Om det oändliga (2019)

Ge Roy Andersson de ensamma, de vilsna, de rädda massorna trängtande efter att andas fritt och han ger dem ett universum präglat av lakoniska lustigheter och medmänsklighet. Det spelar ingen roll om du är en tvivlande präst, en krigsfånge i väntan på att bli avrättad eller en skamlös statistikchef – alla får plats i Anderssons senaste filmpoem Om det oändliga, som kan beskrivas som ett tänkvärt kärleksbrev till vad det är att vara människa.

Att rama in Roy Andersson för någon som inte har sett hans filmer sedan comebacken med Sånger från andra våningen (2000) är inte helt enkelt. Han har utvecklat en säregen filmkonst, grovt steriliserad med betoning på det mellanmänskliga. Antingen gillar du det, eller inte. Själv är jag väldigt förtjust och inte lite imponerad av det nitiska hantverket. I sin studio målar han upp en värld där inget lämnas åt slumpen. Det är helt enkelt klassiskt filmarbete när det är som allra bäst.

Människan får vara den hon är.

Med "Om det oändliga" fortsätter Roy Andersson att bli allt mer minimalistisk i sitt utförande, men under den korta speltiden på 78 minuter hinns det ändå med en hel del. Varje scen, med några få undantag, är separerad från de nästkommande och utförd på klassiskt Andersson-manér med statisk kamera och spökliknande karaktärer, som uttryckslöst försöker hantera olika vardagssituationer.

Här finns inga bombastiska scener á la tågåkningen i Du levande (2008), men vi bjuds på en briljant korsfästelsemardröm och får se en stor armé fångar moloket marschera mot ett sibiriskt fångläger. De målande bilderna går att sortera in i två läger: underbara naturfoton och undermåliga vykort från gråa svenska städer. En kontrast, som på sätt och vis ramar in Roy Anderssons filmvärld där det vackra lyfts fram lika mycket som det skitiga. Där människan får vara den hon är.

För mer läsning, se vår lista över de bästa svenska filmerna 2019.