1917 (2019)

De engelska soldaterna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George MacKay) får i uppdrag att leverera ett meddelande till en bataljon innan den går i en fälla gillrad av fienden. Uppdraget blir personligt för Blake, vars bror är en löjtnant i bataljonen.

Roger Deakins har fått sin femtonde Oscarsnominering för fotot i "1917". Han fick sin första Oscar först 2018, då han var nominerad för Blade Runner 2049. I år är det dags för en ny vinst! 1917 ser i stort sett ut att vara filmad i ett svep, utan klipp. När de två soldaterna går i en skyttegrav upplever vi hur trångt det är och hur avskärmade soldaterna är från världen. När de rör sig över öppna, men till synes tomma, slagfält, känner vi hur exponerade de är på den öppna ytan. När kameran panorerar för att avslöja något för oss känner vi oss, liksom soldaterna, tagna på sängen.

När filmer görs med en ovanlig teknik, behöver det inte nödvändigtvis betyda att filmen är bra. Någon som kommer ihåg tjatet om en kvinnas hår i Final Fantasy (2001)? Fint hår. Tråkig film. Förra året imponerades jag av Gemini Man, som filmades i 3D+, vilket gav oss en makalöst vacker upplevelse signerad Ang Lee. Jag gav den en trea. Hade den inte varit filmad i 3D+ hade den ramlat ner till en medioker tvåa.

"1917" använder sin teknik, det vill säga de ”osynliga” klippen, för att ge oss en bild av krigets fasor. Kameran, som representerar både vår och soldaternas blick, rör sig i samma tempo genom körsbärsträd som över ett slagfält där lik ligger lite här och var. Kameran bryr sig inte. För huvudkaraktärerna är så avtrubbade att de inte är förfärade; de lägger knappt märke till kropparna. Kamerans blick blir en smula mjukare endast när soldaterna får respit från krigets vanvett, som när de pratar om sina nära och kära. När kulor viner, explosioner briserar och soldater springer för sina liv, håller kameran jämna steg med soldaterna. Då kan vi känna adrenalinet pumpa.

Till skillnad från de flesta Hollywood-filmer bjuds vi inte på någon dramatisk karaktärsutveckling. Alla är så avtrubbade och bittert melankoliska att det finns väldigt lite utrymme för glädje och hopp. Ett flertal kända skådespelare dyker upp i mindre roller. De får ingen extra uppmärksamhet, gör inga dramatiska prestationer. För soldaterna de spelar är lika sammanbitna som alla andra.

"1917" är en oerhört intensiv upplevelse. Att nästan hela filmen ser ut som en enda kamerarörelse utan klipp för oss närmare krigets fasor än de flesta andra filmer gör. Sam Mendes är osentimental i sitt berättande. Till slut tänker vi knappt på de raserade städerna, de brinnande byggnaderna eller liken som ligger kvarlämnade på fälten. Det enda vi bryr oss om är soldaternas kamp.