Recension: Banel & Adama (2024) – visuellt vackert drama

Banel & Adama utspelar sig i norra Senegal och är i första hand en kärlekshistoria. Redan från filmens första bildrutor står det klart att det slår gnistor om Banel (Khady Mane) och Adama (Mamadou Diallo). De båda är knappt fyllda 20 och har redan börjat planerat att flytta till ett hus utanför byn tillsammans. Men när det står klart att Adama enligt lagen står näst på tur att bli byns ledare uppstår slitningar. Adama vill inte leda utan vill leva med Banel i stillhet, men deras relation väcker skeptiska blickar i byn. Den rådande torkan gör det hela inte bättre. Deras kärlek är så stor men det är inte lätt att älska när både människor och natur vill slita isär dem.

Många bilder hade kunnat vara en tavla

Banel & Adama är Ramata-Toulaye Sys långfilmsdebut. Att det varit en framgångsrik sådan går det inte att sticka under stolen med. Filmen premiärvisades i Cannes och var Senegals Oscarsbidrag i kategorin bästa utländska film. Och det är minst sagt imponerande att se hur Sy tar sig an regiuppgiften. Tillsammans med fotografen Amine Berrada lyckas hon skapa en visuellt slående berättelse, där många bilder utan tvekan hade kunnat var en tavla i stället för film. Utöver de storslagna landskapen imponerar även regin i de mindre stunderna, speciellt hur väl samspelet mellan närhet och avstånd i Banel och Adamas relation berättas. De av kameran fångade suggestiva blickarna säger ofta mer än orden de säger till varandra.

Hon är briljant – manuset inte lika så

Tyvärr är Sys manus inte lika vasst som hennes regi, vilket är lite konstigt eftersom det är just manusskrivande som hon sysslat med tidigare i karriären. Banel & Adama lyckas visserligen berätta en fin kärlekshistoria – med starka parallellteman om kvinnoförtryck och människans påverkan på klimatet – på ett sätt som är lätt att ta till sig, men misslyckas samtidigt med att beröra på riktigt. Den största anledningen till det är att Sys manus ofta blir för enkelspårigt. Även om Banel och Adamas relation utvecklas över tid blir den aldrig dynamisk på ett sätt som känns särskilt trovärdigt. 

Trots att manuset inte imponerar gör däremot skådespelarna det. Det är ett stabilt spel på samtliga fronter, men bäst i från sig gör utan tvekan Khady Mane i rollen som Banel. Hon lyckas förmedla kärleken till Adama, och den smärta som karaktären känner när hon helt plötsligt blir en paria i samhället, på ett strålande sätt. 

Allt som allt är "Banel & Adama" ett svårbedömt drama. Lika ofta som den imponerar visuellt gör den mig besviken. Främst för att berättelsen, trots flera välvalda ämnen, aldrig riktigt lyfter. Utöver fotot tar jag med mig Manes insats samtidigt som jag hoppas att Ramata-Toulaye Sy fortsätter göra film. Regi kan hon uppenbarligen och får hon bara till ett vettigt manus kan det gå från stabilt till riktigt, riktigt bra i framtiden.