Recension: 100 årstider (2023) – hjärtskärande vackert drama

Giovanni Bucchieri och Louise Peterhoff spelar fiktiva versioner av sig själva i hjärtskärande vackra 100 årstider – en film som väver in äkta klipp från Bucchieris och Peterhoffs tid som ungdomskärlekar i handlingen. I denna trollbindande hybridfilm lever de tidigare dansarna vitt skilda liv; Louise som en framgångsrik men känslomässigt avtrubbad regissör och Giovanni som en SMS-lånande musiker med bipolaritet och förhoppningar om ett genombrott.

Trots distansen som tiden har skapat mellan dem har deras forna förhållande fortfarande en påtaglig påverkan på vardagen, men på helt olika sätt. Giovanni återupplever deras tid tillsammans genom hemmavideor, medan Louise förtrycker sina minnen och ger utlopp för sin nu cyniska syn på kärlek genom sitt arbete.

Ibland känns det som om filmen vandrar samma knivseggstunna och bräckliga balansgång på det mentala spektrumet som Joker (2019) – men med en konstnärssjäl som motor istället för ett Hollywoodmaskineri och ett superhjälteuniversum. I andra ögonblick känns det som om den är på väg in i samma brinnande självdestruktivitet som The Wrestler (2008).

I slutändan står den istället på sina egna ben, som någonting alldeles unikt, utan några jämförelser som kan göra den rättvisa.

Naket och äkta i Giovanni Bucchieris 100 årstider

Få filmer som jag har sett i år, om ens någon, har känns lika naken, äkta och ärlig som 100 årstider. Känslan av genuinitet är utan tvekan filmens främsta styrka. Den skapar en närmast bottenlös empati för huvudkaraktärerna och autenticiteten som uppstår av de dokumentära bilderna väcker liv i egna nostalgiska minnen, vilket gör det omöjligt att inte känna sig känslomässigt investerad i händelseförloppet.

Handlingen engagerar dessutom i sin egen rätt och resultatet blir ett rörande bevis på hur det förflutna många gånger kan kännas mer levande än nuet, samtidigt som det kan vara det främsta – ibland det enda – som förankrar en i verkligheten.

Filmens två huvudrollsinnehavare imponerar med sina insatser. Innehållet, som inte bara snuddar vid verkligheten, utan om och om igen omfamnar den genom de dokumentära inslagen och huvudkaraktärernas verkliga historia med varandra, gör att Bucchieris och Peterhoffs roller ligger dem tillräckligt nära för att de ska kunna leverera mer trovärdiga prestationer än det mesta som finns att beskåda inom svensk film.

Bucchieri är närmast fläckfri i sin roll. Peterhoff tar det steget längre och hypnotiserar i så gott som varje scen.

En sista aspekt som måste hyllas för att den inte ska glömmas bort i känslosvallningarna som filmen frammanar är humorn. Mitt bland allt det filosofiska, sköna, tragiska och galna i 100 årstider är det också en rolig film.

Finns det en sak i filmen som viskar om att Bucchieri har potential att göra fler lyckade långfilmer – även utan ett så extrempersonligt källmaterial att luta sig mot – så är det att han visar upp en ypperlig fingertoppskänsla i sin implementering av komedi, i vad som är en annars finstämd och till stora delar tragisk berättelse. Det kan mycket väl vara det mest imponerande med den här långfilmsdebuten.

Riskerar att gå miste om en bredare publik

Det är svårt att kritisera den här typen av film som lutar sig så kraftigt mot det rent konstnärliga. Kanske till och med onödigt. Men samtidigt kan jag inte värja mig för känslan av att 100 årstider med små medel hade kunnat nå ut till en mycket bredare publik.

Med korten på bordet står en god vän som producent för filmen, och det hjälpte mig att ta mig an den med öppna armar och ett obevekligt fokus. Det är en första viktig tröskel som är passerad redan innan filmen rullat igång. Jag vet inte hur svår den tröskeln är att ta sig över för någon som bänkar sig framför filmen utan någon kontext eller inbyggt engagemang, men jag misstänker att bristen på en konventionell handling kan komma att skrämma bort fler än vad filmen förtjänar.

Visst, det finns en tydlig dramaturgi i filmens alla delar, inte minst i den fiktiva nutid vi får följa, men det är en begränsad mängd handling som har avverkats efter att den studsat mot de dokumentära och filosofiska sekvenserna genom filmens gång och eftertexterna väl börjar rulla.

Det kan mycket väl vara en konsekvens av att inte vilja äventyra filmens unika format och konstnärliga integritet, vilket jag är beredd att acceptera. Samtidigt tror jag att mycket hade kunnat vinnas om huvudkaraktärernas resor bara hade varit lite, lite större i form av handling; om det bara hade funnits lite, lite mer uppgång innan fall; lite, lite mer hopp blandat med förtvivlan.

Filmen kommer inte att falla alla i smaken, men med det sagt är den en unik filmupplevelse som träffar helt rätt emotionellt, och jag uppmanar alla att åtminstone ge den en chans.

"100 årstider" har premiär på utvalda biografer den 1 december och finns snart att streama hos Draken Film.