Vad f*n håller DC egentligen på med?

Vad f*n håller DC egentligen på med?

Andreas Ziegler
Uppdaterad 07 juli 2021 kl. 10:07 | Publicerad 12 december 2018 kl. 16:12
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varför misslyckas DCEU ständigt med att göra bra film?

Så här inför premiären av "Aquaman" ställer vi oss frågan: borde inte DC ta ett steg tillbaka och fundera över sina kreativa val? För hittills har det inte gått vidare bra. Denna krönika utforskar bristerna med den riktning DC tagit med sina filmer.

När det kommer till stora specialeffektsfulla produktioner är publiken och kritikerna sällan överens. Men när det kommer till just Marvels egna produktioner och DC är de flesta överens. Marvel är bra, DC är kassa.

Förra året kom Justice League, som alltså är DC Extended Universe (DCEU) motsvarighet till The Avengers i Marvel Cinematic Universe (MCU). Justice League hade en budget på 300 miljoner dollar och drog in lite över dubbelt så mycket i biljettintäkter.

För att sätta detta i perspektiv brukar det sägas att en amerikansk film behöver dra in dubbelt så mycket som den kostade att producera för att gå jämnt ut. Så även om 650 miljoner dollar är mycket pengar, är det inte tillräckligt för att motivera filmens prislapp. Kritikerna var inte heller nådiga.

Rotten Tomatoes, som genererar ett medelbetyg baserat på recensioner skrivna av professionella kritiker, har filmen ett medelbetyg på 40%. Detta kan ställas i kontrast till The Avengers, som hade en budget på 220 miljoner dollar, drog in över 1,5 miljard dollar i biljettintäkter och har ett medelbetyg på 92%.

Försäljning av merchandise håller DCEU vid liv

Justice League är inget undantag när det kommer till filmerna i DCEU. Batman v. Superman och Suicide Squad var lite mer lönsamma, men hade ännu sämre medelbetyg; 27% respektive 28%. En fråga som måste ställas i sammanhanget är: hur kan DCEU fortsätta göra filmer om de inte är lönsamma?

Svaret på denna fråga tror jag vi finner på en annan marknad; merchandise kopplad till superhjältefilmer är väldigt lönsamt. För att få en uppfattning om hur mycket som kan tjänas på merchandise kan vi titta på Toy Story. Filmerna har dragit in lite över fyra miljarder dollar i biljettintäkter, TV-visningar och försäljning av DVD och Blu-ray. Merchandise kopplad till filmerna har dragit in närmare 18 miljarder dollar.

Men det är klart, det känns ju fortfarande inte hållbart för DC att fortsätta som de gjort hittills. Så den stora frågan är: vad gör de fel?

DCEU har får bråttom

Hjältarna i Batman v. Superman
Upupup! Vart har du så bråttom, då? Foto: Warner Bros. Pictures.

Marvel påbörjade MCU redan 2008 med Iron Man. DC kom inte igång med DCEU förrän 2013, då Man of Steel kom ut. Vid det laget hade Marvel redan släppt storsatsningen The Avengers. Med andra ord låg DC lite efter. För att komma ikapp gällde det att snabbt producera en film där vi fick se mer än en superhjälte. Därför beslutade de sig för att göra Batman v. Superman direkt efter Man of Steel.

I vanliga fall brukar uttrycket vara ”Med facit i handen, så…”, men inte när det kommer till Batman v. Superman. Jag kunde ha sagt redan från början att det var en dålig idé att inte presentera en ny Batman i en egen film. Konflikten mellan de två karaktärerna bygger på att vi förstår vilka de är. Och då menar jag inte bara vilka krafter/färdigheter de har, utan vad de har för erfarenheter som superhjältar och vilken filosofi de har.

Tack vare Man of Steel har vi en uppfattning om vem Superman är. Han är både en utomjording och en helylle-amerikan. Han tror på att göra vad som är rätt. Den Batman vi möter i Batman v. Superman är inte samma Batman som i Christopher Nolans Batman-trilogi, som alltså inte ingår i DCEU. Batman i Ben Afflecks skepnad är en äldre och mer luttrad brottsbekämpare, som är emotionellt ärrad efter sina upplevelser. Genom dialogen förstår vi att han är övertygad om att Superman kan vara ett hot. I övrigt får vi veta alldeles för lite om honom, vad som driver honom och varför hans övertygelse är så stark.

Marvel skyndade, å sin sida, långsamt. Iron Man kom ut 2008 och var första pusselbiten i vad som snart skulle bli Marvel Cinematic Universe. Marvel fokuserade på att utveckla sina nyckelkaraktärer i individuella filmer. När de sedan gjorde The Avengers behövde de inte fokusera så mycket på karaktärsutveckling, eftersom publiken redan redan kände karaktärerna. Iron Man 3 fastslog detta mönster, då den gjorde en djupdykning i Tony Stark, som kämpar med rätt så allvarlig PTSD efter händelserna i The Avengers.

Med så pass väletablerade karaktärer kunde de ta ett steg längre med Captain America: Civil War. Vid det här laget var det etablerat att Captain America och Iron Man hade olika filosofier. Det kändes inte vidare konstigt att de skulle drabba samman.

Captain America: Civil War var den trettonde filmen i MCU. Batman v. Superman var den andra filmen i DCEU. Trots att filmen är två och en halv timme lång och det dröjer nästan två timmar innan våra hjältar drabbar samman, har vi inte tillräckligt med tid för att bekanta oss med dem. Särskilt inte som de där två timmarna inte används på ett vettigt sätt.

DCEU lider av bristfällig berättarteknik

Antihjältarna i Suicide Squad.
Foto: Warner Bros. Pictures.

Marvel insåg tidigt att det var viktigt att bygga sina filmer kring sina karaktärer. Robert Downey jr. som Tony Stark/Iron Man är ett ypperligt exempel på detta. Sedan Iron Man har Downey briljerat som Tony Stark, en intelligent och charmig man, som i slutänden tar sitt ansvar på allvar.

Många av de skurkar Marvel har gett oss har inte varit vidare minnesvärda. Nu pratar jag inte om Loki och Thanos, så klart (så slipper ni kommentera om dem). Saken är dock den att skurkarna alltid har utmanat hjältarna på rätt sätt. De har tvingat våra hjältar att inte bara ta itu med en mäktig fiende, utan att möta sina inre demoner. Som i Iron Man, där skurken representerar all den krigshets och girighet som Tony Stark vill lägga bakom sig.

Detta förhållande mellan hjälten och skurken, eller protagonisten och antagonisten, är grundläggande dramaturgi. Jag har läst ett antal böcker i ämnet och samtliga tar upp detta förhållande. Christopher Nolan tog denna typ av berättande till nya höjder med sin Batman-trilogi. Det bästa exemplet är i The Dark Knight, där Jokern representerar kaos, vilket står i rak motsats till ordning/rättvisa, som representeras av Batman.

När DC skulle sparka igång DCEU visste de att de behövde ta sina filmer i en ny riktning. Första filmen i Nolans Batman-trilogi heter Batman begins, eftersom det var en origin story. Så när DC började om med Man of Steel, valde de att inte berätta origin stories, utan presenterade oss för en värld där superhjältar och superskurkar existerat ett tag. Detta hade kunnat funka. Det grundläggande problemet är dock att de ständigt slarvar när de ska presentera och utveckla sina nyckelkaraktärer. Wonder Woman är ett undantag, men mer om den filmen längre ner.

För några år sedan såg jag den animerade filmen "Batman: Assault on Arkham". Filmen handlar om hur Suicide Squad skickas till den rättspsykiatriska anstalten Arkham för att sätta stopp för Jokerns senaste helgalna plan. Filmen presenterade oss snabbt för teamet, men ödslade ingen tid med att presentera oss för varken Batman eller Jokern. Filmen utgick helt enkelt från att publiken redan var bekanta med universumet. Det är på detta viset många serietidningar är upplagda; ett par bildrutor är allt som krävs för att skapa en kontext. Och det funkade rätt bra för en animerad film på 76 minuter.

Det funkar inte alls lika bra för långfilmer med hög budget som ska tilltala en större publik. Det var som värst i Suicide Squad, där 15-20 minuter av filmens början består av ett antal montage där antihjältarna presenteras. Det blir fragmenterat och lyckas med konststycket att bli både långdraget och alldeles för snabbt samtidigt.

Att presentera vad karaktärer kan göra är inte detsamma som att presentera vilka karaktärerna är. Så den flashiga presentationen av karaktärerna kan mer liknas vid statistiken för de olika slagskämparna i ett fighterspel än en faktisk presentation av karaktärerna. Och, nej, jag ger inte många pluspoäng till Suicide Squad för att de lyckats klämma in Deadshots dotter på ett par ställen i filmen.

Kopplingen mellan hjälte och skurk, protagonist och antagonist, är ofta väldigt lös, ibland helt obefintlig i DCEU. I Suicide Squad slänger de mer eller mindre bara in en slumpmässig skurk som vill förstöra Jorden. I Batman v. Superman skulle skurken kunna sägas vara Lex Luthor. Och hans motivation till att släppa lös sitt monster är… Jag vet inte (men ni kan gärna påminna mig i kommentarsfältet).

Action utan spänning

Hjältarna i Justice League
Foto: Warner Bros. Pictures.

Superhjältefilmer innehåller många actionsekvenser. Det är givet att de ska göra det; det är det publiken vill se. Och visst är det kul med höga hastigheter, explosioner och kulor som flyger överallt. Men det spelar ingen roll hur snabbt det går, hur stora explosionerna är eller om en miljon kulor avfyras om det inte är spännande. Något måste stå på spel, det måste vara i alla fall lite svårt och vi måste uppleva att våra hjältar är i fara. Men jag har aldrig upplevt detta i en film i DCEU. Inte som i Captain America: The Winter Soldier när Cap blir attackerad i hissen eller när Iron Man måste flyga ut i rymden med en atombomb i The Avengers.

I DCEU kan Stålmannen få en hel byggnad på sig utan att skadas, Deadshot missar aldrig (utom när han vill), Batman är så skicklig att ingen kan träffa honom och så vidare. Det blir inte vidare spännande.

Wonder Woman är ett undantag

Titelkaraktären i Wonder Woman löper över ett slagfält.
Foto: Wonder Woman visar var skåpet ska stå. Foto: Warner Bros. Pictures.

Wonder Woman från förra året är ett undantag i DCEU. Filmen presenterar oss för en av världens mäktigaste krigare, som är stark, snabb, skicklig och har diverse magiska hjälpmedel till sitt förfogande. Men hon förstår inte världen utanför sin ö. Konceptet med kärlek känns mystiskt för henne, då hon aldrig har träffat en man.

Sedan träffar hon den modiga piloten Steve Trevor. Han tar med henne på en färd ut i vida världen. Hennes enkla världsbild går i kras när hon inser att saker och ting sällan är så enkla som hon trott. Särskilt när det gäller krig. Hon lär sig också förstå saker som uppoffring, allmänna sociala konventioner och, så klart, kärlek. I slutet av Wonder Woman har hon i princip gått från att vara en naiv flicka till att vara en mogen kvinna.

Actionsekvenserna i Wonder Woman är dessutom mycket bättre än i andra filmer i DCEU. Wonder Woman använder sin sköld och sina armband i strid för att skydda sig, vilket ger intrycket av att hon faktiskt kan skadas. Visst, hon är starkare, snabbare och skickligare än alla andra, men det ser i alla fall lite svårt ut.

Jag brukade ha respekt för Zack Snyder. Både 300 och Watchmen är riktigt häftiga actionrullar med snygga färger och oneliners som heter duga. Man of Steel var ett sömnpiller. Men alla regissörer kan göra misstag. Batman v. Superman var dock inget misstag. Det var ett totalhaveri. Snyder tvingade oss att sitta och lyssna på allmänt hjärndöd dialog i senatförhör, på fester och i nyhetsrum. För att inte tala om hur fjantig Lex Luthor är i Jesse Eisenbergs skepnad. Justice League var lite bättre, men fortfarande tråkig.

Patty Jenkins, som regisserade Wonder Woman, verkar vara den enda regissören, som gjort en film i DCEU, som har huvudet påskruvat ordentligt. Hon kommer även regissera uppföljaren, Wonder Woman 1984. Hade jag fått bestämma hade hon även fått regissera andra filmer i DCEU. Då kanske det blir någon ordning på saker och ting. För så här kan det inte fortsätta.

Vad tycker ni om DCEU hittills? Är jag helt ute och cyklar? Kommentera gärna!   

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL