Alien: Covenant – När kompetenta delar inte bildar helhet

Förväntningarna kokade i biosalongen. Efter en tokstressig resa från jobbet för att hämta ut mina gyllene biljetter kunde jag äntligen pusta ut i salongens vinröda och perfekt dämpade fåtöljer. Nu kunde jag omdirigera all min stressade ängslan till hype och förväntan. Frågan jag dittills hade lyckats förtränga etsades fast på mina ögonlock: kommer mina förväntningar att infrias? Detta var i onsdags och filmen var "Alien: Covenant".

Två timmar senare var jag förbryllad. Vad har jag egentligen sett? Var detta "Alien 0,5", "Prometheus 2" eller lite av varje? Var detta Ridley Scotts "return to form" eller ett osammanhängande kluster av våldsporr som letar fotfäste? Jag behövde samla mina tankar och mangla ut dem för att kunna skapa någon form av överblick. Bestod kanske Alien: Covenant av alla dessa vitt, spretiga delar som var i ständig dragkamp med varandra? Detta är dessvärre den dystra sanningen.

"Alien: Covenant" består av ett otroligt skickligt hantverk som titt som tätt glimmar till. Scotts signum, det suggestiva kameraarbetet, den klanderfria uppbyggnaden av spänning och den magnifika produktionsdesignen, lever och frodas i denna prequel-sequel. 79-åringens talang att marinera mig i obehag, som får det att klia innanför revbenen, är fortfarande beundransvärd och lyckas flirta med min kräkreflex flertalet gånger.

LÄS OCKSÅ: Vår recension av Alien: Covenant

Så, hur kan en film värdig av dessa ovanstående superlativ samtidigt kännas trött, spretig och lätt schizofren? Det är egentligen ganska enkelt: det är en radda av enskilda, kompetent utförda scener som inte lyckas forma en sammanhängande och lika kompetent helhet. Alien: Covenant är lika delar adrenalinpulserande spänning som den är pömsig fan-service vars ton och röda tråd ständigt flyter utanför sin egen ram. Covenants slutstation blir därför en handfull minnesvärda sekvenser vars transportstäckor distraherar, uttråkar och fiskar efter våra fluffiga, nostalgiska filmminnen.

"nu tänker jag ge mig själv en ordentlig lavett av besserwisser-handen"

Är detta då ett fenomen som på något vis är unikt för "Alien: Covenant"? Nej, givetvis inte, och nu tänker jag ge mig själv en ordentlig lavett av besserwisser-handen. Det är nämligen enkelt att bländas av storartade sekvenser. Ofta är det dem du minns när du kliver ut ur biosalongens mörker och din hjärna börjar sortera bort medelmåttigheter med hänsynslös effektivitet. Känslan efter "Rogue One: A Star Wars Story" är ett klockrent exempel på detta fenomen och efter upprepade besök av kapten efterklok har den instinktivt positiva bioupplevelsen mött motstånd i min skalle. Var jag måhända bländad av min pojkaktiga förtjusning för landstigningen av Scarif och Darth Vaders mustiga bärsärkagång på rebell-avskum? Medförde alla strålande höjdpunkter att jag såg mellan fingrarna på brister eller vägde topparna helt enkelt upp för dalarna? Var "Kingsman: The Secret Service" bara en spektakulär kyrkscen omgiven av halvpigg parodi och en ton pendlandes mellan "Spy Kids" och "Kick-Ass"? Kanske, kanske inte.

LÄS VIDARE: Vår recension av Rogue One: A Star Wars Story

I Alien: Covenants fall tror jag att denna fallgrop beror på att produktionsbolaget inte vet vilken målgrupp de vill mata. Vill de servera Xenomorph-dyrkande filmfreaks ett ordentligt skrovmål eller fortsätta bygga på de vingliga broar som påbörjades i Prometheus? Den frågan vet jag inte svaret på och så länge jag jag inte sitter kostymprydd på 20th Century Fox huvudkontor lär jag inte nå någon djupare kunskap, men tills dess har jag mina tankar, funderingar och fortsätter hoppas.