Ad Astra (2019)
Brad Pitt bjuder på mycket med små medel i tekniskt utmärkt film.
Ad Astra är en filosofisk science fiction-film, som utforskar människans sökande natur. Det är en vacker, spännande och tänkvärd film.
Ad Astra utspelar sig i en snar framtid när människan börjat utforska solsystemet i stor utsträckning. Jorden råkar ut för ett antal katastrofer, orsakade av elektriska svallningar. Det står snart klart att detta beror på att något gått fel i ett projekt vid Neptunus, lett av pionjären Clifford McBride (Tommy Lee Jones), som inte hörts av på närmare tre decennier. Roy McBride (Brad Pitt), Cliffords son, skickas på en farofylld resa för att försöka upprätta kontakt med sin far och projektet igen.
Detta är tung filosofisk science fiction. Filmen handlar, i grund och botten, om människans sökande. Själva titeln, Ad Astra, betyder ”till stjärnorna” på latin. Detta är väldigt talande, då mänskligheten är så fokuserad på sitt sökande bland stjärnorna att den verkar glömma vad det innebär att vara mänsklig. Detta exemplifieras utmärkt av ett antal våldsamma konfrontationer som Roy råkar ut för under sin långa färd, som alla orsakas av mänsklighetens värsta sidor.
Människorna är det enda som bryter stillheten.
Ad Astra är en väldigt vacker film som ska ses på bio. Vi bjuds på stora och vackra vyer av Jorden, månen och rymden. Det är dessutom en film som ger intryck av att vara realistisk (astrofysiker har nog ett och annat att säga om detta). Det har lagts väldigt mycket energi på att porträttera hur det är att vara i rymden och på planeter utan atmosfär. Människorna är det enda som bryter stillheten. Under de mest våldsamma sekvenserna är ljudeffekterna antingen dämpade eller obefintliga, eftersom det inte finns något ljud i rymden.
Lika mycket energi läggs på att porträttera människans tvångsmässiga behov av att vara pragmatisk. Ingen är mer pragmatisk än huvudkaraktären, Roy McBride. Han är pragmatisk till absurda nivåer. Detta gör honom inledningsvis till en rätt så intetsägande karaktär. Regissören, James Gray, får oss i publiken att sukta efter mänsklighet bland all pragmatik. Detta gör oss också väldigt känsliga för de små nyanserna.
Ad Astra är en tekniskt imponerande film, men det är här filmen verkligen briljerar. Brad Pitt gör så mycket med de där små nyanserna. Det skulle förvåna mig om han inte började få nomineringar om ett par månader.
Jag gillar nästan all sorts science fiction. Jag har varit ett stort fan av Star Wars sedan jag var liten och tycker att Guardians of the Galaxy är en helfestlig rulle. Jag gillar också mer filosofiska science fiction-filmer som Gravity, Interstellar och Arrival. Och nu lägger jag till Ad Astra till den listan.
