Leatherface (2017)
"Leatherface" hade Sverigepremiär på invigningen av årets upplaga av den underhållande skräckfestivalen Monsters of Film
Jag måste säga att jag var försiktigt hoppfull inför premiären av "Leatherface". Kritiker har inte brutit filmens varenda ben, och B-skådisarna är den här gången borta. Men en annan upprepning är definitiv: detta är en origin-berättelse, där vi får alternativa svar på hur en välmenande grabb förvandlas till ett mordiskt ufo, med skinnmask och rykande motorsåg.
LÄS OCKSÅ: Monsters of Film 2017!
Det finns någonting magiskt med gamla franchiser som vägrar att dö. Konceptet Motorsågsmassakern föddes tjugo år innan jag stämplade in, och kommer att finnas kvar när jag stämplat ut. Men först efter Leatherface undrar jag ifall det faktumet verkligen är så sagolikt som jag önskar. I så fall måste filmserien återigen renovera sig, för det här försöket att träffa rätt missar pricktavlan lika illa som en korsögd pacifist.
Kontraktet mellan "Leatherface" och oss i biofåtöljerna utlovar nämligen en traumatiserande splatterfest som kan visa sig på ett EKG-test. Men här håller regiduon Alexandre Bustillo och Julien Maury inte bara fingrarna i kors, de kör ner löftet i papperstrimlaren. Som splatterfilm är Leatherface förvånansvärt blygsam. Det är sällan blodigt, vilket kan fungera om filmen kompenserar detta med bra drama. Och det kan jag, hur gärna jag än vill, inte säga att den gör. Våra offerkaraktärers scenarion är nästan uteslutande hysteriska, trots att de saknar ett starkt närvarande hot. Jag uppskattar ambitionen att göra en fräsch nytolkning, men Leatherface landar i en slags gråzon jag inte tycker är rätt plats för ett så tydligt koncept.
"En bajskorv som inte går att spola ner"
Något som stör mig filmen genom är att det är svårt att förstå vart filmen är på väg, vad som är karaktärernas plan. Det behöver inte vara tydligt, men det borde inte vara alltför otydligt heller. Detta är ingen knepig Terrence Malick-film, det är, återigen, Motorsågsmassakern. Förklara reglerna, så vi kan hänga med och avnjuta spelet.
Se någon film på den här listan - de bästa skräckfilmerna – istället för "Leatherface".
Egentligen upplevde jag inte 2017:s upplaga som någon större besvikelse. På den här nivån ligger ungefär samtliga nytolkningar av berättelsen om Motorsågsmassakern. Det finns oavsett missar ett underhållningsvärde med "läderansiktets" filmer, men som här håller på att dö ut. Därför känns det lägligt att en gång för alla ställa in den rostiga motorsågen i verkstaden, hänga ett tjockt lås på dörren och aldrig mer titta tillbaka - det vill säga om du inte dammar av originalfilmen, som håller än idag. Men om vi inte påminner oss själva om en spritt språngande Gunnar Hansen är det tydligt att Motorsågsmassakern är en bajskorv som inte går att spola ner.