Tre rullar som Scorsese fångade publiken med

Netflix sägs ha betalat hela 105 miljoner dollar för kalaset som bjuder på en svårslagen rollista innefattandes legender som Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci. Den som inte orkar vänta har tur. Scorsese är trots allt en av Hollywoods giganter och kan räkna en rad mästerverk till sina prestationer i filmhistorien. I den här artikeln lyfter jag tre av mina personliga favoriter.

Wolf of Wall Street (2013)

I en av 2013 års mest uppmärksammade filmer får vi följa Jordan Belforts (briljant skildrad av Oscarsnominerade Leonardo Di Caprio) väg från småskalig börsmäklare på Long Island till skrupelfri och förmögen finanshaj på den inte så laglydiga Wall Sreet-firman Stratford-Oakmont.

Med de stora pengarna följer episka fester, droger och kittlande dekadens. Det är med stor underhållning man under loppet av hela tre timmar får följa Belfort och kumpanen Donny Azoffs (Jonah Hill) framfart med att sko sig på andras bekostnad och leva ett liv av osannolik lyx och flärd. Eftersom filmen baseras på en sann historia vet vi redan på förhand att vi kommer att uppleva Belforts uppgång men även hans fall, underhållningsvärdet blir dock inte mindre för det.

Taxi Driver (1976)

Taxi Driver (1976) är i min mening ett av Scorseses mörkaste verk och saknar många av de karaktäristiska drag av glamour och dekadens som kännetecknar hans senare filmer. I ett mörkt och kusligt New York kör enstöringen, kufen och krigsveteranen Travis Bickle taxi nattetid och förbannar sig över samhällets avskum och förfall. Fritiden spenderar Bickle i det dunkla ljuset av skumma biosalonger vilket ytterligare förstärker hans, och därmed åskådarens känsla av hans gränslösa isolering.

Inte förrän en ung Jodie Foster gör entre i rollen som den 12-åriga prostituerade Iris får vi se Travis interagera med en annan människa och bevittna dess ödesdigra följder. För den som gillar filmer med högt tempo och action kan Taxi Driver te sig långtråkig och monoton. För cineaster som verkligen vill förkovra sig i Scorsese och då särskilt hans tidigare skapelser är dock Taxi Driver ett måste.

Casino (1995)

Scorsese är en mästare på att kombinera subtilt, lågmält och fantastiskt skådespeleri med bombastiska, storslagna och dekadenta miljöer såsom i actionfyllda Casino. Trots att han är långtifrån ensam i Hollywood med att skapa intressanta personporträtt, spänning och dramaturgi med glamorösa “Sin City” som kuliss är han ytterst svårslagen i sitt gebit.

I Casino spelar De Niro den godhjärtade Sam “Ace” Rothstein som anlitas av maffian för att driva ett casino på mer eller mindre dubiösa grunder. I takt med att Ace gör stora vinster åt maffian, och samtidigt försöker hålla myndigheterna i schack, blir han indragen i en smutsig värld av girighet, våld och bedrägeri där lojaliteter prövas.

De Niro bjuder som vanligt på mästerligt skådespel och får sällskap av Joe Pesci i rollen som den våldsamma och maktgalna psykopaten Nicky Santoro (Ace barndomsvän och medbrottsling). Sharon Stone briljerar som den förföriska Ginger, en roll hon sedermera blev Oscarsnominerad för. Filmen bjuder på den estetik och eminenta soundtrack som blivit något av ett kännetecken för storregissören, och rekommenderas gladeligen till befintliga och framtida Scorsese-fantaster.