Black Panther (2018)
"Black Panther" är kulturellt viktig, men följer Marvels ständiga receptbok.
Marvels senaste superhjälte att nå den vita duken heter Black Panther. År 1966 blev han den första svarta superhjälten att synas i en amerikansk serietidning. Under det årtiondet hade namnet även en annan funktion; den politiska organisationen Svarta pantrarna (Black Panther Party) arbetade hårt för afroamerikaners rättigheter. Således har Ryan Cooglers Black Panther stor kulturell betydelse, speciellt i dessa tider. Men hur är filmen som sådan då? Den är i princip likadan som alla andra Marvel-produkter, med några få positiva variationer.
Kungen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda har avlidit, och prinsen T'Challa (Chadwick Boseman) ska ta över tronen. För resten av världen ses Wakanda som ett u-land, men de har en hemlighet. Landet är fyllt med "vibranium", det vill säga världens kraftfullaste metall som kan användas till såväl teknologisk utveckling som livsfarliga vapen. Ulysses Klau (Andy Serkis) är en skurk som känner till hemligheten och som stjäl det vibranium han kommer över för att sedan sälja vidare. I sitt följe har han Erik "Killmonger" (Michael B. Jordan) som verkar ha en mer personlig anledning i sin jakt efter ämnets ursprung. Wakanda har haft sina problem med Ulysses Klau tidigare och den nya kungen T'Challa ger sig iväg för att hitta honom.
Skurkarna brukar vara generiska och tråkiga i Marvels filmer, men i Black Panther är de faktiskt en av de bättre aspekterna med filmen. Andy Serkis är för en gångs skull inte gömd bakom datoranimation, utan istället härligt underhållande i rollen som en charmig tjuv man älskar att hata. Michael B. Jordans karaktär Killmonger har motiv som inte bör avslöjas, men de är inte heller svåra att lista ut. Till skillnad från de sedvanliga bad guysen har han ingen plan att förstöra världen, vi som publik kan förstå honom, till och med sympatisera med honom titt som tätt.
Chadwick Boseman är klart kapabel som T'Challa, men inte mycket mer. Vid sin kröning går han igenom en ritual som möjliggör att han kan se och tala med sin döda far om hur han ska styra landet - tydlig symbolik till Lejonkungen - och det är en av få scener där Boseman får chansen att visa vad han går får, utan mask vill säga. För det är när den vibranium-pyntade dräkten dras på som han är som coolast. Estetiskt är munderingen betydligt enklare att ta på allvar än exempelvis den som Doctor Strange eller Thor bär.
Rent allmänt är Black Panther mer försatt i den verkliga världen än andra superhjältar. Filmen skapade till och med associationer till James Bond emellanåt. T'Challas syster Shuri (Letitia Wright) har hand om de teknologiska framstegen i Wakanda, så även T'Challas personliga verktyg. Hon fungerar lite som hans egna Q, som illustrerar och förklarar hur han ska använda sig av prylarna. Dessutom har vi en finfin scen i ett sydkoreanskt kasino där en illegal transaktion ska äga rum, där amerikanska agenter och gänget från Wakanda ligger och lurar - som taget ur en bra Bond-rulle.
Något som blivit väldigt uppsnackat är filmens soundtrack. Kompositör är svensken Ludwig Göransson, och medverkar gör också originallåtar av Kendrick Lamar. Den kreddigheten lyser igenom, i synnerhet under en biljakt som följer kasinoscenen, kanske filmens ballaste ögonblick. Men actionscenerna är lite ojämna, de är synligt påkostade såklart, men som så ofta är det rörigt och svårt att se allt som pågår och även om det ser "realistiskt" ut, är det något med överanvändning av CGI som bildar en likgiltighet till händelserna.
Regissör Ryan Coogler (vars film Creed återuppstådde Rocky-serien) har gjort det han ska, men varför känns det alltid som om det inte spelar någon roll vem som står bakom kameran i en Marvel-film? Det finns en rad riktlinjer att följa, klichéer som funkat tidigare och som därför (enligt pengatörstande producenter) inte bör utmanas. Självklart ser vi också en sedvanligt usel Stan Lee-cameo och en post credit-scen som hintar om en uppföljare. Men även om Cooglers personliga stil inte syns till, har han ändå lyckats med sin uppgift: att underhålla.