xXx: The Return of Xander Cage (2017)
Den före detta agenten Xander Cage (Diesel) har lämnat sitt våldsamma förflutna bakom sig. Istället har han slagit sig till freds i en liten stad i Costa Rica. Där lever han fridfullt tillsammans med stadens invånare. Allt detta ändras snabbt när NSA söker upp Xander i hopp om att få hjälp.
En dator vid namn "Pandoras Box", som kan kontrollera alla satelliter runt hela jorden har blivit stulen, vilket sätter världen i fara. NSA behöver Xander för att hitta boxen. Till sin hjälp rekryterar han ett antal färgstarka karaktärer med extraordinära egenskaper. Under jakten på boxen blir det svårt för Xander att skilja på vänner och fiender.
xXx: The Return of Xander Cage är uppföljaren som ingen har bett om. Trots filmens erotiska titel ligger fokus mestadels på over-the-top-action, som till och med skulle få Michael Bay att tappa hakan. Redan en timme in bjuds det på skidåkning i djungeln, robotarmar och en ”kasta gris-lek” med riktiga granater. Det krävs inte mycket för att förstå att filmen inte tar sig själv särskilt seriöst. Med det sagt är manuset mer likt Nakna pistolen än James Bond.
Från första scenen lyckas filmen etablera sin ton. Vi får här se fotbollsproffset Neymar stoppa ett rån genom att sparka en servettbehållare i huvudet på rånaren. Fjortonåringen i mig jublar medan min inre tjugotreåring suckar. Sakta men säkert blir jag dock mer och mer underhållen.
Något som fungerar överraskande bra är humorn. Framförallt lyckas Vampire Diaries-stjärnan Nina Dobrev framföra ett par fruktansvärt roliga dialoger. I en testosteron-rulle som denna känns det väldigt uppfriskande med en kvinnlig karaktär som ”the comic relief”. Filmen har också lyckats knyta till sig en mix av skådespelare från världens alla hörn. De asiatiska action-stjärnorna Donnie Yen och Tony Jaa bidrar båda till att actionscenerna trappas upp till max. Diesel visar än en gång att han är en av vår generations största actionsjärnor.
Fast det bjuds också på en del sämre insatser. Bland annat från den kineskanadensiska popstjärnan Kris Wu. Mot alla odds är det dock Toni Collette i rollen som NSA-chefen, som bjuder på den sämsta insatsen. Jag anser att Colette är en av vår tids bästa skådespelerskor, men här har hon hamnat i helt fel genre. Det blir lite som om Mozart hade gjort en låt med One Direction.
Likt de flesta Diesel-filmerna bjuds det på en massa våld, explosioner och one-liners så ostiga att min kolesterolhalt ökar drastiskt. Manuset hade kunnat gjorts av en tolvåring, men det är också där charmen ligger. Trots att det tveklöst är Diesels film lyckas nästan alla karaktärer få mer än två minuter i rampljuset. Det är riktigt kul att se dem jobba tillsammans i olika kombinationer.
För alla som gillar galen action, rå humor och töntiga tatueringar är xXx: Return of Xander Cage en varm rekommendation. Jag tror däremot inte att Diesel kommer ta emot något pris under nästa år Oscarsgala.
Bäst: En fantastisk Cameo