A Prayer Before Dawn (2018)
Den franske regissören Jean-Stéphane Sauvaire bockar av alla tricks i manualen.
"A Prayer Before Dawn" är ett verklighetsbaserat fängelsedrama med knark och boxning i fokus. Joe Cole är duktig på att leverera knogmackor men någon emotionell punch blir det inte.
I regel är boxnings- och fängelsefilmer så pass utstakade att de kan klassas som egna genrer. I verklighetsbaserade A Prayer Before Dawn möts dessa schabloner, men om du förväntar dig att kombinationen ska bryta ny mark kommer du att bli besviken. Resultatet är istället ett enda långt avverkande av klichéer.
Den brittiske bråkstaken Billy Moore (Joe Cole) bor i Thailand och förser sitt drogmissbruk med boxning. En dag stormar polisen hans lägenhet och snart befinner han sig i ett laglöst fängelse där vakter sysslar med droghandel och våld och korruption är vardagsmat. Billys år i ringen visar sig vara väl investerade och efter ett gäng slagsmål får han vara med och representera fängelselaget i boxning.
Med A Prayer Before Dawn känns det som att Jean-Stéphane Sauvaire har velat göra historiens skitigaste film. Precis allt är lite extra miserabelt och äckligt. I första akten är regissörens stilgrepp effektivt och ibland är det lite svårt att hålla ögonen öppna. Men när Sauvaire har bockat av alla tips och tricks i fängelsefilmsmanualen och ger sig in i boxningsträsket, blir det mest bara avtrubbande. In kommer en kavalkad av klyschor som ska ge lite djup till det ytliga sunket.
Joe Cole arbetar hårt och är filmens stora behållning. Särskilt under filmens första halva där han skickligt växlar mellan att vara skräckslagen och skräckinjagande. Men det räcker inte för att bära en hel film. Rejäla knogmackor levereras men den emotionella punchen uteblir. Någonstans verkar Sauvaire ha blivit medveten om detta, för plötsligt eskalerar insatserna till nästan parodiska nivåer, soundtracket blir ödesmättat och varenda klipp tigger om uppmärksamhet. Synd, för detta är en historia som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra.