Musikfilmer – 10 filmer du måste se om du älskar musik

Love & Mercy

Popmusikens Mozart, Brian Wilson, och hans The Beach Boys stod alltid något i skuggan av de fantastiska konkurrenterna The Beatles – trots att till och med självaste Paul McCartney skulle hålla med mig om att Pet Sounds nog är bättre än någon skiva Liverpool-kvartetten någonsin gav ut. Det här innebär att Love & Mercy berättar en historia som inte riktigt har berättats, trots att den egentligen är helt otrolig.

För den som inte kan få nog av det sprakande 60-talet, men som också är redo att dyka ned i ett karaktärsöde som trots att dess sånger ofta innehöll rim som ”sun” och ”fun” inte alltid var särskilt roligt, är det här ett utmärkt val. Ett val som i dess mörkaste delar, under 80-talet, nästan påminner om en psykologisk thriller mer än något annat.

Walk the Line

Det finns många filmer som speglar de riktigt stora, till exempel Control (Ian Curtis) eller I’m Not There (Dylan). Johny Cash är förstås en av de allra största och Walk the Line är en av våra mest briljanta biografiska filmer, som erbjuder en väldigt intim inblick i Johnny Cash leverne, alkoholism och relation till June Carter.

Whiplash

Regissören Damien Chazelle har som bekant, med filmer som Whiplash, First Man och La La Land (och en ålder på blott 33 år), blivit Hollywoods egna guldpojke. Hans allra bästa är dock fortfarande förstnämnda, om du frågar mig. Denna oväntade pärla kom som en blixt från klar himmel och skildrar en ung killes relation till trummorna och sin lärare, briljant spelad av J.K. Simmons, som menar att briljans måste pressas fram med medel som ibland går långt över gränsen. En film som väcker många frågor och med en slutsekvens som får mig att svettas och skakas mer än vad någon skräckfilm någonsin har lyckats med.

High Fidelity

För den självupptagna musikälskaren, baserad på Nick Hornbys förlaga med John Cusack i huvudrollen. Här finns så otroligt många referenser och ögonblick som får de där som samlar på vinyler och går på konserter var och varannan helg att tända till. Allt sammanflätat i en melodramatisk kärlekshistoria, förstås, precis som i en tajt Smiths-låt.

Living in the Material World

2018-trenden med Thomas Erikssons personlighetsfärger var överflödig. Är du gul? Blå? Struntsamma. Det enda riktiga karaktärstestet som behövs är förstås att fråga vem en persons favorit-Beatle är. Säger personen Paul så är den förmodligen en tråkmåns, John en hycklare och säger personen Ringo så är det bättre att fly än att illa fäkta. Men George Harrison då? Martin Scorseses tre timmar långa (!) dokumentär om den något tysta, mycket underskattade Beatles-gitarristen skildrar ett enormt intressant porträtt där allt från Hare Krishna-rörelsen, psykedelia, mordförsök och Monty Python-nörderi ryms. Ett måste för den som gillar popkultur.

Frank

Alla har väl någon gång velat starta band. Kanske helst något coolt rock- och popband i högstadiet eller på gymnasiet, med relativt normala människor som spelar relativt normala låtar. Så går det inte för Jon. Jon går istället med i Franks band ”Soronprfbs”. Frank, en excentriker med ett gigantiskt låtsashuvud gjort i papier-mâché. Konstigheter garanteras.

Moulin Rogue!

En sådan här lista utan en musikal vore väl knäppt. Molin Rogue! är regisserad av Baz Luhrmann och liknar mer en LSD-tripp än en film, med dess förhöjda färgpalett och kreativa lösningar och idéer som går långt utanför det som brukar kallas för ”boxen”. Med Ewan McGregor och Nicole Kidman i huvudrollerna och en bohemisk tanke om frihet, skönhet, sanning och kärlek som kärna så är Moulin Rouge! en av mina absoluta favoritmusikaler.

The Devil and Daniel Johnston

Ännu ett av konstens kanske mindre upplyftande livsöden. Daniel Johnston är en på det hela ganska skränig och extremt lo-fi indiemusiker som trots sina extremt spartanska inspelningar har lyckats snärja världsstjärnor som till exempel Kurt Cobain med sina barnsliga, naivistiska och kärleksfulla låtar. Låtar som härstammar från ett otroligt splittrat psyke vars upptåg påminner om det rent schizofrena. Är du intresserad av kreativitet och dess eventuella koppling till fantasi och i längden mental (o)hälsa så tror jag att denna, något obehagliga men ändå varma, film kan vara något för dig.

Dig!

Det finns frontmän och så finns det frontmän. Det underbara bandet The Brian Jonestown Massacre har en frontman som får klassas för det sistnämnda. Anton Newcombe är nämligen både magnetisk och spritt språngande vansinnig, på det sättet att ett rejält knytnävsslagsmål med halva publiken mitt i konserten inte är något annat än vardagsmat. Geni eller bara megalomani? Avgör själv.

Stop Making Sense

Världens bästa konsertfilm, det är sen gammalt. Den Oscarsbelönade regissören Jonathan Demme tar ett djupdyk i Talking Heads musik med avstamp i en berömd konsert från 1984. Att få ta del av David Byrnes galenskap, med den alldeles för stora kostymen, de medryckande rytmerna och den klassiska lampan som fungerar som danspartner, är ren musikmagi.

Vilken är din favoritfilm med musiktema?