10 bra biografiska filmer från 2010-talet
Den senaste tiden har det kommit flera bra biografiska filmer.
Den biografiska filmen, som ibland kallas ”biopic”, är en populär genre, särskilt för de som är sugna på att vinna en Oscar. Själv tycker jag att genren allt som oftast är lite mallartad och tråkig. Detta är dock inte alltid fallet. Här kommer en lista med 10 bra biografiska filmer från 2010-talet.
Den biografiska filmen, eller ”biopic” som de kallas i Hollywood, är en undergenre som är populär inom själva industrin, då filmer av detta slag har stora möjligheter att bli Oscarsnominerade. Filmerna baserar sig ofta på en välkänd historisk figur som måste gå igenom svårigheter och övervinna något sorts hinder. Detta hinder kan vara en funktionsvariation, ett drogmissbruk eller fördomar.
Själv tycker jag att dessa filmer ofta blir så formel-baserade, och därmed förutsägbara, att de blir tråkiga. Jag tycker Walk the Line, om Johnny Cash, och Ray, om Ray Charles, i princip är samma film. Då Oscarsgalan är för mig vad finalen i ett sportevenemang är för andra, har jag dock sett en hel del filmer av detta slag. Här har jag grävt fram tio biografiska filmer som jag tycker är sevärda. Ett par av dem följer formeln. De flesta är dock bevis på att biografiska filmer inte behöver göra det.
Kriterierna för listan är enkla. Det är filmer som är baserade på verkliga personers liv som producerades 2010 eller senare. Listan är rangordnad.
10. The King’s Speech (2010)
1936 abdikerade Edward VIII från den engelska tronen. Hans bror, George VI, var nästa person i tronföljden. Det stora problemet med detta var att George VI stammade. Då landet stod på randen av krig var det dessutom viktigt med en kung som kunde tala till folket, för att stärka dess moral i denna svåra tid.
Denna biopic handlar om hur George VI, spelad av Colin Firth, tog hjälp av Lionel Logue, en logoped, som spelas av Geoffrey Rush.
The Kings Speech är egentligen ett praktexempel på en Oscars-friande film, som alltså handlar om en historisk figur som måste övervinna ett hinder. Oscarsakademin tackade ”ja” till frieriet och belönade filmen med fyra statyetter, för film, regi, manus och manlig huvudroll. Den får en plats på listan, tack vare att den, till skillnad från många andra biografiska filmer, har ett smalare fokus, vilket gör det till mer än bara en skildring av en persons liv.
Det hela når sitt klimax när George VI, som kallas ”Bertie” genom filmen, måste tala till folket när Storbritannien förklarat krig mot Tyskland. Det skulle nog inte vara felaktigt att påstå att detta var ett av de viktigaste talen i nationens historia. ”Bertie” är livrädd när han ska tala, och vi kan inte annat än heja på honom genom det fem minuter långa talet.
9. Järnladyn (2011)
Margaret Thatcher var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, som innehade ämbetet under hela 80-talet. Av många sågs hon som en stark politisk ledare. Minst lika många avskydde dock hennes politik, som ansågs vara hänsynslös. Allt handlar, som alltid, särskilt inom politik, om perspektiv. Hennes orubbliga ambition att föra igenom sin politiska agenda gjorde att hon kallades ”Järnladyn”. Om detta är ett smeknamn eller öknamn handlar även det om perspektiv.
Denna filmbiografi gör ett par nerstamp när Thatcher var ung, när hon tog sig upp i politiken, när hon var premiärminister och slutligen när hon är en gammal kvinna som sörjer bortgången av sin make. Filmen försöker ge oss en bild av hur det kommer sig att hon förde sin politik på det sättet hon gjorde. Mycket bottnar i att hon ville ge folket verktygen att hjälpa sig själva när arbetslösheten var som värst. Detta betydde inte att hon inte hade empati för folket. Hon visste till exempel alltid priset på mjölk, även när hon hade det högsta ämbetet i den brittiska politiken.
Meryl Streep spelar huvudrollen och belönades med sin tredje Oscar. Det var lite på tiden, kan jag tycka, då det var sjuttonde gången hon var nominerad. Filmens plats på listan motiveras främst av det faktum att den ger oss, vad jag tycker är, en rättvis bild av en kontroversiell person. Den förklarar varför Thatcher var illa omtyckt av många samtidigt som den förklarar hur hon resonerade med sin politik. Och Streep är ju alltid lysande.
8. Eddie the Eagle (2016)
Eddie Edwards drömde hela livet om att tävla i de olympiska spelen. Problemet var att han inte hade någon talang för någon sport. Men han gav sig inte för det. När han upptäckte att Storbritannien inte hade några som tävlade i skidhopp bestämde han sig för att det var hans väg till OS 1988. Han var både en skam för Storbritanniens sportvärld och en inspiration som fick mycket fokus tack vare sin hängivenhet och entusiasm.
Taron Egerton spelar Eddie, som fick hjälp av Bronson Peary, en avdankad före detta stjärna inom skidhopp, som spelas av Hugh Jackman. Peary vill först inte alls hjälpa klantskallen som nästan tar livet av sig i en sport han inte har någon fallenhet för. Snart kan han inte göra annat än låta sig dras med av Eddies entusiasm. De möter ett oerhört motstånd i form av gliringar, ändrade regler som gör det svårare för Eddie att kvalificera sig och blir, så klart, utfrysning av alla inom sporten. Men Eddie låter inte detta hindra sig, utan jobbar enträget och, framför allt, glatt mot sitt mål.
Dena biopic är kanske egentligen inte ”bättre” än de två tidigare filmerna på listan, men jag tycker om den mer. Det är en rätt så regelrätt komedi, en rolig och hjärtevärmande film om att övervinna motgångar och kämpa för sin dröm. Egerton och Jackman är dessutom en riktigt charmig duo.
7. The Devil’s Double (2011)
Latif Yahia värvades motvilligt att bli dubbelgångare till Uday Saddam Hussein, Iraks diktators äldsta son och arvinge. Latif tvingades agera måltavla och delta i Udays diverse utsvävningar, som skulle få Tony Montana och Jordan Belfort att se ut som korgossar.
I denna filmbiografi spelas både Latif och Uday av Dominic Cooper. Vi får följa båda under ett antal år på 80-talet. Sanningshalten i Latifs roll som dubbelgångare har ifrågasatts. Vad som däremot inte har ifrågasatts är Udays beteende. Han var en fullblodspsykopat som torterade och mördade människor. En av hans favoritsysslor, utöver att inta stora mängder alkohol och droger, var att plocka upp flickor i 13-14-årsåldern från gatorna och sedan göra vad han ville med dem. Som Saddam Husseins son var det ingen som försökte hindra honom. Tvärtom fick han hjälp av sina säkerhetsstyrkor.
Det här är en skildring, som inte erbjuder särskilt mycket ifråga om karaktärsutveckling. Men jag tycker det är en oerhört intressant film. För den ger oss en inblick i hur det kan gå till i en diktatur. Cooper är duktig i båda rollerna, som är som natt och dag. Känsliga tittare bör dock ta sig i akt.
6. Hacksaw Ridge (2016)
Desmond Doss var den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s historia att få hedersmedaljen, den finaste medaljen i USA:s väpnade styrkor. Han var sjukvårdare under andra världskriget där han tjänstgjorde i striderna mot japanerna. Han fick genomgå en hel del svårigheter då han vapenvägrade men ändå ville tjänstgöra. Han fick utstå både psykisk och fysisk misshandel under sin utbildning och var nära att bli avskedad. Slutligen motbevisade han dock alla som tvivlade på att en vapenvägrande soldat kan åstadkomma något när han räddade livet på (minst) 75 män.
I denna biopic spelas Doss av Andrew Garfield, annars mest känd för att ha spelat Spindelmannen i The Amazing Spider-man och dess uppföljare. Första delen av filmen behandlar Doss uppväxt och hur det kom sig att han vapenvägrade och varför han ville tjänstgöra. Han hade ett komplicerat förhållande till sin far, som var en veteran från första världskriget som kunde vara en våldsam man. Sedan får vi följa Doss genom hans svårigheter när han tog värvningen. Dessa delar motiverar inte filmens plats på listan. Det känns schablonartat och är inte så lite sentimentalt.
Filmens plats på listan motiveras av de intensiva stridssekvenserna, där Doss uppvisar ett oerhört mod som, till skillnad från många andra soldater, främst är baserat på hans tro på att livet är heligt. Det är spännande och välregisserade scener. Det blir också bitvis gripande. Som när Doss hjälper en soldat som skriker att han blivit blind. Soldatens lättnad av att kunna se efter Doss hällt vatten på hans ögon är ett gyllene ögonblick.
5. Florence Foster Jenkins (2016)
Florence Foster Jenkins (1868-1944) var en societetsdam som donerade stora summor pengar till diverse konserthus i New York. Hon var en välkänd figur i dessa omgivningar, då hon älskade musik och ville främja den så mycket hon kunde. Hon gjorde detta bland annat genom att själv sjunga vid ett flertal tillfällen. Dessvärre hade hon en fruktansvärd sångröst, vilket hon var helt omedveten om. Och det var inte heller någon som ville säga det till henne, främst på grund av att hon donerade så mycket pengar till platserna där hon sjöng.
Denna filmbiografi tar vid när Florence, spelad av Meryl Streep, bestämmer sig för att inte bara sjunga en sång eller två på privata fester, utan hålla större konserter. Detta ställer till det för hennes man, St. Clair Bayfield, spelad av Hugh Grant, då han måste se till att inga i publiken buar eller skrattar och att inga recensenter kommer på föreställningarna. Mitt i det hela finner vi Cosmé McMoon, spelad av Simon Helberg, en ambitiös musiker som ombeds spela piano för Florence. Han känner först avsky inför att behöva spela piano för en kvinna med en sådan fruktansvärd sångröst. Sedan våndas han inför att behöva uppträda med henne. Slutligen kan han inte göra annat än beundra denna lyckligt ovetande kvinnas passion för musiken.
Det här är egentligen en banal liten historia, som kommer långt på att alla skådespelare gör fantastiska insatser. Särskilt Streep, som ger oss en karaktär som är nästan raktigenom god. I en annan skådespelares händer hade detta lätt kunnat bli en endimensionell karaktär. Tack vare Streep får vi se att denna naiva societetsdam är god både på grund av och trots vad hon gått igenom.
4. Trumbo (2015)
Efter andra världskriget kom Kalla kriget, ett ”krig” som inte ägde rum på slagfälten utan handlade mer om ideologi. I USA inleddes en häxjakt på alla som hade kommunistiska sympatier. I Hollywood ledde detta till att människor med anknytning till den kommunistiska ideologin blev svartlistade.
I Trumbo får vi uppleva detta genom Dalton Trumbo, spelad av Bryan Cranston. Trumbo var en mycket respekterad och framgångsrik manusförfattare i Hollywood. Han döms till fängelse efter han vägrat svara på frågor rörande kommunistpropaganda i sina filmer inför kongressen. När han väl kommer ut är han svartlistad och har svårt att hitta jobb. Han fortsätter dock skriva manus under pseudonym, vilket leder till att han vinner två Oscars, som han inte kan ta emot själv. Han ger sig aldrig, utan står för sina åsikter och fortsätter kämpa för sin rätt att uttrycka dem.
Tekniskt sett är detta en filmbiogafi, eftersom filmens centrala karaktär är en person som funnits på riktigt. I grund och botten är dock detta en film som handlar om den politiska förföljelse som ägde rum i Hollywood i efterkrigstiden. Det är en film som är väldigt intressant att se för alla som är intresserade av Hollywoods historia, som alltid haft starka politiska undertoner. Svartlistningen av människor på grund av deras politiska åsikter är en skamfläck i Hollywoods historia. Manuset är väldigt intelligent och framförs av skådespelare som kan göra det mesta av det. Cranston Oscarsnominerades välförtjänt för sin prestation som Trumbo.
3. The Wolf of Wall Street (2013)
Börsmäklarna på 80-talet var ökända för sin hänsynslösa girighet. Filmen Wall Street från 1987, där börsmäklaren Gordon Gekko säger att ”girighet är bra”, låg kanske närmare sanningen än man tror. Jordan Belfort var en börsmäklare som använde olagliga metoder för att manipulera börsen och därmed tjäna väldigt mycket pengar. Han levde ett liv av överflöd där han gjorde vad han ville, köpte vad han ville och tog stora mängder droger.
Martin Scorsese har gjort en biopic som fokuserar på hur Belfort, spelad av Leonardo DiCaprio, förfördes av girigheten, vilket ledde till ett entusiastiskt drogmissbruk och duster med FBI, som ständigt försökte sätta dit honom.
Jag gillade aldrig Wall Street, eftersom jag tycker att Oliver Stone är en rätt tråkig regissör, som inte kan utveckla sina karaktärer. Martin Scorsese är dock väldigt duktig på detta. Det är egentligen rätt fantastiskt hur han lyckas hålla en så pass hög och jämn nivå i en film som är tre timmar lång. Särskilt med tanke på att The Wolf of Wall Street i mångt och mycket är en komedi som handlar om överflöd.
Det hade lätt kunnat bli repetitivt och tråkigt efter nittio minuter. Men det blir det inte. Scenen när Belfort är så hög att han inte kan gå, men måste ta sig hem, är så rolig att jag skrattade konstant i fem minuter.
2. Steve Jobs (2015)
Steve Jobs grundade Apple. Han var en visionär när det kom till att utveckla ny teknik. Han var också en kontroversiell figur, då han inte var den lättaste att ha att göra med. Han ville göra saker på sitt sätt, vilket inte alltid var populärt.
I denna filmbiografi spelas Jobs av Michael Fassbender. Vi får följa honom vid tre olika tillfällen, precis innan han ska hålla tal som markerade olika milstolpar i hans karriär. Han pratar bland annat med Joanna Hoffman (Kate Winslet), en av sina medarbetare, Steve Wozniak (Seth Rogen), medgrundare till Macintosh, och sin dotter (Perla Haney-Jardine), som han hade ett ansträngt förhållande till.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på hur det ser ut när manusförfattaren, regissören och huvudrollsinnehavaren alla är i bästa form. Manusförfattaren Aaron Sorkin är känd för sina intelligenta manus. Han blev ett namn när han gjorde serien Vita huset, som handlar om det dagliga arbetet en administration utför. Det blir dock inte alltid lika bra när han skriver filmmanus; The Social Network och Moneyball tycker jag båda är rätt tråkiga historier. Här är han dock i högform, där hans intensiva stil kommer till sin rätt under tre olika tillfällen.
Filmens regissör, Danny Boyle kan vara riktigt vass, men behöver ett bra material att jobba med. Slumdog Millionaire är ett mästerverk medan Trance är en riktigt gyttjig soppa. Han gör Sorkins manus som det ska göras, det vill säga utan krusiduller och med ett starkt fokus på karaktärerna. Michael Fassbender är nästan alltid bra. Som skådespelare har han inte riktigt samma möjligheter att påverka materialet han jobbar med som exempelvis manusförfattaren och regissören har. Så ibland har det blivit mindre bra, exempelvis i Assassin’s Creed. I Steve Jobs har han dock ett riktigt bra material att arbeta med och en regissör som förstår det. Det krävs en hel del för att göra manuset rättvisa. Fassbender lyckas.
"Steve Jobs är också med på vår lista över de bästa filmerna. Där hittar du massor av bra tips i alla genrer.
1. Straight Outta Compton (2015)
Hiphop-gruppen NWA fick sitt stora genombrott i mitten på 80-talet och kom att prägla hela musikgenren med sin musik. De ansågs vara kontroversiella på grund av sina låttexter, som ansågs vara nedvärderande mot kvinnor och glorifiera brott. De var särskilt impopulära hos polisen, då de uttryckte precis vad de tyckte om polisen i låten ”Fuck tha police”.
I denna filmbiografi får vi följa gruppens medlemmar från det att de lever i Compton, till det att de slår igenom och slutligen går skilda vägar. De kämpar mot fördomar, för sin rätt att uttrycka vad de vill med sin musik och upplever konflikter inom hiphop-kulturen.
Den här filmen tog mig med överraskning. För jag har aldrig varit intresserad av hiphop-musiken. Men det spelar ingen roll när en film är så här bra. Det är väldigt imponerande hur regissören, F. Gary Gray, har kunnat göra en film om en grupp människor och kan ge oss en lika djup inblick i dem som de flesta andra filmer endast klarar av att göra med en person (om ens det). Filmen handlar både om hur rapparna fungerar som individer och som grupp. Det är en film som är intressant, spännande och som griper tag emotionellt.
Den är dessutom väldigt välspelad. Det låter som värsta nepotismen när man hör att Ice-Cubes son, O’Shea Jackson jr. spelar sin far. Men det visar sig att det var precis rätt sak att göra. För han gör verkligen sin far rättvisa. Corey Hawkins, som spelar Dr. Dre, är utbildad på den prestigefyllda scenskolan Juilliard och har stått en hel del på teaterscenen. Det är inte många i Hollywood som är så pass välrenommerade när de börjar få huvudroller i filmer. Han är jättebra i sin roll. Det säger en hel del om filmen när han inte är bäst. Den äran går till Jason Mitchell, som spelar Eazy-E, som hade ett turbulent liv. Det finns en scen när han sitter och pratar om att döda en man med Jerry Heller, sin manager. Heller spelas av Paul Giamatti, som är en av Hollywoods bästa karaktärsskådespelare. Mitchell är den drivande kraften i denna scenen. Det är fantastiskt att se hur de två skådespelarna skapar en sådan spännande och intensiv scen med så få medel.
Biografier
Biografier är en av de populäraste litterära genrerna. Folk tycker om att läsa om intressanta människor som påverkat samhället på ett eller annat sätt. Det spelar ingen roll om det är idrottsstjärnor, politiker eller vetenskapsmän; folk är intresserade.
Det är därför inte konstigt att det görs så många biografiska filmer. Själv tycker jag alltså att genren blir lidande av formel-baserat berättande, vilket ofta resulterar i tråkiga filmer. Filmerna på denna lista skiljer sig för det mesta från denna formel och är föredömen för hur denna typ av filmer ska göras.
Det tycker i alla fall jag.