Stella Blómkvist Viaplay

Stella Blómkvist avsnitt 1-2

  • Kriminaldrama
  • Viaplay
Sebastian Hansson
Uppdaterad 03 december 2019 kl. 16:12 | Publicerad 17 februari 2018 kl. 16:02
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Isländskt kriminaldrama med ett ordentligt B-filmskimmer över sig.

  • I rollerna:
    Heida Reed, Jóhann Ævar Grímsson, Nanna Kristín Magnúsdóttir, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Kristín Þóra Haraldsdóttir m.fl.

 

Foto: Viaplay

Vart ska jag börja?

Efter att ha sett de två första avsnitten av Viaplays nya kriminaldrama Stella Blómkvist blickar jag ned på mitt anteckningsblock. Jag har så många frågor.

"Har Stella några andra klienter att bry sig om?", "Var är hennes advokatbyrå?" och "Är säkerheten på Island lika kass i verkligheten som den verkar vara i den här serien?" är några av frågorna som jag skrivit. Kanske får vi svar på dem längre fram i serien. Vem vet.

Stella Blòmkvist är en hårdnackad advokat som bolmar cigaretter inomhus, klär sig kaxigt och gärna tar sig en "Johnnie" (whisky) om kvällskvisten i neonskenet från de orangea ljusrören som pryder hennes vägg. "Om ni undrar om den minimalistiska inredningen så är det för att jag inte orkar köpa skräp" som hon uttrycker sig när vi får stifta bekantskap med hennes avskalade lägenhet.

När en högt uppsatt tjänsteperson med kopplingar till Islands statsminister hittas död kalls hon in som försvarsadvokat till den misstänkte. Det dröjer inte längre förrän Stella blir uppringd av en mystisk person som påstår sig ha information om mordet. Därefter påbörjar hon sin egen undersökning eftersom hon påstår att polisen inte är att lita på.

Stella Blómkvist känns ofta producerad av ett gäng filmskoleelever som verkligen vill göra en fräck och rapp deckarthriller. Det finns tydliga drag från de skandinaviska deckarna, amerikansk CSI-action och en stor del BBC-Sherlock. Tyvärr har det gått en smula överstyr. Stella är så kontinuerligt hårdnackad att det osar hela vägen hit till Sverige och alla hon omges av faller in i de färdigskurna mallarna som så många andra kriminalare har etablerat; Vi har den bitska advokat-konkurrenten, den kattälskande nördhackern och den tunnhåriga pimpen som nog har nåt skumt i kikaren. Dessa karaktärer blir aldrig mer än vad handlingen kräver av dem. Mot slutet av avsnitt ett hintas det om att Stella har ett problematiskt förflutet med barnmisshandel, men även det får aldrig träda fram och ge Stella någon djupare personlighet. Förhoppningsvis kommer det få ta större plats i de efterföljande avsnitten.

Denna övertydlighet med sina schablonkaraktärer ackompanjeras dessutom av ett ganska oinspirerat foto samt en ljussättning som skriker B-film. Det luktar kulisser och studio lång väg. Allt detta gör att Stella Blómkvist stundtals blir nästan ofrivilligt komisk. Sett ur ett positivt perspektiv får serien mig att i alla fall le.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL