Agatha - Granndetektiven (2018)

Tioåriga Agatha-Christine, eller A-C som hon helst vill bli kallad, brinner för att lösa mysterier. När hon flyttar med sin mamma och två syskon till ett nytt hus sätter hon därför sina planer i verket att starta egen detektivbyrå. Ett källarutrymme i det nya huset får agera kontor och hennes första uppdragsgivare blir en närliggande butik som på senare tid har haft problem med snatteri. En pojke i hennes egen ålder blir snabbt huvudmisstänkt för brottet som ändå ska visa sig mer svårlöst än hon först trott. Speciellt när det blir känslor inblandat.

Agatha – Granndetektiven är en charmigt tecknad och bitvis spännande liten historia. Jag tror dock inte den har riktigt vad som krävs för att tilltala de yngre i publiken, som jag antar är filmens målgrupp. Tempot är ganska lågt och humorn lyser med sin frånvaro. Filmen känns därför lång och relativt dyster, trots dess korta speltid på 77 minuter. Dessutom har filmen en tveksam komponent i form av ett talande djur, som kändes väldigt malplacerad och stundom på gränsen till obehaglig. Jag skulle vilja sålla Agatha - Granndetektiven till genren "filmer som inte alls är speciellt dåliga, men som missar sin målgrupp", vilket är ett ganska utbrett fenomen, speciellt bland barnfilmer.

Filmen är som sagt inte dålig, så låt oss inte dröja kvar i det negativa allt för länge. Den charmiga tecknarstilen är enkel men välgjord och handlingen har sina poänger emellanåt. De svenska röstskådespelarna fungerar också bra, till och med för en dubbningsmotståndare som mig själv. Kanske för att steget från danska till svenska inte är så långt plus att Olle Sarri (en personlig favorit) gör en av rösterna.

En trea räcker tyvärr inte för att ta sig in på listan över 2018 års bästa filmer. Ta en titt HÄR för att se vilka som lyckats ta sig dit.