10,000 saints (2015)

Film: 10,000 Saints (2015)

Regi:  Shari Springer Berman, Robert Pulcini

Med: Ethan Hawke, Asa Butterfield, Hailee Steinfeld, Emile Hirsch m.fl.

Genre: Drama, Komedi

Jude (Asa Butterfield) bor i 1980-talets Vermont med sin mamma och halvsyster. Hans pappa Les (Ethan Hawke) övergav familjen för många år sedan och har genom tiden varit dålig på att hålla kontakten med sin son. All sin tid spenderar Jude med sin bästa vän Teddy, och deras huvudsakliga sysselsättning är att hitta olika sätt att bli höga på och dämpa sina sinnen från smärtor som har bildats av dåliga föräldrar.

En vinter, precis kring nyårsafton, kommer Eliza (Hailee Steinfeld) på besök från New York City. Hon är dottern till Les nya flickvän och Les vill att hon och Jude ska lära känna varandra. Jude avskyr tanken på det hela och ilskan tilltar när Eliza berättar vilken fadersfigur Les verkar ha blivit. Strax efter att hon har åkt tillbaka sker en tragisk olycka i hemorten och Jude lämnar Vermont för att bo hos sin pappa i NYC. Väl där tar han kontakt med Teddys storebror Johnny (Emile Hirsch). Han är ledsångare i ett hardcore-rockband och lever ett Straight Edge-liv (inga droger, alkohol, kött m.m.). Jude och Eliza tar efter livsstilen men saker och ting vänds ändå upp-och-ner när det visar sig att Eliza bär på en stor hemlighet.

Filmen är mörk och dyster och jag har svårt att förstå hur den har kunnat hamna under genren ”komedi”. Alla mår generellt sett dåligt och de flesta tar droger eller liknande. Vi får följa med i NYC:s slumkvarter där uteliggarna har skapat sina egna samhällen för att kunna överleva, gå på hårdrocksklubb och besöka krishna-tempel.

Det färglösa och kalla filtret är effektfullt och tillsammans med hårda miljöer så bildas en känsla av hopplöshet i en värld där lycka knappt existerar. Dessvärre så når det inte hela vägen. Filmen står lite still ibland och de enda gångerna då dialogen får en känslomässig tyngd är när Les går in i papparollen. Det är Hawke som bär upp filmen och den enda som verkligen kommer in i sin roll. Hade de övriga lyckats med samma sak så hade djupet i filmen kunnat nå ett steg längre.

Bäst: Dialogen mellan Les och Jude i väntsalen på sjukhuset.