Limbo-aktuella Björn Dixgård om Gustaf Norén: "Inte pratat med varandra på 10 år"

När Mando Diao släppte sin debutskiva Bring 'Em In (2002) förändrades mitt liv. Det var bara att skaffa vita jeans, skinnjacka och starta band. Singlarna Sheepdog och The Band repades flitigt. Nu, över 20 år senare, möter jag Björn Dixgård på Studio Indio där Viaplay håller sin vårpresentation. Vi dricker vatten i baren – inte så rockigt kanske, men det är trots allt söndag förmiddag.

– När jag var riktigt liten var det min systers skivor, Madonna, Prince, INXS som gällde. Jag var sex år yngre så jag satt alltid på hennes rum och lyssnade på grejer med hennes pojkvänner. Sen kom britpoppen när jag blev tonåring, som Oasis och Blur, och det ledde in en på 60-talet med Stones och Beatles, psykadelikan och garagerocken, säger Björn.

"Det var ballt med soundtracks förr"

Nu är han aktuell med singeln "Higher", som både är ledmotiv till Viaplays rosade serie "Limbo" och första låtsläppet han gör under eget namn. Den har också lite mer countrykänsla än det tidigare han har gjort.

– Jag tror att det är därför jag gör den här skivan. Jag är sjukt svag för amerikana och svensk visa. Gamla grejer. Ola Magnell är typ den största textförfattaren vi har haft i Sverige. Underskattad som fan. Det är väl den sidan av mig som vill fram.

Du sa på scenen förut när du spelat Higher att du är svag för ledmotiv, är det så eller är det något du bara sa för att det passade?

– Nä, filmmusik har alltid varit stort för mig. Vangelis är ju bäst, fråga vår basist, han har börjat samla på syntar på grund av Vangelis och börjar bli fattig på nu. Det är jävligt synd att soundtracks i dag mest är atmosfäriska med ambient sounds, eller ännu värre, köpta ljud från någon ljudbank. Det var ballt med soundtracks förr. Det känns som att folk var mer bästa kompisar med regissörerna på den tiden. Kanske partajade på Studio 54 ihop och fick fria händer med musiken.

– Jag kollar sjukt mycket film, men nu har jag mest sett retro. Såg Gudfadern igen och Midnight Express, en fantastisk film och mycket på grund av musiken. Blade Runner, gillar jag med så klart. Bergman var sjukt duktig på att sätta musik till sina filmer, körde mycket klassiskt och valde musiken själv. Sjukt snyggt gjort. Jag skulle inte säga att jag är Bergmantorsk, men han var ju grym.

"Jag tänker fika med honom den dagen det är dags"

När jag frågar Björn vad han för förväntningar på att få ut sin låt genom "Limbo" svarar han ödmjukt.

– Jag har inga förväntningar, det är kanske det som är så bra med att bli lite äldre. Jag vill bara göra bra musik. Jag tar det på allvar och vill göra något bra, men alla förväntningar man har haft genom åren… extremt många har blivit besannade, men många har också grusats åt helvete. Det som händer händer och man får se till att göra jävligt bra musik bara.

I Mando Diao delade Björn Dixgård på frontmansrollen med Gustaf Norén. När jag frågar honom om vilken person som hade varit mest knäckande att träffa här och nu, behöver han inte tänka efter särskilt länge.

– Det skulle väl vara Gustaf eftersom vi inte har setts på snart tio år och ändå hade ett band ihop i femton år.

Är det så länge sedan?

– Ja, men det börjar bli det. Jag skulle inte vilja träffa honom så här liksom, jag skulle vilja träffa honom själv. Vi är inte ovänner längre, vi bara ses inte. Men det var naturligtvis värsta knäcken, och jag tror att det var det för oss båda. Det vore jättejobbigt att träffa honom inför en massa press, men jag tänker fika med honom den dagen det är dags.

Var det konstnärligt det skar sig, eller vad var det som hände?

– Dels det, men det var också att han inte ville vara med i ett band längre och allt som kom med det. Det är svårt att återge, det är inte kul att återge heller. På ett sätt är det tråkigt, men jag tror att vi båda har hamnat på ett bättre ställen i livet. Bandet är sjukt grymt för tillfället, kreativt. Det är öppna spjäll och alla vågar säga vad de tycker. På min och Gustafs tid kom de andra inte fram. Nu har det blivit mer demokratiskt och jag har märkt att de har sjukt mycket skills. Jag och Gustaf lekte Lennon och McCartney lite grann och var på sätt och vis också det. Vi var verkligen ett lag. Det kan jag sakna med honom ibland. Men stämsången går rent praktiskt att göra med andra med.

"Jag tycker att vår andra skiva suger skit"

När Mando Diao spelade in sin första skiva gjorde de det själva i en källare. Att soundet blev så distat berodde på att de körde mätarna i taket, vilket perfekt speglade deras kaxiga attityd. Uppföljaren fick de sedan spela in i en lyxig studio i ett slott.

– Skivbolaget sa att vi skulle spela in med någon stjärnproducent som jobbat med U2, men han var ingen stjärnproducent han var jävligt kass. Jag tycker att vår andra skiva suger skit. Det finns vissa låtar på den som är bra, men den är så jävla slät. Vi vill köra på garage-soundet ännu mer, men så kommer han och säger att det låter som att vi inte kan spela. Vilket var hela poängen. Han hyrde in oss i ett slott där Radiohead spelat in och det var coolt, men det roligaste var att vara full och leka kurra gömma. Inte att spela in med den där producenten.

Avslutningsvis berättar Björn Dixgård om vems filmer han helst ser bland dagens aktiva filmskapare.

–  Tarantino är min nutida favoritregissör. Många är så insnöade på att han är så våldsfixerad, men jag tycker att han är så sjukt bra på att skildra grejer. Jag har sett Django Unchained femton gånger. Han är så bra på att sätta upp scener. Slutet i Pulp Fiction med Samuel L. Jackson, är bland det bästa man har sett liksom. Tarantino känns helt vild och ogrundad men är säkert hur grundad som helst.

Med det tackar vi Björn Dixgård för pratstunden. Lyssna på hans tagning av "Higher" här nedan.

Mer läsning:

• Vårens nyheter på Viaplay 2023 – Alla filmer och serier