Sex skådespelare som blev snuvade på årets Oscarsgala

Nu är det än en gång dags för Oscarsgala! Bland de nominerade skådespelarna ser vi både veteraner som Jeff Bridges, Meryl Streep och Denzel Washington, men också nykomlingar som Naomie Harris och Lucas Hedges. Att avgöra kring vilka skådespelare som har gett bäst prestationer under ett år är en minst sagt en subjektiv bedömning. Därför blir det ofta diskussioner bland filmfans om rätt skådespelare blev nominerade.

Jack Reynor

Film: Sing Street (2016)

Den irländska indiefilmen Sing Street blev otroligt hyllad av kritiker världen över. Själv såg jag inte riktigt storheten med filmen, men Reynor i rollen som huvukaraktärens äldre slacker-brorsa var suverän i sin rolltolkning. Han fungerade både som comic relief och mentor till den förvirrade tonåringen Conor. Reynor lyckades också anamma en tjock irländsk accent trots att han är född och uppvuxen i USA. Hans citat "No woman can truly love a man who listens to Phil Collins" är kanske årets bästa. Trots Sing Street kritiska framgångar lyckades filmen inte knyta till sig någon Oscarsnominering.

Amy Adams

Film: Arrival (2016)

Det kom som en chock för många att Adams inte blev nominerad för rollen som lingvisten Louise Banks i sci-fi-rullen Arrival. Trots filmens hela åtta Oscarsnomineringar så lämnades Adams lottlös. Hennes karaktär hade egentligen inte särskilt många utmärkande drag men ändå lyckas Adams hela tiden att göra de mest obetydliga scenerna intressanta och underhållande. Trots filmens episka tema var det dramascenerna med Louise som gjorde att jag älskade filmen. Adams som vanligtvis är populär bland Oscarsjuryn får vänta ett tag till på sin sjätte nominering.

LÄS OCKSÅ: Recension: Arrival (2016)

Alex R. Hibbert

Film: Moonlight

Tre skådespelare fick dela på rollen som Chiron i det gripande dramat Moonlight, eftersom filmen följer huvudkaraktären genom tre olika delar av hans liv. Trots att alla tre var enastående, var 12-årige Hibbert enligt mig den som stack ut mest. Hibbert spelar den yngsta versionen av Chiron, en tystlåten pojke som har det svårt både hemma och i skolan. Han har  nästintill inga repliker men lyckas Trots detta få otroligt mycket sagt genom sina ansiktsuttryck och sitt kroppsspråk. En riktigt gripande prestation i en av årets bästa filmer.

Ben Foster

Film: Hell or High Water

När Hell or Highwater började få trovärdiga Oscarschanser trodde jag att detta kunde bli Fosters år. Foster, som i många år har stått för enastående prestationer i filmer som The Messenger, 3:10 to Yuma och Alpha Dog, har aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. I filmen om två bankrånande bröder spelar han den äldre och klart galnare brodern Tanner mot den lugnare och mindre komplexa brodern Toby spelad av Chris Pine. Deras kemi fungerar fantastiskt då de tillsammans representerar två sidor av ett mynt. Som tittare vet vi aldrig vad vi ska känna för Tanner.

Jag anser att Foster blev snuvad på konfekten när Dev Patel blev nominerad för bästa manliga biroll i filmen Lion trots att han egentligen är huvudrollen i denna film. Jag hade mycket hellre sett Foster i bästa manliga birollskategorin

Daniel Radcliffe

Film: Swiss Army Man

Radcliffe stod för en något annorlunda rollprestation i den vackra, roliga och udda filmen Swiss Army Man. Radcliffe, som spelade ett lik med extraordinära talanger, bjöd tittarna på både humor och drama i världsklass. Filmen har dock blivit en riktig vattendelare. Det har till och med rapporterats att många kritiker lämnade biosalongen innan filmens slut. Radcliffe har kommit en lång bit ifrån Harry Potter-världen, men Oscarsjuryn var nog inte riktigt redo att nominera en så kontroversiell rolltolkning.

LÄS OCKSÅ: Inför Oscarsgalan 2017

Felicity Jones

Film: A Monster Calls

Trots riktigt god kritik och många element som kännetecknar en Oscarsfavorit, fick inte A Monster Calls någon Oscarsnominering. Cancerdramat med fantasyelement följer den utstötte pojken Conor och hans oväntade vänskap med ett trädmonster. Jones som spelar Conors ensamstående och cancersjuka mamma gjorde en enorm transformation genom filmen. När hennes sjukdom är som värst är hon nästan omöjlig att känna igen. Filmen har starka prestationer rakt igenom men Jones är helt klart bäst. Utan henne hade filmen inte haft samma gripande effekt på mig som tittare.