Topp 5 klaustrofobiska skräckisar!
Rummet krymper när du tittar på dessa filmer.
Jag ska krypa till korset omedelbums: skräckfilm är inte riktigt min kopp av te. Främst för att jag dras med en kraftig allergi mot jump-scares och är således utrustad med nerver tunna som spindeltråd. Att känna pulsen stadigt öka i intensitet och hur en kuslig ängslan byggs upp innanför min numera totalt muskellösa bröstkorg är helt enkelt inte min grej alla gånger...
Det finns givetvis undantag. Undantag där jag välkomnar ångest och panik med öppna armar. I dag ska jag kika närmare på filmer som lämnar dig isolerad och med en smygande känsla av att väggarna skoningslöst kryper närmare. Detta är min lista över fem klaustrofobiska filmer!
5: Saw (2004)
Inledningsvis vill jag placera dig i en tidsmaskin. Tillsammans ska vi resa tolv år bakåt i tiden. Välkommen till en tid när Saw-serien tog sina första steg in på en intet ont anades skräckmarknad. Idag är Jigsaw och hans groteska fällor synonyma med ren tortyrporr som frossar i hur många lemlästningar som hinns med under 90 minuter. 2004 var läget inte fullt så illa ställt.
Saw undviker allt som oftast det explicita, den rent ögonsvidande våldsporren som uppföljarna älskar att gosa ner sig i. Regissören, skräckmästaren James Wan, antyder mycket hemskheter och de värsta blodfontänerna lämnas till publikens förvrängda fantasi. Denna approach är effektiv. Saw är en ångest-insvept panikresa fylld till bredden med klaustrofobi. Våra två huvudpersoner är instängda i ett litet rum med endast varandra, och två saftiga järnkedjor fästa runt sina anklar, till sällskap. En riktig munsbit för mitt ack så bräckliga psyke.
4: Alien (1979)
Näste film till rakning är Ridley Scotts science fiction-klassiker Alien.
Karga, kyliga och industriella korridorer är något fraktskeppet Nostromo inte direkt lider brist på. Lägg till "den perfekta organismen", ett människojagande varelse vars evolutionära slutstation är att bli en perfekt mödrarmaskin, och vi har ett problem av modell panik!
En av hörnstenarna till att just klaustrofobin väger bly i Scotts ruggiga rymd-rulle är den totalt öde och bäcksvarta rymden utanför. Monstret lurar någonstans ombord och ingen är trygg förrän det är dött och begravet. Teman om evolution och fortplantning avverkas suggestivt och skräcken kortsluter nästan min överkänsliga radar i sina bästa stunder. Givetvis krampar det alltid lite extra i bröstkorgen efter en särskild scen och den får mig att t.o.m känna mig klaustrofobisk i min egna, undermåliga kroppshydda.
3: The Descent (2005)
Ska du och dina äventyrliga väninnor ut och bergsklättra i främmande och kusliga grottor den närmaste tiden? Betrakta då detta inlägg som ett varnande finger - ett stort sådant.
Hujeda mig vilken vidrig och högintensiv skräckis! The Descent är effektiv likt ett bilbatteri kopplat direkt till mitt centrala nervsystem. Regissören Neil Marshall lyckas med små medel förmedla en ruskigt läcker och krampaktigt otäck klaustrofobi-kavalkad, och han lyckas dessutom leverera stora doser pathos. Mitt sovrum krympte minst 5 kvadratmeter under Marshalls 100-minuter långa ångvält till ångest-simulator.
Dock lämnar Marshall över facklan till adrenalinstinn spänning i filmens avslutande akt. Detta skjuter The Descent i knäna en aning. Klaustrofobin låter sig köras om av högoktanig panik den avslutande kvarten. Det är fortfarande knivskarpt utfört men cellskräcken uteblir dessvärre. Kanske har jag tur i och med detta. En ännu högre dos klaustrofobi skulle lämna permanenta ärr på mina ögonlober.
2: Misery (1990)
Kathy Bates är väl bara för mysig! Hon besitter en enastående förmåga att förkroppsliga bull-farmor i oss alla. En angenän famn laddad till bredden av sunt förnuft och gediget pathos som vi i publiken riktigt kan borra ner våra ansikten i. Älskar du också den här sidan av Kathy Bates? Lägg då benen på ryggen, sopa igen dina spår och håll dig undan Rob Reiners Misery. Här finns ingen mys-tant så långt ögat når.
Författaren Paul Sheldon (James Caan) anar inte vilken sorts beundrare hans framgångsrika böcker avlat fram. Efter en tragisk bilkrash blir han vittne om detta. Annie Wilkes hittar Sheldon i bilvraket och väljer att pyssla om honom och låta honom återhämta sig från sina skador i hennes idylliska stuga. Wilkes visar dock snart sitt riktiga jag - ett jag som inte är speciellt omhuldrande.
Klaustrofobin agerar i två lager i Misery. Sheldon är fången i sin kropp efter sin skada och är dessutom inlåst i Wilkes hem. Som en intressant paradox består fängelset av säng iklädd blommiga sängkläder. Kampen mellan hemskheterna som pågår och den oskyldiga "looken" får min hjärna och hjärta att slå volter av obehag. Wilkes (Bathes) är en fullkomligt sinnessjuk omvårdnare som slår minst lika ofta som hon smeker. Ett psykfall av rang, helt enkelt.
1: Buried (2010)
Välkommen till helvetet, klaustrofob. 95 minuter i en trång kista med enbart en tändare och mobiltelefon, nergrävd djupt i marken i Irak. Behöver jag säga mer utan att pulsen når rekordhöjder?
Paul Conroy (Ryan Reynolds) vaknar upp nergrävd i en kista. Minnet av gårdagen, hur han hamnade där, är bortblåst. Hemskheterna kan ta vid.
Buried är, på fullaste allvar, 95 minuter i en kista. Vi tillbringar vår dyrbara tid i detta trånga skrymsle tillsammans med regissörens, Rodrigo Cortés, förmåga att bygga upp en illavarslande, stegrande spänning från första bildrutan. Han lyckas med denna anmärkningsvärda bedrift. Cortés lyckas t.o.m pressa ur en fängslande, hjärtskärande rolltolkning ur Ryan Reynolds - vilket tycktes som en omöjlighet innan Deadpool.
Som grädde på detta ångestmos stormar sedan det fullkomligt hänsynslösa slutet in och skär genom mina oskuldsfulla förväntningar som en machete genom fesljummet smör. Buried lämnade mig ensam, övergiven och genuint illa till mods. Inte illa av en kist-film!
Där har ni mina fem favoriter? Kan du rekommendera någon ytterligare till en som inte blivit biten av skräckmyggan fullt ut? Kommentera hemskt gärna!