Zombiens utveckling genom åren

White Zombie (1932)

Förhoppningsvis är du lika förvånad som jag över att det gjordes zombiefilmer redan på 30-talet. Jag måste medge att jag inte har sett White Zombie (en film med Bela Lugosi som av många räknas som den allra första långfilmen med zombietema), men kan ändå konstatera att zombien (som då var en slags voodoo-varelse) inte hade hunnit bli så pass karaktäristisk än. Jag lyckades inte ens hitta en bild på en klockren, uppenbar hjärnätare.

Night of the Living Dead (1968)

Är för zombiegenren vad pizza är för bakfylla. George A. Romeros Night of the Living Dead, som kallas för den första moderna zombiefilmen, är förevigad i The National Film Registry för dess kulturella signifikans och kallas ofta för den viktigaste zombiefilmen någonsin. Inte minst för att dess införande av klassiska regler som att zombies är återupplevda kroppar, att de är långt ifrån några Einsteins och att de har en särskilt svag punkt för att käka människokött.

Dawn of the Dead (1978)

Det hann hända mycket på tio år. Även om det skedde framsteg på zombiefronten under det tidiga 70-talet, så är kanske Dawn of the Dead det bästa exemplet på hur zombien hade populariserats. Här tog Romero klivet från sin ruffiga lågbudgetfilm Night of the Living Dead till att göra en av de första zombiefilmerna, som kan få en att tappa aptiten genom betydligt mycket mer realistisk gore – nämligen Dawn of the Dead.

Re-Animator (1985)

Voodoo i all ära, men är det inte dags för lite nya förklaringar till varför zombies uppstår? Re-Animator har definitivt hjälpt till att tvätta bort "förbannelse-stämpeln" till förmån för någon slags epidemi. I den här bitvis kliniska, nästan repulsiva zombiefilmen står vetenskapen för kanske första gången i fokus.

28 Days Later (2002)

90-talet hade sina zombie-pärlor, Peter Jacksons Braindead är en evig favorit, men nästa stora framsteg i genren kom nog 2002 med Danny Boyles 28 Days Later. Varför? Jo, här avviks det kraftigt från en av zombiegenrens mest cementerade regler: Zombies slöa, hjärndöda och nästan lite passiva natur. Här är det helt bortkastat, med rejält förbannade, löpande zombies redo att slita vem som helst i stycken.

Shaun of the Dead (2004)

För att inte ens förruttnade människoätare får vara heliga. Till slut kom även skämten och Edgar Wrights Shaun of the Dead (del ett i Cornetto-trilogin) är ett underbart exempel på hur det här kan göras som bäst.

Dead Snow (2009)

Så har vi ju eran när alla zombies skulle vara nazister. Det är 2000-tal och även Skandinavien har drabbats av zombie-epidemin. Dead Snow är en norsk (!) splatterfilm och bör därmed per automatik inkluderas i den här listan, trots att denna skräckkomedi bemöttes med ett ganska ljummet mottagande.

Zombieland (2009)

Zombieland fortsätter i komedispåret med skådespelare som Jesse Eisenberg, Emma Stone och Woody Harrelson och fungerar (nåja, i alla fall lite) som en Scream för zombiegenren, genom att peka ut de regler som filmerna opererar under.

Warm Bodies (2013)

För att nekrofili tydligen är något vi behöver, eller något. Warm Bodies tyckte inte att zombiekomedier räckte utan försökte fånga Twilight-publiken genom att inkorporera lite romantiska element i genren i sann progressiv 2010-talsanda.

The Walking Dead (2010– )

Med 2000-talets komiska och romantiska variationer på genren är det kul att få bli lite vettskrämd också och AMCs The Walking Dead visar att det fortfarande finns ett gigantiskt intresse för de återuppväckta liken, som här är köttigare än vanligt. Serien är också anmärkningsvärd för att den är just det – en serie – vilket markerar ännu en milstolpe i zombiegenrens historia.

Detta var allt för denna kväll. Glöm inte att snegla lite över axeln då och då, för man vet ju trots allt aldrig när epidemin bryter ut.

För mer läsning spana in vår lista med de bästa skräckserierna på Netflix!