Rockyfilmerna rankade - från sämst till bäst

Undertecknad identifierar sig som lite av ett Rocky-fan. Jag har t.o.m döpt min son efter seriens odödliga fader Sylvester Stallone och antalet gånger jag försökt mig på skakiga enarmsarmhävningar till seriens träningsmontage kan jag knappt räkna till. Jag har följt Rocky en rond i taget och det tänker jag fortsätta med.

Karaktären, och filmerna, har tätt följt varandras underdog-dramaturgi från att ha vandrat i drömfabrikens finare salonger till att ha legat utslagen i rännstenen, hånad och utskrattad. Sedan 1976 har sluggern härjat i vår populärkulturella boxningsring och idag tar jag en djupare titt på filmserien i denna topplista. Det här är Rockyfilmerna – från sämst till bäst.

9. Rocky 5 (1990)

I femte delen blir Rocky diagnostiserad med en hjärnskada. Han blir tvungen att sluta med boxningen, i alla fall som frustande fighter i ringen. En ung utmanare vid namn Tommy Gunn (Tommy Morrison) behöver en tränare och Rocky ställer upp, ett ödesdigert beslut som får oanade konsekvenser för Rockys familj.

Vid det här laget är filmserien ordentligt stagnerad och publiken vet exakt vad som förväntas av en Rockyfilm. Det räcker inte för vår protagonist att gå upp i ringen mot någon ny oövervinnerlig best. I fyran besegrade han till och med kommunismen så brunnen av värdiga motståndare började sina. Det enda sättet att få karaktären relaterbar igen är att ta honom tillbaka till sina rötter. Detta lyckas del fem med samtidigt som den försöka bryta ny mark. Detta är ett initiativ som jag anser är modigt i en etablerad och älskad franchise.

Detta undermineras dock av hur illa genomfört det är. Skådespelarinsatserna gör att vissa nyckelscener känns direkt plågsamma att ta sig igenom. Tommy Morrison och framlidne Sage Stallone borde aldrig ens gått vidare till rond två under casting-processen, i synnerhet när deras karaktärer är grunden till de konflikter som driver filmens emotionella kärna. Det ska dock sägas att jag ändå gillar Rocky 5, men sämst i serien är den utav tvivel.

Rolig trivia: I originalmanuset avlider Rocky i slutet av denna film. Detta ansågs vara ett för ledsamt slut och ändrades till förmån för det nuvarande.

8. Rocky 4 (1985)

Om mitt tolvåriga jag hade haft ett veto att lägga hade den rösten garanterat lagts nu. Fyran var min absoluta favorit som ung. När jag ser den med vuxna ögon förstår jag varför - jag tillhörde den tilltänkta målgruppen.

I Rocky 4 har vår huvudperson ett helt land emot sig. Apollo Creed blir dödad i ringen av en tillsynes osårbar motståndare från Sovjet (spelad av Dolph Lundgren). Jakten på hämnd kan börja! Detta är tramsigt underhållande och filmens soundtrack ligger mig varmt om hjärtat. Tyvärr är filmen i sig inte i närheten av bra.

I fyran lämnar Stallone filmseriens ursprung i karaktärsdrivet drama fullständigt. Resultatet är en film bestående av olika montage; åka-bil-montage, träningsmontage och fight-montage. I del fyra är karaktärerna som serietidnings-karikatyrer av sina forna jag. Detta är en tolkning av Rocky som hör hemma i superhjälte-sfären.

Rolig trivia: En gång när Stallone bad Dolph Lundgren att verkligen ta i när de tränade inför en boxningsscen, slog Dolph till honom så hårt att Stallone vaknade upp på sjukhus dagen därpå.

7. Rocky 3 (1982)

Balboa är nu regerande världsmästare och lever i en dekadent kändistillvaro. När han blir totalt överrumplad av en ny utmanare, Clubber Lang, blir Rocky tvungen att acceptera hjälp från sin gamla rival - Apollo Creed.

Detta är den första moderniseringen av filmserien. Fokus förflyttas från karaktärer till action - och här fungerar det faktiskt ganska bra. Trots en helt bisarr mängd montage och kamerasvepningar över inoljade manshyddor, når det aldrig samma absurda nivå som i fyran. Skillnaden är att Stallone här lyckas balansera det rena actionspektaklet med en touch av drama. Carl Weathers karisma strålar och han lyfter varenda scen han är med i. Rockys och Apollos relation gestaltas trovärdigt och är kärnan till varför Rocky 3 fungerar. Fightscenerna får en emotionell ”punch” trots att de är helt sanslöst orealistiska.

Rolig trivia: Även detta var tänkt att bli den sista Rockyfilmen. Dock blev filmen en så stor succé att Stallone fortsatte med serien.

6. Creed 2 (2018)

I "Creed 2" möter Adonis Creed ingen mindre än Ivan Dragos son, Viktor Drago, i en match där både stolthet och arv står på spel. Kommer Creed lyckas med det hans far så fatalt misslyckades med? 

Creed 2 är en blandad kompott. Det främsta problemet är att sagan börjar gå i såpoperans fotspår där alla är släkt med alla. Spektaklet känns på det hela taget påtvingat och upprepande. Dolph Lundgrens Drago är urvattnad och saknar den enorma hållning han en gång bar på som en gång i tiden skamset tvingade iväg mig till gymet. Tack och lov bjuder Jordan och Stallone på dramatiska höjder och Tessa Thomson är sedvanligt briljant. Regissören, Steven Caple Jr, håller sig till originalets realistiska fotspår och boxningsscenerna är ruskigt tajta. 

Rolig trivia: en scen där Rocky och Drago möts i en kvick batalj och delar ut smockor klipptes tyvärr bort från den slutgiltiga filmen.

5. Creed 3 (2023)

Så fick även Adonis Creed sin egen trilogi. I tredje filmen återkommer en kontroversiell figur från Adonis förflutna som hotar att rasera allt den numera pensionerade världsmästaren byggt upp. 

Vi var många som rynkade näsan åt Creed 3, inte minst på grund av att Sylvester Stallones Rocky skickats till avbytarbänken. Jag blev tack och lov motbevisad. Michael B Jordan bevisar att det var dags för Creed att kliva ut ur det förgångnas skugga. Creed 3 är hans film. Skurken är inte någon återanvänd brorson eller taxichafför till Clubber Lang eller någon annan av Rockys gamla stall av skurkar, utan istället bjuds vi på något nytt. Visst, boxningsfilmers dramaturgiska modell är efter nio filmer utnött och förbrukad men Creed 3 gör det absolut bästa med sitt material och förutsättningar. Snygg, tajt och Jonathan Majors är solklar MVP.

Rolig trivia: Sylvester Stallone har i intervjuer uttalat sig om att han vägrar se filmen efter en rättighetsdispyt med filmens producenter.  

4. Rocky 2 (1979)

”It ain't gonna be no rematch”. Detta är Rockys önskemål i slutet av del ett. Det går inget vidare.

Denna första uppföljare är Stallones regidebut i filmserien. Apollo Creed är förödmjukad efter händelserna i ettan och är fast besluten att få upp den ”Italienska Hingsten” i ringen igen.

Interaktionen mellan karaktärerna är filmens starkaste kort. Detta är verkligen en omaka skara människor och detta fångar skådespelarna överlag. Tyvärr är vissa scener överspelade från vissa i ensemblen. Talia Shire är ofta i gränslandet till ren såpopera, likaså Stallone.

Stallone har inte heller samma fingertoppskänsla för berättandet som John G. Avildsen hade. Han tenderar att dra ut på vissa delar av historien och i slutet av akt två tappar filmen ordentligt med kraft. Det blir tyvärr en del gäspande innan finalen. I övrigt är detta ett stabilt inlägg i Rocky-sagan.

Rolig trivia: Stallone var skadad under inspelningen av filmens final. Under träningen inför filmen slet Sylvester ut sin högra bröstmuskel. Som resultat av detta är den högra lite mer ”ådrig” än den andra.

3. Creed (2015)

Creed är den första filmen i serien som Stallone inte har skrivit. Detta uppdrag och även regi har den här gången tilldelats Ryan Coogler. Efter den gripande regidebuten Fruitvale Station cementerar han sig här som en av Hollywoods mest lovande regissörer.

I Creed skiftar fokus till en ung man vid namn Adonis Johnson. Vår nya protagonist har släktband som kan spåras till ett bekant ansikte inom ”Rocky-familjen”- Apollo Creed. Adonis vill vandra i sin faders fotspår, men då behöver han en tränare – Gissa vem.

En av många saker jag älskar med Creed är att den lyckas definiera sin egen plats i filmserien samtidigt som den hyllar Rocky-arvet. Det är en svår balansgång som Coogler lyckas utmärkt att navigera genom. Stallone blir räddad ur det Expendables-träsk han befunnit sig i med denna prestation. Personkemin tillsammans med Jordan känns trovärdig hela vägen.

Mina enda invändningar är att kärlekshistorien känns ointressant och att filmen ibland är lite väl ”by the numbers”. Tessa Thompsons karaktär ges aldrig någon substans och Coogler spelar stundtals sina kort lite väl säkert.

Rolig trivia: Adonis bär en tröja med texten: ”Why do I want to fight? Cause I can't sing or dance” i en träningsscen. Detta är ett direkt citat från Rocky.

2. Rocky Balboa (2006)

”It ain't over 'til it's over” löd texten på Rocky Balboas poster. Det ska erkännas, jag trodde absolut att det var över. Jag avfärdade i princip filmen som ett skämt. Det visade sig att jag skulle bli motbevisad – ordentligt. Detta är den bästa filmen i serien sedan originalet.

Åren har rusat iväg även för en före detta boxningsvärldsmästare. Det är en äldre och dystrare slugger vi möter i del sex och det är nästintill rörande att se att även legender åldras. Adrian har gått bort i bröstcancer och Rocky har startat en restaurang till hennes minne. Tyngd av sorg lyckas han inte hitta fotfäste i livet förrän en simulerad boxningsmatch förändrar allt.

Att Stallone skrev ut Adrian ur filmserien var ett genidrag. Tack vare detta lyckas Stallone introducera ny tematik. Karaktären förs in på territorium som sorgearbete men även hur synen på identitet förändras med åldern. Precis som i originalet har Stallone mycket att säga och han använder sitt fiktiva alter ego som en ventil för detta. Och jag köper varenda ord han säger.

Rolig trivia: Stallone slogs medvetslös under inspelningen av filmens avslutande fight.

1. Rocky (1976)

1976 var året som en helt okänd underdog sprang upp för trapporna till The Philadelphia Museum of Art. Efter det fanns hans namn fastetsat populärkulturens medvetande.

Klubboxaren Rocky Balboa får det ovanliga erbjudandet att möta den regerande världsmästaren Apollo Creed i en uppvisningsmatch. Rocky ser detta som sitt livs chans.

Denna ”fula ankungen”-historia har en närmast mytisk kvalité över sig, som en folksaga. Samtidigt är den oerhört grundad i sina karaktärer. John G Avildsen vandrar mellan mytisk legend och relaterbart drama med kirurgisk precision. I förlängningen handlar inte Rocky om boxning, den råkar bara handla om en boxare. Filmen handlar om människor. En grupp skadade individer som finner styrka hos varandra. John G Avildsen framhäver detta fantastiskt i sin regi och Stallone i manus och agerande. I symbios med Bill Contis komposition råder det inga tvivel – detta är en filmklassiker.

Rocky vann Oscar för bästa film, regi och klippning 1977. I bästa film-kategorin vann den guldgubben över bland annat Taxi Driver och Network. Rocky fångade mig för många år sedan och den visar inga tecken på att släppa.

Rolig trivia: Filmkritikern Roger Ebert ansåg att Stallone påminde om en ung Marlon Brando i denna roll 1976.