50 vårar (2017)

Blandine Lenoir, som främst har ägnat sig åt skådespeleri inom film och TV, har bland annat jobbat med den kontroversielle regissören Gaspar Noé. När hon själv började regissera film blev det dock så långt ifrån Noés filmer man kan komma. Två långfilmer har det blivit hittills som båda faller under kategorin dramakomedi. Den senaste, som fått den svenska titeln 50 vårar, når svenska biografer den 13 oktober.

Aurore är på väg in i klimakteriet och lider av både vallningar och humörsvängningar. Hon är dessutom separerad, på väg att bli mormor och till råge på allt blir hon av med jobbet. Inte nog med att detta får henne själv att känna sig gammal, hon tycker även att samhället börjar behandla henne annorlunda. Det är precis som att hon skulle vara förbrukad och redo för tippen. Men Aurore vägrar acceptera detta och när hon av en slump springer på sin ungdoms kärlek tänds en strimma hopp om att livet inte alls är över. Kanske är det rent av dags för en nystart?

LÄS OCKSÅ: Recension: Blue is the Warmest Color (2013)

50 vårar är en härlig feel good-film som även behandlar viktiga ämnen. Filmen belyser problemet med kvinnoförtryck i samhället, främst bland kvinnor i den så kallade ”övergångsåldern”, men även kvinnor i stort. Problemet är bara att poängerna från och till känns övertydliga, påtvingade och inkilade i handlingen bara för att finnas där. Dessa ögonblick drar ner helhetsintrycket en del, men tursamt nog är den charmiga storyn nog för att väga upp det mesta negativa med filmen.

I slutändan kunde jag ändå stå ut med att bli skriven på näsan emellanåt för på det stora hela är 50 vårar en njutbar filmupplevelse, åtminstone för stunden.