Before-trilogins filmer rankade från sämst till bäst

I skrivande stund är det fortfarande höst. När det här publiceras så är det vinter. I och med att jag är singel och en anständig romantiker har jag därför givetvis tagit mitt fulla ansvar. Jag har valt att se om Richard Linklaters ljuvliga Before-trilogi. Det här för att lindra mig från smärtan av för många dejter med en viss Ben och en viss Jerry i en kolsvart lägenhet och för att skydda mig från vinterrusket som komma skall. Andra kanske hade valt att se den för att den är Criterion Collection-aktuell, men varför vara som alla andra?

För den som inte känner till trilogin – som eventuellt skulle kunna bli en tetralogi, en pentalogi, en hexalogi eller en heptalogi (jag kan fortsätta i all evighet – poängen är att ingen någonsin vet om Linklater beslutat sig för att fortsätta filmserien men han tycks släppa en uppföljare som från ingenstans var nionde år) – så är det egentligen ganska annorlunda filmer. De följer Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy), som av en slump möter varandra på ett tåg, har så pass bra kemi att det nästan slår gnistor om dem och sedan egentligen bara går runt och pratar i vackra europeiska städer i flera timmar; ibland är det nästan mer podcast än film, så dialogdrivet är det.

För den som faktiskt känner till trilogin och har sett den finns nog insikten om att filmerna – trots sina likheter – faktiskt också är ganska olika. De tilltalar olika personer på olika sätt och frågar man hur någon rankar dem så får man sällan samma svar (om man inte har ork nog att fråga lite fler människor det vill säga, för kom igen, så många filmer är det ju faktiskt inte). Nu tänker jag slåss för att min ranking är den allra bästa.

3. Before Sunset (2004)

Det här är en ganska kontroversiell åsikt. När jag tittar på andra kritikers listor så är Sunset ofta i toppen men å andra sidan hamnar den ofta i botten på internetforum så helt ensam är jag väl inte. Varje gång jag ser om trilogin så känner jag samma sak – Before Sunset är den svagaste filmen.

Med det sagt är det inte en dålig film. Tvärtom, den är fullkomligt fenomenal och jag älskar den helhjärtat. Det finns dessutom aspekter av den som slår de andra filmerna på fingrarna – vi har bland annat faktumet att den vandrande konversationen dras till sin spets här; hela filmen är praktiskt taget ett enda samtal som hela tiden leker längst tidens brant medan Jesse lyckas förlänga den gång på gång. Den har också några av seriens starkaste scener med Celines vackra monologer och slutet är också det fantastiskt.

"Baby! You are going to miss that plane!”

"I know.”

Trots det vinner den inte över mig lika mycket som de andra filmerna och det främsta problemet jag har är faktumet att en så stor del av dialogen går ut på att diskutera det speciella möte Celine och Jesse hade för så många år sedan. Jag tycker om podcastaspekten av filmserien – huvudkaraktärerna är väldigt intressanta människor som uppenbarligen lägger mycket vikt vid att fundera på abstrakta koncept och jag tycker om att få följa med i deras tankebanor. Att höra Jesse diskutera reinkarnation är mer intressant för mig än att höra honom prata om ett möte som jag redan bevittnat och på något sätt känns det som att mycket av det vi får är Linklaters skryt om hur lyckad den förra filmen var medan han bitvis glömmer att han måste tända nya gnistor huvudpersonerna emellan.

För mig är Before Sunset lite som att sätta sig på en restaurang och fantisera och prata om hur gott det var senast man åt där istället för att beställa något på nytt, helt enkelt.

2. Before Midnight (2013)

Filmen som rycker ut ens hjärta och rör runt i det med en rostig kniv utan att plåstra om efteråt. Before Midnight är onekligen trilogins mest råa del – delen som visar att det finns en annan sida till allt det goda. Visst börjar den vackert, med flygplatsscenen, den väldigt imponerande långa bilscenen och de grekiska miljöerna (samt diskussionerna som hör dem till) men det blir snabbt tydligt att filmen kommer att måla med färger och nyanser som vi inte har stött på i den här relationen tidigare – och det är nog nyanser som behövs, vilket gör Before Midnight till ett väldigt viktigt tillägg i Linklaters filmserie.

Jesse och Celine har båda åldrats och diskuterar hellre jobb än universums mening – huruvida det är en lika idealiserad bild av förhållanden som de tidigare filmerna faktiskt ändå är (fast med fokus på det lite mindre eftertraktade) vet jag inte riktigt då jag är långt ifrån där ännu, men svärtan känns väldigt äkta. Att följa med i varenda liten sarkastisk kommentar någon av dem fäller under den sista halvtimmen är det närmaste känslan av en VM-final i fotboll som en sporthatare som jag kan komma, vill jag tro. Varje ord spelar roll och det gör Before Midnight väldigt stark – även om jag tycker att Celine hade kunnat porträtteras som mer rationell, det känns som att det är Jesse som gör det diplomatiska grovjobbet och jag ser dem hellre som två sidor av samma mynt.

1. Before Sunrise (1995)

Before Sunrise är inte mycket bättre än Before Midnight men blir ändå min etta för att jag allra helst svävar i nykärlekens atmosfär samt det vackra i ett första möte och den drömska ton som filmen har. Att få se Jesse och Celines ögon mötas för första gången är lika fascinerande vid en första titt som när man vet vilken framtid de faktiskt kommer att få tillsammans och hade det inte varit för att det inte är jag som sköt iväg pilarna så hade jag känt mig precis som en Amor som tillåts luta sig tillbaka och se det hela spela ut. Det hela kanske bottnar i att jag har självdiagnostiserat mig som romantiker; jag tycker helt enkelt om tanken på att livet kan förändras inom loppet av några sekunder bara på grund av slumpen i att två tyska resenärer börjar bråka på ett tåg.

Filmen har också en del scener som jag tycker är några av trilogins bästa. Jag tycker särskilt om den söta scenen i skivbutiken och alla slumpmässiga möten de råkar göra med spännande människor på vägen – något som tycks lämnas i resterande filmer. Oavsett om det handlar om entusiastiska teatermänniskor, en spåtant som påminner oss om att vi är stjärnstoft eller en diktare vid havet – filmen hyllar, återigen, det gynnsamma i att välkomna livets spontana energi och ger mig en upptäckarlusta som få andra filmer lyckas med. Bakom varje hörn finns en intressant historia att ta del av och varje historia kan förändra ditt liv – på några sekunder. Before Sunrise lär mig närmast spirituella, snarare än emotionella, lektioner och det är därför jag tycker att den hör hemma på toppen.

Håller du med eller har du en helt annan åsikt? Kommentera!