Recension: Abigail (2024) – vansinnigt vampyr-mayhem av roligaste art!

Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har på senare år etablerat sina namn på skräckhimmeln. Det stora genombrottet, den urtjusiga Ready or Not, oljade liv i skräckkomedins rostiga kugghjul och duon visade sig även rysligt effektiv med sina bidrag till Scream-franchisen. Nu lämnar succéduon Ghostface till sitt bistra öde, men än finns det liv kvar i meta-batterierna när de tar sig an vampyrgenrens varma bubbelbad av blod och kusliga herrgårdar. 

I Abigail rekryteras en trupp ytterst kompetenta yrkeskriminella för att slå mynt av en kidnappning. De nyblivna kollegorna är handplockade och för att förhindra läckor vet ligist-ligan ingenting om varandra. Offret: en stackars, späd 12-årig flicka vid namn Abigail. Kidnappningen ska göra truppen av girigbukar många miljoner dollar rikare genom att pressa föräldrarna till flickebarnet på pengar. Det låter väl som något ett gäng experter i brottslighetens ädla konst kan fixa innan lunch? Nja. Snart ska det visa sig att Abigail inte är någon "vanlig" flicka, utan snarare en odödlig, sadistisk vampyr som inte skyr några medel för att göra köttfärslimpa av sina förövare. 

"En genreböjande lekstuga"

Hoppas du inte känner att jag spoilade twisten för dig nu, kära läsare, men faktum är att jag inte avslöjar mer i min korta beskrivning av Abigails synopsis än filmens PR-material. Samtliga trailers visar att det är en tvättäkta vampyrrulle vi har att göra med, något jag anser ger mig licens att lyfta den aspekten i min recension. Givetvis inte inte detta något som ligger Abigail i fatet, men jag skulle sannerligen vilja dela några hårda ord med Universal Pictures marknadsföring, då twisten hade varit alldeles ljuvlig att få uppleva utan förkunskaper.

Vampyrer dyker upp på den populärkulturella radarn titt som tätt och lyckas alltid hitta nya metoder för att sätta hörntänderna i våra pulserverande halsvener. Precis som varelsen själv är vampyren en odödlig litterär och filmisk figur som reinkarneras i enlighet med vilka kulturella och politiska vindar som yr. Abigail placerar sig stabilt i ett postmodernt fack där cementerade konventioner och mytologier monteras ner och leks med, något undertecknad är mycket, mycket svag för. Faktum är att Abigail är en genreböjande lekstuga som smart lattjar med såväl vampyr-filmens och en mängd andra subgenres regler.

Tonen är genomgående lekfull och smart, och även om filmen verkligen inte lider brist på hysteriskt övervåld så låter regissörerna sina karaktärer att andas. Vi lär känna karaktärerna genom sin interaktion med varandra och med vilken taktik de tar sig an scenariots allt mer absurda utmaningar. Regiduon Bettinelli-Olpin och Gillet visar även, ännu en gång, sin kirurgiska precision mellan dubbelvikta garv och brutalt gore-snusk. I slutändan väger måhända komedi-aspekten något tyngre än skräcken, men för Abigail passar detta utmärkt. Bettinelli-Olpin och Gillet lyckas även ingjuta genuina känslor i ett material som inte direkt andas sentimentalitet.

Melissa Barrera är superb

Även ensemblen utför stordåd. Melissa Barrera håller sin vana trogen att bära splatter-partyts pathos på sina axlar och gör detta med bravur. Barrera tillhör gräddan av scream-queens i sin generation och i Abigail är hon superb. Dan Stevens tycks njuta fullfjädrat som filmens ärkearsel och övriga talanger i ensemblen är så gott som felfria. Dock måste jag lyfta Alisha Weir, vår allas Abigail, allra högst till skyarna. Titelrollen kräver stordåd av sin stackars barnskådespelare och Weir dansar och lemlästar hela vägen till banken. Hon alternerar mellan oskyldigt flickebarn och blodgurglande sadist helt beskymmersfritt. Castingen av titelrollen är filmens murbruk som håller ihop övriga komponenter och Weirs insats utför jobbet med bravur.

Hyllningarna haglar, som du kanske märker, för jag hade verkligen en otroligt underhållande stund med Abigails genreflirtande blodsorgie. Dock lider filmen av några skav som gör att min efterlängtade fullpoängare uteblir. Abigail är för lång, minst tjugo minuter och i filmens tredje akt, självaste upplösningen, tappar regi-duon sin post-moderna gnista till förmån för en mer traditionell uppgörelse mellan gott och ont. Det fortfarande bra, stundtals riktigt bra, men når absolut inte upp till de första två akternas ljuvliga mix av skrik och panik. En klumpigt skriven scen i en bur irriterar och skaver, samt att en del skämt landar snett, även om merparten absolut gör sitt jobb. 

Sammanfattningsvis kan jag, utan minsta darr på rösten, rekommendera Abigail. Bettinelli-Olpin och Gillett fortsätter sitt blodröda segertåg genom skräck-komedins snåriga terräng och jag längtar redan till duons nästa alster. Abigail är en skamlöst underhållande och smart vampyr-mayhem från början till slut. Fyran är ett faktum!