After Yang (2022)
Luddigt balsam för själen
Olika filmer är menade att kittla våra sinnen på olika sätt. Vissa är skapta för att ses, andra för att höras. Kogonadas lågmälda sci-fi/familjedrama kräver, in i minsta implicita detalj, att kännas.
De som såg regissörens debutfilm från 2017, Columbus, förstår kanske exakt vad det är jag åsyftar med min något diffusa beskrivning av After Yangs specifika egenskaper. Hans första film om en medelålders man och en tonårig tjej som, mitt i det orubbliga småstadslugnet i Columbus, hittade en nedtonad samhörighet under tiden av två avgörande ögonblick i båda deras liv var en hud- och jordnära berättelse om samhörighet och medmänsklighet på det mest avskalade planet.
Även om flera teman skiljer sig åt i After Yang, så är den övergripande känslan fortfarande sig lik och lika närvarande som i hans första skapelse. Filmen är en fjäderlätt familjehistoria med Colin Farrell och Jodie Turner-Smith i rollerna som två adoptivföräldrar till lilla Mika (Malea Emma Tjandrawidjaja). Deras familj kompletteras av Yang, en sorts AI-nanny som till utseendet ser ut som vilken människa som helst men som är programmerad att vara Mikas och hela familjens bästa vän och lojala följeslagare.
När Yangs hårdvara en dag oväntat kraschar tar sig pappa Jake (Farrell) an en själasökande jakt efter ett sätt att återstarta Yang till sin forna glans. Något som kommer leda till flera intima upptäckter om utsträckningen av Yangs mänskliga kvaliteter och begär, men också mer generellt om sorg, gemenskap och minnenas kraft.
Vackert men väl svårtillgängligt
Kogonada tycks vara inte vara särskilt intresserad av de praktiska och handfasta strukturerna som traditionellt sätt gör en film till en film, utan vill istället ge uttryck för den obeskrivliga essens som mediet har kraft att framkalla. After Yang är en meditativ film om människans innersta och mest personliga känslor om vår egen identitet och om förhållandet till människorna och miljön i vår omgivning. Drömlika videomontage föreställandes vår stillsamma och orörda natur som ackompanjeras av lugnande pianomusik avlöser varandra i vad som känns som en hyllning till allt det lilla i livet, samtidigt som den vill få oss att begrunda vår egen relation till oss själva, våra närmsta och vart vi kommer ifrån.
Jag gissar att många (inklusive mig själv) kommer ha svårt att till fullo ta till sig filmens ofta luddigt framförda budskap då vågskålen för det vaga och outtalade ofta tippar över åt fel håll. Däremot är det desto svårare att ställa sig kritisk till dess avsikter. Med en ofiltrerad godhet och ett varsamt tonfall vill filmen framhäva en skönhet i vår omgivning – skönhet som går att hitta i såväl naturen som i relationerna till våra nära och kära.
Filmens timida nyfikenhet påminner en del om Terrence Malick, men likt den gamle auteuren blir Kogonadas After Yang ofta lite väl distraherad av sina egna tankegångar och grubblerier, till den grad att det ibland känns som han glömmer bort publiken som ska försöka dechiffrera dem.
"After Yang" har svensk biopremiär 16 augusti.