Tio skräcktips från en räddhare
Här är guldkornen som tack vare sin låga skräckfaktor, eller sin höga skräckfaktor till trots, är läskiga måsten!
Hushållet jag växte upp i styrdes med järnhand. Några skräckfilmer var det inte tal om för våra oskyldiga själar, inte ens nyheter från TV:n fick blotta sina vassa tänder mot vår sköra uppväxt. Jag var betydligt mer lydig än min storasyster som både såg "Alien" och "Robocop" drygt ett par decennier före mig. Först vid 12 år har jag en tydlig förnimmelse av att jag började se skräckfilm med vad jag vill kalla en mild inkörsport, nämligen "Scream".
Jag sitter ofta, fortfarande, både med filt över huvudet och kudde framför ansiktet när jag ser skräckfilm. Givetvis skyller jag på min ömma moder som så brutalt slaktade den blivande skräck-connoisseuren i mig, precis som Jason Voorhees gått bärsärkagång mot festande ungdomar. Det ses därmed väldigt sällan skräckfilm när det är min tur att plocka fram en Blu-ray ur filmhyllan.
Denna mörka uppväxt till trots så har dessa få besök i skräckvärlden blivit starka kärnminnen. Här listar jag de få som blivit stjärnklara favoriter åt andra räddharar som är nyfikna på riktigt bra skräck!
Triangle (2009)
En grupp vänner åker på en seglingstur men yachten kapsejsar under ett märkligt oväder. Räddningen blir ett förbipasserande fartyg som till synes är obemannat. Men någon eller något jagar snart den lilla gruppen.
Detta är en skräckfilm som jag, som ödmjuk räddhare, klarar av då den lockar mig med sitt mysterium snarare än skölja sina vågor av skräck över mig. Även om många scener är intensiva och nagelbitande så är det framförallt en av de smartast skrivna skräckhistorierna på denna listan.
Skräckfaktor: 3 av 5
Fido (2006)
Om alla filmer på listan var glass så är det den här som smakar vanilj. Fido tar plats i ett idylliskt litet amerikanskt samhälle där man kan känna doften av nymålade, vita staket och höra ringklockor när barnen cyklar. Men så har det inte alltid varit! Zombier höll nämligen på att sätta sin egen ton på hur världen omkring oss skulle se ut, men tack vare teknikens under har mänskligheten tagit överhanden. Numera är zombies våra fogliga betjänter istället för vår värsta fiende. Vad kan då gå fel?
Detta är vad som händer om man blandar drama, komedi och skräck. Tvivlade du på om det någonsin var möjligt kan du härmed sluta tveka. Om man som jag är lite kär i skådespelerskan Carrie-Ann Moss och vill ha en mysig kväll med lite “edge” så är detta filmen du ska poppa popcorn till.
Skräckfaktor: 1 av 5
Dog Soldiers (2002)
Jag är en av dem som föredrar praktiska effekter. Dog Soldiers är en sån film och den är desto mer fantastisk bara därför. I denna brittiska godbit får vi följa ett gäng soldater ute i den fantastiskt vackra, skotska höglandet under en rutinövning. Men snart blir det viktigt att de faktiskt lärt sig något under sina övningar då de attackeras av varulvar.
Gillar man lite “over the top”-blodighet, brittiska svordomar ("bollocks" översätts för övrigt till "kisskass"), och skådespelare i varulvsdräkter så kan jag inte rekommendera Dog Soldiers nog.
Skräckfaktor: 2 av 5
The Thing (1982)
Om det är något den här filmen ska ha pris för så är det universums snyggaste filmposter! Men det är en vinst i sig att Kurt Russell är med i den. Han och ett team forskare på Antarktis finner kvarlevorna av en utomjording som antas vara död, men när det upptäcks att så inte är fallet så är det redan för sent.
Den klaustrofobiska miljön, de praktiska effekterna och storyn kring utomjordingens speciella krafter är ett recept på en utomordentligt utsökt skräckfilm av sällan skådat slag. Den enda som kan brottas med min absoluta favoritskräckfilm om förstaplacering skulle nog kunna vara den här.
Skräckfaktor: 4 av 5
En vampyrs bekännelse (1994)
Alla varulvars naturliga fiende är som vi vet vampyrer. Och här har vi rejält stora namn med filade hörntänder. Tom Cruise, Brad Pitt och Antonio Banderas är alla blodtörstiga, men vackert klädda rovdjur i natten. Men hur är det att vara vampyr med samvetskval? Det berättar Pitts karaktär Luis för Christian Slater som intervjuar honom.
Detta är ett sensuellt kostymdrama skrivet av Anne Rice, som var en av de första att göra vampyrer så pass sexiga och förföriska som vi ser dem i popkulturen idag. Oavsett om du vill blotta din hals för den sadistiska Christian Grey-vampyren eller den milda Disneyprins-vampyren så blir du inte besviken.
Skräckfaktor: 2 av 5
The Others (2001)
Detta är en oerhört klassisk spökhistoria och faktiskt den enda spökhistorien på hela listan. För något som denna räddharen inte klarar av är just spöken. Det finns inga fysiska regler för vad spöken kan inte kan göra vilket hjälper till att skrämmas med bravur. Kniventusiaster som Screams egna "Ghost Face" och tidigare nämnda vampyrer har ändå fysiska hinder som drastiskt sänker skrämselfaktorn. Men låsta dörrar och solljus är inget som hindrar spöken från att hitta dig.
The Others handlar om den djupt religiösa och strikta mamman Grace, som bor på en herrgård med sina två barn. Deras relation är redan ansträngd men den blir än mer så när dottern tror sig se spöken, något den troende Grace inte kan gå med på. Emellanåt är filmen en aning för läskig för att jag ska kunna ta mig igenom den, men i och med dess spännande mysterium så kan vi räddharar samla våra krafter för att nå eftertextsmålet.
Detta är den första och enda spökfilmen som jag sett två gånger på samma dag. Jag blev helt enkelt bortblåst av hur fantastisk den är! Även en räddhare kan samla mod till en spökfilmen om kvaliteten är såhär hög.
Skräckfaktor: 4 av 5
Train to Busan (2016)
Att vara jagad av zombies är illa nog, men att dessutom befinna sig på ett trångt tåg gör det knappast bättre. Nej, då får alla passagerare känna sig som framdukade munsbitar. Det kanske låter som att det inte borde hända särskilt mycket i de isolerade kupéerna, men Train to Busan far framåt med samma fart och kraft som den miljövänliga farkosten vi reser i.
Train to Busan har fått en uppföljare som heter Penninsula, vilken idag är högaktuell.
Skräckfaktor: 3 av 5
Get Out (2017)
Tekniskt sett var min första skräckupplevelse på bio The Grudge (2004), men eftersom jag såg knappt en tredjedel innan det blev för mycket för mig så får den korta, men tappra, räddharsinsatsen strykas. Det dröjde otursamma 13 år innan jag överhuvudtaget vågade ge mig på en liknande upplevelse igen och då var det Get Out, med sina lysande recensioner, som lockade ut mig ur kaninhålet.
Här följer vi Chris som besöker sin flickväns familj för första gången med en krypande känsla av att allt inte är som det ska. Den känslan delar denna räddhare fram tills det stora slutgiltiga avslöjandet av vad som pågår bakom den idylliska fasaden.
Get Out har många vibbar av old school-skräck som jag gillar. Med det menar jag berättelser som man försökte skrämma sina kompisar med när man var tonåring. Detta är en jäkligt snygg film som får mycket av sin odödliga stämning från det fantastiska skådespeleriet och fotot.
Skräckfaktor: 4 av 5
The Visit (2015)
Det allra senaste tillskottet bland mina skräckfavoriter är M. Night Shyamalans The Visit. Syskonen Becca och Tyler åker för första gången på besök till sina morföräldrar och även om man kan tycka att den äldre generationen kan bete sig lite knepigt så är det något mer extremt knasigt med detta gamla par. Kanske finns det till och med skäl för genuin oro?
Precis som ovannämnda Get Out påminner The Visit om gamla spökhistorier från min ungdom. Det är gränslöst fängslande och jag blir lika delar upprymd som uppskrämd, som den där behagliga skräckkänslan man får när man åker karusell. Detta är en av de få filmer på listan som bjuder på uppenbara "jump scares" men i en absolut lagom och hanterbar mängd.
Skräckfaktor: 4 av 5
Instängd (2013)
Något så ovanligt som en helt och hållet kvinnlig uppsättning skådespelare är få skräckfilmer förunnat. Samma regissör som gjorde Dog Soldiers längre upp på listan, har regisserat denna berättelsen om Sarah och hennes adrenalin-junkies-vänner på grottexpedition. Det blir snabbt problem när de går vilse, och som om klaustrofobin inte vore nog så jagas de snart av Gollum-liknande varelser.
Detta är min absoluta favoritskräckis och landar precis på gränsen av vad denna räddharen är villig att hantera. Här finns det otroligt mycket som är skrämmande utöver de obhagliga monsterna, vilket gör filmen väldigt speciell. Vanligtvis är en monsterfilms enda stressmoment dess skräckinjagande varelser men här finns det flera andra faktorer. Det är ett fantastiskt, skickligt och otroligt väl genomtänkt manus som dessutom utförs av femstjärnigt skådespeleri.
Skräckfaktor: 5 av 5
För mer läsning --> scrolla vidare eller spana in vår lista med historiens bästa skräckisar!