Recension: A Room with a View (1985)
Ett mycket vackert kostymdrama.
Cinemateket visade i lördags filmen A Room with a View som, baseras på E. M. Forsters roman med samma namn. Jag vill börja med att poängtera att jag är riktigt svag för kostymdraman och att det är för mig chockerande att jag har missat denna pärla. Speciellt med tanke på att de inte finns särskilt många riktigt bra filmer i genren.
A Room with a View har allt ett riktigt bra kostymdrama ska ha: fantastiska landskap och slående scenografi som får en att gapa, kostymerna, musiken och så kärleken framför allt. Allt är pampigt, mycket och maffigt och man blir nästan mätt på intryck efter en kort stund in filmen. Men vad gör detta när handlingen är enkel och karaktärerna inte särskilt invecklade, det blir på så sätt en väldigt fin balans av det hela.
Filmen tar vid i Florens, Italien i början på 1900-talet. Vi får se Lucy (Bonham Carter) och hennes betydligt äldre kusin Charlotte (Smith) befinna sig i sitt rum på pensionaten där de ska bo under sin vistelse. Charlotte känner sig lurad och beklagar sig över det faktum att de har tagit sig ända till Florens utan att få ett rum med utsikt, istället vetter rummets fönster åt en betydligt mindre smickrande bakgård.
Senare samma dag på pensionatets restaurang har Charlotte fortfarande inte accepterat tanken på att hon ska få bo i ett rum utan utsikt, något hon ältar fram och tillbaka under hela middagen. Där och då presenteras Mr. Emerson (Denholm Elliot) och hans son George (Sands) som mer än gärna byter rum med Lucy och Charlotte av den enkla andledningen att Mr. Emerson säger sig ha utsikten i sitt hjärta. Redan där tänds en gnista mellan Lucy och George.
En tid senare befinner vi oss i Surrey, England, Lucy ska gifta sig med den präktiga, tråkiga men ack så rika Cecil Vyse (Day Lewis). En man vars karaktär på många sätt är motsatsen till George. Men kan Lucy verkligen glömma gnistan som tändes i Florens?
Filmen är som sagt väldigt vacker. Alla medel som är till för att frambringa känslor används i stor dos och visst blir man berörd. Skådespelet är hela tiden på topp och regissören har lyckats få ur det bästa från varje karaktär. Det läggs också stor vikt i detaljerna, inte bara scenografiskt utan även i berättandet, vilket gör att filmen känns mer naturlig. Det som gör att filmen inte når hela vägen fram till en fullpoängare är att den emellanåt känns lite för lång och utdragen.