Uppföljarna som överträffade sina föregångare

Till hjälp denna veckan har Nathalie Leth med sig den hon ser allra mest film tillsammans med, nämligen sambon, skribenten och spelkritikern, Alexander Cederholm. Denna dynamiska duo har med hjälp av sin gemensamma passion för filmer skapat en lista över de filmuppföljare som lyckades överträffa inte bara deras personliga förväntningar, utan även sina företrädare.

Nathalies samlade kandidater:

Zombieland: Double Tap (2019)

Det som är skrattframkallande, överdrivet och framförallt actionspäckat i Zombieland når flera våningar högre i del två. Zombieland var den som lade grunden för denna nya stil av postapokalyptisk komik och dess uppföljare är den som fulländade sin egen filmkonst genom att med stark självsäkerhet bre på ännu mer av det goda. Som en zombie med vittring för mumsiga människosnacks så är jag beredd att sprinta mot denna uppföljare många gånger fler än vad jag tänker göra för ettan.

MER LÄSNING:

Quiz – para ihop zombien med rätt film

Magic Mike XXL (2015)

Jag var först otroligt skeptisk till Magic Mikes uppföljare. Hur mycket “fan service” skulle blända mig när ljuset studsade från svettdropparna på karaktärernas bara och vältränade kroppar? Men till skillnad från ettan, som är ett ganska trist drama förklätt till vad jag just nämnde, så är hjärtat i del två i storleken XXL. Det är grabbar som utforskar sin egen identitet som män, vilka förväntningar och krav de har på sig själva och i ögonen i de som lever i deras närhet. Filmen blir förvånansvärt djup och filosofisk, men framförallt varm och gemytlig. 

Godzilla II: King of Monsters (2019)

När jag nyligen såg om "Godzilla" från 2014 så var jag rejält taggad på att se om en av mina favoritskådisar, Aaron Taylor-Johnson. Och felet i att denna föregångare raserar som ett höghus under Godzillas enorma kloklädda fötter är tack och lov inte hans fel. Monstret som förstör allt i sin väg är det ofantligt tråkiga manuset. Godzilla II: King of Monsters må ha ännu mer av förskräckligt dålig och malplacerad humor, men den är full till bredden av monster-action och då är jag beredd på att förlåta det mesta.

Jordbävningen (2018)

"Jordbävningen" är uppföljaren till norska dunderhiten "Vågen" från 2015. Båda två klappar denna filmskribenten medhårs som gillar genren av katastroffilmer. Denna duo av filmer är framförallt tilltalande i hur de känns sakkunniga med riktigt genuin forskning jämfört med standarden på Hollywoods glamourösa hittepå-forskare som får hela världens seismologer att himla med ögonen. Anledningen till att jag tycker att uppföljaren är snäppet bättre beror till stor del på att mer står på spel. Det skapar större effekter, ett större hot och därför en större upplevelse.

Alexanders samlade kandidater:

Die Hard: With a Vengeance (1995)

Jag kommer inte påstå att John McClains actioneskapader i Nakatomi-skrapan är dålig. Det är den absolut inte. Die Hard är en sann 80-talsklassiker, men den och uppföljaren höll sig bägge två till förhållandevis instängda miljöer. Därför vilar det en klaustrofobisk känsla över de två rullarna men det blev det snabbt ändring på i Die Hard with a Vengence.

Plötsligt var skådeplatsen hela New York istället för en skyskrapa eller en flygplats. Och den dödliga Simon Say’s-leken passade perfekt för att ge handlingen nytt spelrum på denna nya expanderade lekplats. McClains bombjakt genom staden hade roade pussel, charmig dialog och en hektisk stämning då klockan ständigt tickade. Dessutom är jag av åsikten att McClaine (och kanske Bruce Willis) aldrig haft en bättre filmpartner än Zeus spelad av den ständigt glappkäftiga Samuel L. Jackson.

Teenage Mutant Ninja Turtles: The Secret of the Ooze (1991)

Den generella åsikten brukar vara att den första filmen är den bästa men jag kan inte hålla med om det. Som ungt Turtles-fan på 90-talet fick jag aldrig se den första TMNT-filmen på bio då jag fortfarande var några år ifrån 15-åldersgränsen. Faktum är att jag inte heller såg uppföljaren på bio trots den lägre 11-åldersgränsen fastän jag hade åldern inne.

Första filmen känns som en riktig budgetfattig B-action. Om man ser strikt på handlingen utanför sköldpaddorna är ninja-brottsyndikatet urbota tråkigt för att inte tala om ungdomsgängen som känns skurna ur samma mall som så mycket annat från 90-talet. Det är ingen märkbart vuxnare film. När jag valde att se om dessa rullar (jag såg om trean med men den är så katastrofalt dålig att vi ignorerar den) när jag var strax över 30 och kom fram till att film nummer två roade mig mycket mer. Den har en bubblande lekfullhet som tilltalade mig. Rahzar och Tokka var helt okej mutanter men just viljan att vara lite fånig gjorde mycket. De flesta kan inte sluta snacka om ninjarappen med Vanilla Ice men The Secret of the Ooze är fylld med såna här stunder eftersom filmmakarna behövde bli kreativa när åldersrestriktioner plötsligt förbjöd ikoniska vapen och mer därtill. Det är helt enkelt en underhållande film som osar 90-tal och det välkomnar jag likt en varm färsk pizza.

Evil Dead 2 (1987)

Jag såg "Evil Dead" först 30 år in i mitt liv och när man då går tillbaka till äldre filmer är man oftast redan bekant med troper och genrefällor. Originalet Evil Dead av regissören Sam Raimi kändes fruktansvärt platt och oinspirerad i 2010. Effekterna som en gång i tiden hade imponerat hade även de mist sin lyster. Och efter att även ha sett The Thing när jag var 30+ vet jag att gamla specialeffekter kan se makalösa ut. Men så var inte fallet med Evil Dead. Här kändes allt så tråkigt standard. Även huvudkaraktären Ash spelad av ojämförliga Bruce Campbell stack inte ut i ett hav av B-skådisar som brukade befolka skräckfilmer. Men någonstans under inspelningen av Evil Dead såg Raimi ett glimmande komiskt guldkorn i Campbell och i den guldåldran började det grävas i rejält i uppföljaren.

MER LÄSNING:

Uppföljare som aldrig borde ha gjorts

Evil Dead 2 ändrade på allt. Serien gick plötsligt från homogen skräcksörja till förträfflig splatter-skrattfest som knappt sett sitt like sen 1987. Evil Dead 2 är en uppföljare men det är också lite av en omtolkning av originalhandlingen där Ash går ur askan och in i elden som ensam överlevare. Det är vad Evil Dead 2 i överlag är, en kraftfull enmansshow där Campbells talang för slapstick och charmigt överspel hittar en extremt underhållande balans mitt bland all blodsutgjutelse. Detta är filmen som gjorde Ash till en ikon istället för en skräckpojke i mängden. Det var också Evil Dead 2 som myntade ”Groovy” och fäste en motorsåg vid Ash armstump efter han slagits med sin egen besatta hand. Evil Dead 2 visade vilken tour de force Campbell kunde vara och hur skräck- och splatter kunde vara så mycket mer än skrämmande och nagelbitande.

För fler listor --> Scrolla vidare!