A Hidden Life (2019)
Vackert och rörande om en man som offrar allt för sin orubbliga tro.
Mästerregissören Terrence Malicks senaste film "A Hidden Life" är en vacker såväl som rörande film om en man som offrar allt för det han tror är rätt. Historien om österrikaren och krigsvägraren Franz Jägerstätter berättas utan brådska och filmen tillåts att andas på ett sätt man sällan får uppleva i dagens filmutbud.
Det första man som tittare slås av är fotografen Jörg Widmers kameraarbete. Han växlar mellan storartade vyer över det vida bergslandskapet och extrema närbilder av karaktärernas urgröpta ansikten. Filmen är dessutom redigerad på det där sömnlösa sättet som vi kunnat se i Terrence Malicks senare verk. Detta, förenat med den vackra musiken och betoningen på naturljud, gör att filmen andas på ett ovanligt sätt.
Historien börjar 1939 i den österrikiska byn St. Radegund (filmen är dock inspelad i en by i norra Italien). Där lever Franz (August Diehl) tillsammans med frun Fani (Valerie Pachner) ett fridfullt liv som lantbrukare. Tillsammans får de tre döttrar.
Landet är sedan ett år tillbaka en del av Hitlers stortyska rike och alla österrikare förväntas underkasta sig hans makt. Många är entusiastiska över deras nya tillhörighet, andra inte. Till den sistnämnda kategorin hör Franz Jägerstätter, som efter att ha blivit inkallad vägrar att svära lojalitet gentemot Hitler.
Detta är en verklighetsbaserad film, som skildrar vad Franz beslut resulterade i. Både för han själv och hans familj. Parallellt med Franz monotona och outhärdliga vistelse i olika fängelser, skildras hur Fani fortsätter att slita med sysslorna i byn. Hon blir mer och mer utfryst. Majoriteten av fruarna ser med förakt på henne. Varför ska deras män tvingas ut i krig och inte Franz?
Franz levde, som titeln på filmen antyder, ett liv i det fördolda. Men där gjorde han det ingen vågade – han stod upp för sin tro och hade en orubblig vilja att göra det han tyckte var moraliskt rätt. Och inte ens kyrkan kunde erbjuda något stöd för hans beslut. Michael Nyqvist syns i sin sista roll, som biskop. I en kort men betydande scen ger han ett råd till Franz.
Det är en ultimat prövning Franz och hans familj utsätts för. Hela tiden får han från motståndarsidan höra att hans handling inte kommer att förändra någonting, att ingen kommer att få höra talas om hans orubbliga avståndstagande till nazismen. Fani och barnen får stå ut med de eskalerande trakasserierna i byn. Det är delvis tragiskt att bevittna och i slutändan blir jag definitivt rörd av det jag har sett.