Filmtopp checkar in på John Wick-hotellet "The Continental"

Det är nog omöjligt att se John Wick-filmerna utan att bli fascinerad över The Continental – hotellkedjan som har huserat världens skickligaste lönnmördare i sjuhundra år. Vad som började som en kul idé i första filmen med mystiska guldmynt, har i tre uppföljare och en TV-serie vecklats ut till en egen mytologi.

När Amazon frågade om jag ville bo på "The Continental" i London en natt så accepterade jag uppdraget direkt, i sann JW-anda: "Agent E. hereby confirms that he has recevied the information and accepts the mission", skrev jag i ett vändande mail och de verkade inte avskräckas.

Kliver in i 70-talets New York

Det är i det gamla konstnärsområdet Shoreditch som Soho House på 25-27 Whitby Street har förvandlats till det fiktiva hotellet The Continental. Nu är det inte längre ett "London-hotell" utan allt har gjorts om för att föreställa New York på 70-talet. Och det är övertygande, på ett slags serietidningsvis. Utanför hotellet har en grafittität gränd skapats, med pretzelstånd, en läcker, "candy apple"-röd jenkare, telefonkiosker och till och med ett "hobo plaza", som jag väljer att kalla det. 

När jag går genom gränden kommer en uteliggare fram och tigger mat, därefter får jag skäll av pretzel-kvinnan han lett mig till, för att sedan lockas till att ta bilder med en nattens kvinna. Hon säger att jag ska säga till någon Frankie att han är skyldig henne pengar. På hotellet får jag inte checka in, inte ens efter att jag säger att mitt namn stavas som "died rich", "Huh, funny", snäser receptionisten. Men en mystisk lirare med svart hatt kommer till undsättning och glider över ett guldmynt - ja, ett sådant - och allt löser sig.

Att få agera med alla dessa skådespelare är faktiskt väldigt roligt. Jag hoppas att de orkar vara lika livfulla för de andra journalisterna på plats. Jag är andre man ut under första av två dagar och ensam svensk på plats.

Time for a make over

Väl uppe på rummet ringer telefonen. En uppjagad man säger att "shit will go down tonight at dinner" och att det ligger ett paket under min säng. Han säger också att jag INTE får glömma guldmyntet. Hjärtat rusar. Men mest eftersom jag har en ohälsosam fixering vid JW-valutan. Mycket riktigt, under sängen ligger ett brunt kuvert innehållande en bandspelare, ett kasettband, en lapp signerad "W" - som i Wick eller Winston - och en liten tygpåse med ett GULDMYNT i. Två tankar rusar i huvudet: 1) vad är det på bandet? och 2) hur kan jag behålla myntet?

En konversation som spelas upp när jag trycker play och återigen får jag veta att något kommer att ske i sammanslutning till middagen. Det är 45 min kvar, så in i duschen och på med 70-talskläderna. Jag måste bli den jag är menad att vara, en Continental-värdig gäst i ett smutsigt New York.

I middagssalen spelar en jazztrio med släpigt basljud, keyboard och torra trummor. Maten som serveras har väl inga exotiska frukter i sig, men visst känns det som något från Historieätarna ändå. Efter en stund får jag ett hemligt meddelande på en prydligt vikt papperslapp: 

"Lämna hotellet 20:00, gå vänster och hitta Hacke Hackspett. Det kostar, så ta med dig ditt mynt."

Hacke Hackspett alltså? Utanför en gammal biograf finns en poster på den gamle fågeln och en stressad man med bred Brooklyn-dialekt. Hur mycket jag än försöker komma undan, kräver han mig på mitt guldmynt. Sorgen är total, men likaså spänningen.

Polisen stormar lokalerna

Där inne visas det första avsnittet av The Continental, följt av en Q&A med producenterna Basil Iwanyk och Erica Lee, actionregissören stunt koordinatorn Larnell Stovall och kostymdesignern Sarah Arthur. Det är ju strejk i Hollywood så ingen Mel Gibson, men avsaknaden av stjärnor gör det hela nästan mer intressant. Hur ofta får man höra om hur en kostymdesigner eller en actionregissör jobbar liksom? Vad jag tyckte om avsnittet kan du läsa här. 

Plötsligt stormar NYPD lokalen, ty ett mord har ägt rum på hotellet. När vi forslas genom gränden springer en journalist fram till mig och vill veta allt som har hänt, samtidigt som en ridande polis står i beredskap medan en annan forsa bort oss från det avspärrade området. 

Restaurangen har förvandlats till en brottsplats med blod, välta möbler och krossat glas. Vad hände egentligen? En sängfösare senare och det är dags att segla upp till rummet och skriva recensionen. Klockan är 00:30 när jag somnar med datorn i famnen. 

"Det finns vissa tekniker du kan använda dig av, men det kommer att göra ont".

Larmet ringer 07:00. Mer död än levande börjar jag packa min väska – i dag är det intervjuer på schemat men innan dess måste jag äta frukost – egg florentine - och checka ut senast 09:00. När jag lämnar rummet ser jag att ett kuvert har skjutits in till mig under dörren. 

I det finns en ny lapp signerad "W" med en snäsig kommentar om att jag misslyckades hålla låg profil. Där är också en utriven förstasida från The New York Times med en bild på mig från brottsplatsen. Jag är ledsen "W", det var inte meningen att svika dig.

Innan intervjuerna börjar blir vi kallade ut till gränden igen, denna gången för att ta del av en actionföreställning signerad Larnell Stovall som presenterar våldsscen i vilken en kvinna spöar två förövare. Det ser ut att göra ont när de slängs ner på asfalten, "man får bara ta det", säger Larnell när jag frågar honom om det efteråt. "Det finns vissa tekniker du kan använda dig av, men det kommer att göra ont".

Efter intervjuerna är det dags att åka hem. Till min stora glädje får jag till slut tillbaka mitt guldmynt efter att ha pratat med personalen och bedyrat hur avgörande penningen är för mitt välmående. Efter att ha tagit frågan vidare till högre instanser ställer de till och med fram en skål så att alla journalister kan ta varsitt. Tack och hej!