Alison's Birthday (1981)

Det sena 70-talet och det tidiga 80-talet var för mig skräckens guldålder. Fokus låg ofta på stämning och med ett svagt ljus i tunneln även under de mörkaste situationer. Det tycktes nästan alltid finnas hopp och protagonisterna var ofta lätta att sympatisera med. Även om jag älskar amerikansk kultur och skräckfilm är jag alltid väldigt entusiastisk inför att se skräckfilm från andra länder än USA. Ofta lyckas de bättre inom just den genren, eftersom de tycks göra film för oss filmälskare snarare än en så bred publik som möjligt.

Alison’s Birthday kommer från Australien och handlar om den unga tjejen Alison och hennes sköne pojkvän Peter. Alison får ett samtal från två halvavlägsna släktingar som är väldigt måna om att hon skall komma hem till dem och fira sin nittonde födelsedag. Alison minns en episod från en seans hon gjort som ung tonåring tillsammans med två klasskamrater och ställer sig tveksam till besöket. Under seansen tycktes en av Alisons väninnor övertas av en demon som varnade Alison om att återvända hem på just sin nittonde födelsedag. Dessvärre tar hon inte varningen på så stort allvar när det nu är dags att fira.

Alison spelas av Joanne Samuel som egentligen bara är känd som Mel Gibsons flickvän i första Mad Max-filmen. Hon ger ett trevligt intryck och det är lätt att känna sympati för henne, precis som det skall vara. Hennes pojkvän Peter är också trevlig och gör en ganska imponerande insats i filmen när han börjar ana att Alison är i knipa.

Flera av filmens skräckelement kretsar kring en frustrerande känsla av att Alison mer och mer förstår att hon är illa ute men ingen (utom Peter) tar henne på allvar. Filmen innehåller ett par riktigt raffinerande scener som får armhåret att resa sig, utan att förlita sig ett dugg på jump-scares. Håll extra mycket koll på en scen på en kyrkogård där Peter jagas av några mystiska figurer. Bra grejer!

Filmen innehåller egentligen allt jag söker i en skräckfilm från 1981. Det lilla jag vill klaga på är den litet väl otroliga förklaringen bakom allt mystiskt som händer. Det angränsar till urspårning i den slutgiltiga uppgörelsen, men det vägs sedan upp av de genuint obehagliga sista tjugo sekunderna av filmen. Om du känner att du vill se Alison's Birthday kan du även tänka på hur just slutscenens sista sekunder blir ännu obehagligare av att den saknar musik och ljudeffekter sånär som på en tickande väggklocka.

Bäst: Den perfekta kontrasten mellan pittoreskt mys och ren skräck.