Tomas Alfredson om ”Trolösa” och filmkrisen: ”Hela svenska filmekonomin är pank”

Efter en rad fantastiska filmer blev det en första miss för Tomas Alfredson med Snömannen (2017). Sedan kom pandemin och krockade med premiären för Se upp för Jönssonligan (2020). Efter flera kortfilmer gör nu Alfredson en bejublad comeback med Trolösa, en TV-serie vars semi-självbiografiska manus av Ingmar Bergman utforskar konsekvenserna av ett triangeldrama. I fokus står en otrohetsaffär mellan regissören David (Gustav Lindh) och skådespelerskan Marianne Vogler (Frida Gustavsson), som har barn med konsertpianisten Markus (August Wittgenstein).

– Ja, den sekvensen är ju outhärdlig, säger Alfredson när vi pratar om en av seriens mer konfrontativa scener. Jag klarar nästan inte av den fortfarande. Det är tafatt och snöpligt och fult och vardagligt.

Till skillnad från många andra berättelser väljer Alfredson att gestalta de stora bråken i det tysta. För att hitta autenticitet söker han sig till egna erfarenheter.

– Autenticitet är en delikat sak. Vad är egentligen autentiskt? Film och TV-berättande är ju liksom per definition helt oautentiskt. Det här är någonting som utspelar sig i två tidsåldrar, på sex gånger 45 minuter, under väldigt komplicerade omständigheter för de här människorna. Det blir ju redigerat vad man än gör. Men det är ändå väldigt viktig att försöka göra någonting som liknar en verklighet och då får man försöka vända sig till sina egna upplevelser för inspiration. Ett kärleksmöte eller ett gräl kan många gånger vara väldigt lågmält och vardagligt.

– I den här lögnen ska man ändå försöka tala sant och vara så sann man kan inom diktens ramar. Sen vill man göra saker på ett sätt som man kanske inte har sett det förut. Det är viktigt för mig i alla fall, att försöka vända på kuttingen, men man måste känna till konventionerna för att kunna bryta dem. Tänk om det inte är ett gräl utan att det är väldigt lågmält och stelt i en sådan här situation? Det är ju otroligt drabbande.

Det blir förödmjukande för alla parter och påminner mig om Michael Haneke. Han jobbar mycket med att bygga upp en stämning, som sedan bryter ut i någon sorts oväntad våldshandling. Här kommer det också från ingenstans, efter en lång uppbyggnad, men resultatet blir något helt annat. Det är vågat att ignorera dessa konventioner och föreställningarna vi har.

– Vad kul att du säger det. Det är också så att det här handlar om ett triangeldrama där två killar är bästa vänner och där den ena förför den andra killens fru. Eller de förför väl varandra och de gör inte det för att de är onda eller har låga avsikter, utan för att de blir drabbade av en känsla som de inte förmår att hålla emot.

– De förvandlas nästan till djur och agerar helt efter sina instinkter och inte alls efter sitt förstånd. Det är nog någonting som jag tror att nästan alla slåss med varje dag, sina instinkter och behov och att hålla dem mot sina erfarenheter och vad som är rätt och riktigt. Tyvärr går ganska sällan förnuftet och känslan hand i hand.

MER LÄSNING: Läs vår recension av ”Trolösa” (2025)

”I dag lever vi i en tidsålder där tydlighet är någon sorts religion. Det är oerhört viktigt att varenda sak ska presenteras och att man ska ha en sorts logik i allt man tittar på.”

2018 skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. För att uppmärksamma detta fick flera filmskapare göra varsin kortfilm och Tomas film var som ett exploderande potpurri av klassiska Bergman-motiv.

– Jag tänkte att jag skulle göra någonting som var lite uppskattande och försökte ta mig in i hans berättar-DNA. Jag tittade på alla hans filmer och fördjupade mig i hur de var gjorda. Det är en vulkan av uttryck av en konstnär som fäktas åt alla håll. Det är nästan omöjligt att förstå hur allt detta kunde ha rymts i en person. Det är mer eller mindre omöjligt att se förbi honom och den betydelse han har haft som en av de som har konstituerat filmkonsten under flera decennier. Sen är ju många av filmerna skapade i en annan tidsålder och som kanske är svåra att förstå sig på i dag. Men så finns det några som är alldeles eviga. Jag kan bara konstatera att det inte finns någon som kan jämföra sig med Bergmans kreativitet och hans enorma produktion.

Det är intressant vad du säger, det här med vad som är tillgängligt i dag kontra förr. Även om man frågar de som har sett få eller jättemånga Bergman-filmer, oavsett om det är gamla eller unga, så nämns nästan alltid Persona (1966) som en favorit. Och det är ju en av Bergmans mest komplexa filmer. Vill folk ha den här typen av tuggmotstånd igen? Är Persona odödlig på grund av att den är så ”out there”?

– I dag lever vi i en tidsålder där tydlighet är någon sorts religion. Det är oerhört viktigt att varenda sak ska presenteras och att man ska ha en sorts logik i allt man tittar på. Få vågar bara tala med känslorna. Persona är i alla fall så för mig, en film som jag inte riktigt kan begripa vad den handlar om. Men det är inte så att jag behöver det. Om man släpper sargen och lutar sig tillbaka och låter sig översköljas av de stämningar och de bilderna som finns där så talar de till en på ett sätt som man inte kan skydda sig mot. Där är han ojämförligt modig, att våga berätta på det viset. Sen är en film som Fanny & Alexander oerhört tillgänglig och tydlig och liknar väldigt mycket en traditionell berättarepik. Men de mest eteriska filmerna, jag tror inte att man får fråga för mycket om vad de ska betyda. De ägnar sig mer åt att ställa frågor än att påstå saker, vilket är många gånger mycket mer intressant.

”Det kan finnas små hyss som filmmakare använder sig av. Jag vet en scenograf som alltid ser till att få med en tavla i varenda jävla produktion, som en besvärjelse.”

I ”Trolösa” utvecklas stora delar av Davids och Mariannes relation under en filminspelning. Under arbetet med ”filmen i filmen” passar Alfredson att göra flera Ingmar Bergman-hyllningar.

– Att skoja med en filmmakare på film kan bli väldigt exkluderande och internt, som någonting som bara filmmakare eller yrkesfolk kan tillgodogöra sig. Vi försökte väl göra en situation som ska gestalta progressionen i deras kärlekshistoria på arbetsgolvet. Jag tittade på de filmer Bergman gjorde på 70-talet, som Ur marionetternas liv (1980) och Ormens ägg (1977), och försökte göra det i stil med dem. Det är inte någon sorts klåfingrig längtan att göra ”kinderägg” för Bergman-fans, men om man tar sig an en så stark upphovsman så letar man efter DNA:t. Det är massor med saker som refererar till Bergman, inte av ett kalenderbitarskäl utan för att jag letar efter upphovsmannen. Miljöerna där vi har spelat in är väldigt mycket i Bergmans kvarter och färg och form, men man måste kunna titta på det här utan att veta vem han var eller har sett hans filmer. Det måste stå på egna ben.

Jag letade efter Mariekexen, men de var inte där. [Bergman åt ofta Mariekex och filmjölk under sina inspelningar].

– Jodå, jag undrar om de inte står där någonstans. Såg du påsen från Östermalmshallen med humrarna?

Nej, den missade jag.

– Där står det Egermans delikatesser. [Namnet Egerman figurerade ofta i Bergmans värld].

På tal om namn, i Trolösa har vi Marianne Vogler och Vogler var ju ett namn som Bergman gärna återvände. Tror du att det fanns någon poäng med det?

– Det kan finnas små hyss som filmmakare använder sig av. Jag vet en scenograf som alltid ser till att få med en tavla i varenda jävla produktion, som en besvärjelse. Min pappa [Hasse Alfredson] hade en rutig tweedkavaj som var med i nästan alla deras filmer. Jag tror att jag har fått det där med namnen förklarat någon gång, att de äger en sorts magi. Det är en svår konst att sätta namn på fiktiva gestalter. Jag tycker att Klas Östergren, som jag har jobbat med mycket, är en av mästarna i konsten av namnsättning. Både i sina romaner och i sin dramatik. Han är för jävlig på det. Jag tror inte att Ingmar Bergman ville dränera sitt arbete med att leta efter namn. Det finns ingen linje mellan olika Voglers, vad jag vet, utan det är nog en sorts besvärjelse.

Jag har alltid tänkt att Vogler-karaktärerna är konstnärer, men jag vet inte om den stämmer rakt igenom. Har du några egna hyss?

– Fan om jag kunde dra det ur rockärmen, men det har jag nog. Jag tror att jag har många hyss som jag inte vet om, som jag liksom arbetar med undermedvetet. Jag vet med mig att jag kämpar oerhört mycket med de första fyra-fem minuterna. Vad det än jag gör så ska jag försöka formulera en värld under dessa minuter. Jag gör det om och om igen tills jag blir vansinnig. En sorts ouvertyr. Det är lite generande att tänka att man upprepar sig efter ett tag. Men jag tror inte att jag har något medvetet hyss, som Woody Allens förtexter. De är ju alltid likadana med samma typsnitt och vita bokstäver.

”Alltså hela den svenska filmekonomin är ju pank. Det finns inte förutsättningar för att göra saker ordentligt. Det tar tid att göra vin.”

Enligt IMDb arbetar Tomas Alfredson på en ny internationell film, ”Seance on a Wet Afternoon” med Rachel Weisz på rollistan. Filmen är ett spänningsdrama om ett medium. Han berättar att även om projektet fortfarande är aktivt så hänger det i luften.

– Det är svårt i dag att veta vad sjutton man ska göra härnäst. Det är ganska kärva tider både i Sverige och utomlands, men det är ett projekt som jag arbetar aktivt med och som jag hoppas ska bli förverkligat snart.

Ja, men i Trolösa hittar du ju stunder av filmmagi där kamera, skådespel, scenografi och allt klaffar. Jag upplever att man inte gör svensk film på det här sättet längre.

– Alltså hela den svenska filmekonomin är ju pank. Det finns inte förutsättningar för att göra saker ordentligt. Det tar tid att göra vin. Det tar tid för saker att mogna och det kräver sin eftertanke. Film är i alla fall på ett ytligt plan den mest komplexa konstyttringen man kan ägna sig åt. Det går åt så otroligt mycket pengar. Jag antar att det ska vara svårt att få ihop så mycket pengar och inte använda dem till höftledsoperationer eller vad det nu kan vara som behövs i ett samhälle. Men kulturen är skitviktig och den knakar i fogarna om den blir för stressad och utarmad. Det är otroligt taskiga förutsättningar för att göra film.

– Vi hade en biovisning i går av Trolösa, de första tre delarna, och då tänkte jag verkligen att det skulle ha blivit en jävla fin film. Jag vet inte om det får plats på 120 minuter, men visuellt och hantverksmässigt håller det absolut för att kunna bli biofilm. Det här är gjort med en oerhörd omsorg. Sveriges Television är en av de få platserna som är fredade från den värsta stressen. Det är så oerhört många munnar att mätta i den kommersiella världen. Så många lådor som måste tickas. Det har varit ett jäkla privilegium att få göra det här ordentligt och att vi har fått tala till punkt. Jag är fantastiskt tacksam för de resurser som vi har fått.

Med det tackar vi Tomas Alfredson för pratstunden. De första avsnitten av ”Trolösa” finns nu att streama på SVT Play.