eller problem i sitt äktenskap. En dag kommer Johan hem och berättar att han har träffat än yngre kvinna och tänker lämna Marianne för att resa iväg till Paris med denne. Detta blir katalysatorn för ett plågsamt uppbrott mellan två människor.

Omdöme: Scener ur ett äktenskap är en smärtsamt ärlig inblick i hur uppbrottet mellan två människor kan se ut. Vi följer Johan och Marianne i skratt, tårar, hat och medömkan. Liv Ullmann och Erland Josephson är briljanta i sina roller och ibland är det rakt av smärtsamt att se dem plåga varandra. Både film- och serieversionen är starka. Frågan är helt enkelt hur mycket du vill gräva ner dig i deras ångest.

Betyg 4 av 5

Trollflöjten (1975)

Trollflöjten
Foto: SVT.

Manus: Ingmar Bergman (efter Wolfgang Amadeus Mozarts opera)
Foto: Sven Nykvist
Med: Josef Köstlinger, Irma Urrila, Håkan Hagegård m.fl.

Handling: I Mozarts klassiska opera får vi följa prins Tamino och fågelfångaren Papageno i deras kamp att rädda prinsessan Pamina från hennes far, överprästen Sarastro. En klassisk och enkel saga. Tack och lov får jag väl säga med tanke på hur svårt det var att hänga med i delar av lyriken.

Omdöme: Föreställningen är filmad i två studios uppbyggda för att se ut som Drottningholms slottsteater. Publiken är filmad I Bergmans egen studio på Fårö. Mitt i filmen skyltas det för fem minuters paus. Fast inte för biopubliken, utan för teaterfolket. Vi får se hur de underhåller sig med böcker och serietidningar bakom kulisserna. Sminkar sig i sina loger. Diskuterar föreställningens första hälft. Genial metakonstruktion. Trollflöjten är olik allt annat du kan se.

Betyg 5 av 5

Ansikte mot ansikte (filmversionen, 1976)

Liv Ullmann och Erland Josephson i Ansikte mot ansikte.
Liv Ullmann och Erland Josephson i Ansikte mot ansikte. Foto: Cinematograph AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Liv Ullmann, Erland Josephson, Gunnar Björnstrand, Gösta Ekman, Sif Ruud m.fl.

Handling: Psykologen Jenny Isaksson (Liv Ullmann) bär på ett stort själsligt mörker. Efter ett misslyckat självmordsförsök svävar hon mellan liv och död och befinner sig i en mardrömsliknande värld där bortträngda minnen och undantryckta känslor kommer till liv.

Omdöme: Precis som med Scener ur ett äktenskap finns Ansikte mot ansikte i både en serie- och en filmversion. Detta omdöme avser filmversionen. Filmen Oscarsnominerades för bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll. Visst, Liv Ullmann är mycket skicklig i rollen (även om det känns som ett Oscar bait uppvridet till 100) men det förvånar mig att denna pretentiösa röra genererade en Oscarsnominering för Ingmar Bergman. Ansikte mot ansikte saknar driv och Bergman känns mer förvirrad än någonsin. Det är Liv Ullmans film och hon räddar den precis över bottenbetygen.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Ormens ägg (1977)

Liv Ullmann och David Carradine i Bergmanfilmen Ormens ägg.
Liv Ullmann och David Carradine i Bergmanfilmen Ormens ägg. Foto: Fox-Stockholm Film Distribution AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: David Carradine, Liv Ullmann, Gert Fröbe, Heinz Bennent m.fl.

Handling: Spelplanen är 1920-talets Berlin. En fattig och alkoholiserad judisk trapetsartist (David Carradine) söker upp sin broders änka (Liv Ullmann). Tillsammans försöker de överleva i en stad som är hårt drabbad av en ekonomisk kris och där ett judehat utsprider sig. Samtidigt börjar märkliga mord att ske.

Omdöme: Ormens ägg skiljer sig rätt mycket från alla andra av Ingmar Bergmans filmer. Produktionen är högbudgeterad med komplexa scenerier och stadstagningar. Exempelvis byggdes en kopia av en hel gata (Bergmannstrasse) i en ateljé, med spårvagnar och hela kalaset. Vi möter också en stor skådespelarensemble med dialog på engelska och tyska. Här finns också paranoida inslag som påminner om August Strindbergs landsflykt i Paris. Vilket inte är så konstigt. Ormens ägg är den första Bergmanfilmen inspelad under regissörens "Tysklandsexil" och Ingmar Bergman var en stor beundrare av Strindberg.

Ormens ägg är på så vis en mycket fascinerande film sett till Ingmar Bergmans övriga filmografi. Här finns också en handfull starka scener med en spännande final. Tyvärr tar det lite väl lång tid innan saker och ting kickar igång och vissa karaktärsreaktioner känns lite väl konstruerade. Mycket troligt att Ormens ägg tjänar på en omtitt.

Betygssymbol för 3 av 5

Höstsonaten (1978)

Liv Ullmann och Ingrid Bergman sitter vid ett piano.
Liv Ullmann och Ingrid Bergman i Höstsonaten av Ingmar Bergman.

Manus: Ingmar Bergman
Foto
: Sven Nykvist
Med: Ingrid Bergman, Liv Ullman m.fl.

Handling: Efter att inte har sett varandra på sju år kommer hem en framgångsrik pianist (Ingrid Bergman) hem till sin dotter (Liv Ullmann). Återseendet går snabbt från sött till surt när undantryckta känslor och konflikter kommer till ytan.

Omdöme: Höstsonaten är en kraftfull och rak film. Ingrid  och Ingmar Bergman kom inte alls överens till en början eftersom hon inte ville spela rollen så som Bergman önskade, men när de väl lärde sig att samarbeta blev resultatet smått fantastiskt. Både Ingrid och Ingmar fick varsin Oscarsnominering. Hon för Bästa skådespelerska, han för Bästa manus.

Betyg 4 av 5

Fårödokument 1979 (1979) – Den andra dokumentären av Ingmar Bergman

Ur Ingmar Bergmans Fårödokument 1979. Foto: Cinematograph AB.
Ur Ingmar Bergmans Fårödokument 1979. Foto: Cinematograph AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist

Handling: Fårödokument 1979 är något så ovanligt som en uppföljare signerat Ingmar Bergman. Tio år har gått sedan den första Fåröfilmen och Bergman växlar mellan att intervjua nya intervjuobjekt och återvända till de ungdomar han intervjuade i den första filmen, som då ville lämna ön. Vad har hänt sedan dess?

Omdöme: Ingmar Bergman tar uppehåll i sin exil och återvänder till sitt älskade Fårö för en sommar. Jag gillar också idén med Fårödokument 1979, särskilt att återkoppla till barnen från första filmen, men tyvärr är det överlag rätt tråkigt och mest bara tjatigt. Det är trevligt att träffa öns original men vissa scener känns helt meningslösa, som när vi ännu en gång får bevittna ännu en utdragen fårslakt.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Ur marionetternas liv (1980) – En märklig spinoff

Ingmar Bergman instruerar huvudrollsinnehavarna i Ur marionetternas liv.
Ingmar Bergman instruerar huvudrollsinnehavarna  Robert Atzorn och Christine Buchegger i Ur marionetternas liv. Foto: Sandrew Film & Teater AB.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nyqvist
Med: Robert Atzorn, Christine Buchegger, Rita Russek m.fl.

Handling: Ur marionetternas liv är den sista filmen från Ingmar Bergmans Tysklands-exil. Det är också en märklig spinoff av Scener ur ett äktenskap. Det bråkande paret Peter och Katarina som besöker Johan och Marianne i ett av seriens avsnitt, står nu i centrum och porträtteras av tyska skådespelare. Ännu märkligare blir det när filmen bäst kan beskrivas som en nattsvart psykologisk thriller.

Omdöme: Med Ur marionetternas liv känns det som att Ingmar Bergman verkligen vill utmana sig själv för första gången på länge. På sätt och vis känns det som den modigaste filmen han gjort sedan Persona. Den bästa scenen är tveklöst när vi befinner oss på en sexklubb mot filmens slutskede. Bergman tar ut svängarna och varje bildruta är laddad till max. Att soundtracket utgörs av en erotisk tysk diskodänga gör inte saken sämre. Jag förstår varför dämonregissören var så förtjust i denna film.

Betyg 4 av 5

Fanny och Alexander (filmen och serien, 1982)

Familjen Ekdahl i Fanny och Alexander av Ingmar Bergman.
Familjen Ekdahl i Fanny och Alexander av Ingmar Bergman. Foto: Svenska Filminstitutet.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nyqvist
Med: Pernilla Allwin, Bertil Guve, Gunn Wållgren, Erland Josephson, Börje Ahlstedt, Jarl Kulle, Allan Edwall, Ewa Fröling, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Jan Malmsjö, Pernilla August m.fl.

Handling: Den välbärgade familjen Ekdahl firar jul med buller och brak. Men barnen Fanny och Alexanders liv kommer snart att förändras radikalt. Strax efter julfirandet dör deras pappa och när sorgeperioden är över söker sig deras moder till den stränge biskopen Edvard Vergérus.

Omdöme: Fanny och Alexander var Ingmar Bergmans stora farväl till bioduken. Härefter skulle han syssla med TV. Intressant nog blev Fanny och Alexander både en biofilm på tre timmar och en serie på fem. Bergman var själv mycket plågad av att klippa ner filmen och har flera gången berättat att han visste att varje klipp försämrade den. Och det är faktiskt sant. Även om filmversionen är utmärkt är den inte lika sagolik och grandios som femtimmarsversionen.

Fanny och Alexander är intressant ur det perspektiv att den är en av Ingmar Bergmans mest lättillgängliga filmer samtidigt som regissören pushar gränserna för verklighet kontra magi likt aldrig förr. Manuset är sanslöst välskrivet och varje karaktär (och det är många) känns som en egen individ. Dialogen är filosofisk, varm och framförallt väldigt rolig. Här finns också en lång och intensiv scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö diskuterar familjens framtid. Vartenda ord väger tungt och det går utan problem att dra en koppling till Quentin Tarantinos bästa stunder.

Betyg 5 av 5

Efter repetitionen (1984)

Erland Josephson och Lena Olin i Efter Repetitionen.
Erland Josephson och Lena Olin i Efter Repetitionen. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sven Nykvist
Med: Erland Josephson, Lena Olin och Ingrid Thulin

Handling: En åldrad regissör (Erland Josephson) samtalar med en ung aktris (Lena Olin) som har en bärande roll i hans nya uppsättning av August Strindbergs Ett drömspel. Tidigare har regissören haft ett förhållande med aktrisen moder och det råder viss oklarhet kring om hon kan vara hans dotter eller inte. Likväl finns det en viss attraktion dem emellan.

Omdöme: Efter repetitionen är oerhört välspelad. Framförallt imponerar Lena Olin. Det är filmad teater där vi med jämna mellanrum rör oss mellan fantasi och verklighet, död och liv. Här finns vissa minnesvärda scener och en stark final, men bitvis är det också rätt tråkigt.

Betygssymbol för 3 av 5

Dokument Fanny och Alexander (1986)

Ingmar Bergman under inspelningen av Fanny och Alexander.
Foto: Svenska Filminstitutet.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Arne Carlsson
Med: Daniel Bergman, Ingmar Bergman, Gunnar Björnstrand, Ewa Fröling, Erland Josephson, Börje Ahlstedt, Bertil Guve, Gunn Wållgren, m.fl.

Handling: Kort och gott är Dokument Fanny och Alexander en dokumentärfilm där vi följer Ingmar Bergman och kompani under inspelningen av regissörens folkkära klassiker Fanny och Alexander. Vi får även se Daniel Bergman, Ingmars son, assistera sin fader.

Omdöme: Detta är ett fascinerande men något långtråkigt filmdokument som bjuder in publiken att verkligen få se hur Ingmar Bergman arbetad – åtminstone när han var på gott humör. Här är det skratt och fröjd, kombinerat med hårt arbete och slit. "Dämonregissören" hänger runt skådespelarna, instruerar och drar i dem och ser ut att konstant vara i vägen för den filmande kameran, men på något vis hamnar han hela tiden utanför bild. Det är lite som att se ett barn entusiastiskt och passionerat leka med sina dockor. En stark trea i betyg.

Betygssymbol för 3 av 5

Larmar och gör sig till (1997)

Börje Ahlstedt möter en spökaktig Clown i Larmar och gör sig till.
Börje Ahlstedt möter en spökaktig Clown i Larmar och gör sig till. Foto: SVT.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Tony Forsberg & Irene Wiklund
Med: Börje Ahlstedt, Marie Richardson, Erland Josephson, Pernilla August, Anita Björk, Peter Stormare m.fl.

Handling: Vi befinner oss på 20-talet och Carl Åkerblom (Börje Ahlstedt) är inlagd på en mentalklinik efter att ha varit vålsdam mot sin fästmö (Marie Richardson). Där stiftar han bekantskap med den egensinnige Osvald Vogler (Erland Josephson) som ivrigt redogör för sina fantasifulla visioner. Åkerblom får för sig att göra den första talfilmen och tillsammans med sin fästmö och sin nya vän ska de bli förmögna.

Omdöme: Larmar och gör sig till fungerar bäst när upplevelsen blir som mest filmisk. Det är också roligt att se Börje Ahlstedt återvända i sin roll som Carl Åkerblom (Carl Ekdahl i Fanny och Alexander) och Erland Josephson som känslostyrd men vältalig mentalpatient, som med värme ständigt eldar upp sig. Resterande rollbesättning agerar väl, men upplevelsen i sig är ganska ojämn. Här finns dock tillräckligt med guld och referenser för Bergmanälskare att gotta sig i för att det ska bli en kul och sevärd upplevelse.

Betygssymbol för 3 av 5

Bildmakarna (2000)

Ingmar Bergman instruerar Anita Björk (Selma Lagerlöf), Lennart Hjulström (Victor Sjöström) och Elin Klinga (Tora Teje).
Ingmar Bergman instruerar Anita Björk (Selma Lagerlöf), Lennart Hjulström (Victor Sjöström) och Elin Klinga (Tora Teje). Foto: SVT.

Manus: Per Olov Enquist
Foto: Raymond Wemmenlöv
Med: Anita Björk, Elin Klinga, Lennart hjulström, Carl Magnus Dellow  och Henry 'Nypan' Nyberg

Handling: Året är 1920 och filmskaparen Victor Sjöström (Lennart Hjulström) håller på att klippa färdig sitt mästerverk Körkarlen. Selma Lagerlöf (Anita Björk), som har skrivit romanen Körkarlen baseras på, är på plats för att se några scener. Där är också filmens fotograf Julius Jaenzon (Carl Magnus Dellow) och Sjöströms älskarinna, skådespelerskan Tora Teje (Elin Klinga). Dramats fokus ligger just i mötet och utbytet mellan den äldre Selma och den unga Tora.

Omdöme: För en som är intresserad av både Sjöström och Lagerlöf borde Bildmakarna vara ett stort nöje att sätta tänderna i. Men jag fann den, till min stora förvåning, riktigt avslagen. Anita Björk är filmens räddning och lyckas erbjuda tillräckligt mycket värme och pondus för att det ska vara värt att ta sig igenom den drygt 100 minuter långa föreställningen (jag säger föreställning eftersom detta är filmatiserad teater).

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Saraband (2003)

Erland Josephson och Liv Ullmann.
Erland Josephson och Liv Ullmann. Foto: SVT.

Manus: Ingmar Bergman
Foto: Sofi Stridh, Per-Olof Lantto, Raymond Wemmenlöv, Stefan Eriksson, Jesper Holmström
Med: Erland Josephson, Liv Ullmann, Börje Ahlstedt, Julia Dufvenius och  Gunnel Fred

Handling: Ingmar Bergmans sista film är en gripande liten pärla om Johan och Marianne (Erland Josephson och Liv Ullmann) ur TV-serien Scener ur ett äktenskap. Här befinner de sig på sin ålders höst när Marianne efter 30 år bestämmer sig för att träffa sin förre detta make igen. Utöver huvudkaraktärernas återseende handlar Saraband om Johans kalla förhållande till sin son Henrik (Börje Ahlstedt) och dennes komplicerade förhållande till sin dotter Karin (Julia Dufvenius).

Omdöme: Hela skådespelarensemblen gör ett fantastiskt jobb. Liv Ullman och Erland Josephsson är tillbaka i sina roller och trots att det gått trettio år sen sist känns det vackert och trovärdigt. Ingmar Bergman har själv sagt att filmen är mycket biografisk och att den till stor del handlar om hans egen relation till en av sin söner (jag skulle nog gissa på de flesta av dem). En värdig avslutning på en lång och spännande karriär.

Betyg 4 av 5

INGMAR BERGMANS FILMER SUMMERING:

MÄSTERVERK:

Sommaren med Monika (1953)
Gycklarnas Afton (1953)
Sommarnattens leende (1955)
Det sjunde inseglet (1957)
Jungfrukällan (1960)
Såsom i en spegel (1961)
Nattvardsgästerna (1963)
Persona (1966)
Trollflöjten (1975)
Fanny och Alexander (1982)

UTMÄRKT:

Fängelse (1949)
Till glädje (1950)
Sommarlek (1951)
Smultronstället (1957)
Ansiktet (1958)
Tystnaden (1963)
En passion (1969)
Fårödokument 1969 (1970)
Viskningar och rop (1972)
Scener ur ett äktenskap (1974)
Höstsonaten (1978)
Ur marionetternas liv (1980)
Saraband (2003)

BRA:

Det regnar på vår kärlek (1946)
Skepp till Indialand (1946)
Hamnstad (1948)
Törst (1949)
En lektion i kärlek (1954)
Kvinnodröm (1955)
Nära livet (1958)
Djävulens öga (1960)
Vargtimmen (1968)
Skammen (1968)
Ormens ägg (1977)
Efter repetitionen (1984)
Dokument Fanny och Alexander (1986)
Larmar och gör sig till (1997)

SÅDÄR:

Kris (1946)
Musik i mörker (1947)
Kvinnors väntan (1952)
För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)
Beröringen (1971)
Ansikte motansikte (1976)
Fårödokument 1979 (1979)
Bildmakarna (2000)

USEL:

Sånt händer inte här (1950)

Sätt ett bokmärke på den här sidan och håll dig uppdaterad. Varje vecka kommer det upp en ny av Ingmar Bergmans filmer för granskning! Vilka kommer att toppa och bli klassade som Bergmans bästa filmer? Se vår samlingssida för att läsa mer svenska filmer. Där hittar du massor av tips och roliga listor.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL