Recension: Dogborn (2023)

Den populära artisten Silvana Imam skådisdebuterar och regissören Isabella Carbonell långfilmsdebuterar i Dogborn, som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Thrillern handlar om ett hemlöst tvillingpar som kämpar för att klara vardagen i ett nattsvart Stockholm. Systern (Silvana Imam) och brodern (Philip Oros) tvingas till extrema åtgärder för att överleva och dras omedvetet då till en kriminell verksamhet. Men när de börjar sköta leveranser åt nätverket och upptäckter att det är människor de fraktar ställs de inför ett jobbigt kval. Hur långt är de båda beredda att gå för att överleva?

"En briljant scen"

Med tanke på att filmens ämne är trafficking är det bitvis otroligt jobbigt att följa syskonens resa ner i en mörk värld. Men trots att syskonen, som man förstår har en historia fylld av egna trauman, utför handlingar som på ett sätt är lika onda som männen de jobbar för känner vi som tittare med dem. Inte på samma sätt som för offren så klart, vilket summeras av Yubi (Emma Lu) i en briljant scen. Men Carbonell visar upp dimensioner om undre världen som saknats i svensk film de senaste åren.

Vissa scener riktigt obehagliga

Trots att berättelsen är fiktiv lyckas Carbonell också få Dogborn att kännas otroligt autentisk. Tänk Lukas Moodyssons Lilja 4-ever, fast utan att kameran stannar kvar i det svarta för länge. Via väl valda klipp förstår vi ändå det som händer bakom stängda dörrar, vilket är fullt tillräckligt. Även om kameran aldrig stannar kvar är vissa scener riktigt obehagliga, som när systern och en av de (mycket) unga tjejerna tar en familjepappa på bar gärning. Men det är en viktig film att se för alla över femton, trots att det kan vara svårt. Lägg därtill en helt lysande skådespelardebut av Silvana Imam i samma mix och slutresultatet är ett riktigt bra drama.

Tyvärr finns det också några aspekter av filmen som sänker helhetsintrycket. För det första är filmen inte speciellt spännande som thriller. Trots att stora delar av filmen är fri från effektsökeri kan Carbonell inte låta bli att försöka återskapa Safdie-brödernas (No Time, Uncut Gems) neonestetik. Det passar inte riktigt in utan blir väl mycket yta. För det andra är birollerna överlag rätt styltigt spelade. Då tänker jag i allmänhet på filmens torskar (och i synnerhet Henrik Norén, känd från Johan Falk, som felcastad gangster) som inte riktigt gör sina annars välskrivna karaktärer rättvisa. Det är på en nivå som får mig att stundtals glömma den annars så gripande handlingen. För det tredje håller jag inte riktigt med om några av de val regissören gör i filmens slutskede, utan att avslöja för mycket. 

Dock är Dogborn i det stora hela en imponerande debut för både Isabella Carbonell och Silvana Imam. Med små medel berättar de en gripande historia som är lätt att ta till sig. Jag ser fram emot att ta del av vad de båda väljer att göra härnäst.