Predator-filmerna: Rankade från sämst till bäst
"If it bleeds we can rank it"
"Prey" har landat för att jaga villebråd och vi på Filmtopp ställer oss frågan: "Vilken Predator-film är egentligen bäst?". Detta får du reda på i dag när vi rankar samtliga Predator-filmer från sämst till bäst.
Disney+ fick nyligen påfyllning av på rovdjursfronten när Prey intog streamingtjänsten. Prey är, såklart, den senaste delen i filmserien Predator där utomjordiska varelser går igång på att bokstavligen dra ryggraden ur folk. Ett utomjordiskt släkte av intergalaktiska jägare, helt enkelt. Sedan 1987 har det varit öppen jaktsäsong på homo sapiens och det har resulterat i en filmserie bestående av fem delar och två spin-offs.
Undertecknad är givetvis ett troget fan av serien. Efter att ha parkerat sittfläsket och kämpat mig igenom ännu en primal troféjakt i Prey började kugghjulen sakteliga snurra innanför pannbenet: vilken Predator är egentligen bäst? Hur ser min lista ut? Resultatet av denna svettdrypande hjärngympa bjuder jag på idag med listan: Predator-filmerna: rankade från sämst till bäst.
AvP 2: Requiem (2007)
Det som såg så lovande ut. Äntligen en Alien-film som utspelade sig på jorden och föregångarens tavla att stöpa om filmmonstren till barntillåtna vidunder var nu åtgärdat. AvP 2 tog tillbaka sin köttiga R-rating och det såg faktiskt ut som att uppföljaren skulle bli den monstruösa batalj ettan aldrig riktigt lyckades leverera. Tyvärr blev uteblev glädjedansen - ännu en gång
AvP 2 är en sölig soppa av epileptiskt sönderklippta actionscener som äger rum i så gott som totalt mörker. Den nya besten, hybriden Predalien, är ett konceptuellt fräckt tillskott, men som vi knappt lyckas se röken på grund inkompetent filmskapande. AvP 2: Requiem är tomma kalorier och är knappast någon dyrgrip i någons troféskåp - detta är vårt rovdjurs svagaste ögonblick.
The Predator (2018)
Nästa placering är en fesljummen soppa: Shane Blacks The Predator. Det är en bedrift att kämpa sig genom denna fånigt märkliga, spattiga och spretiga uppföljare. Det är möjligt att någon av beståndsdelarna som utgör The Predator kunnat husera ett frö till en bra idé men här slängs det ihop alldeles för mycket. The Predator är ett "text book"-exempel på en film vill som inte vet vad den vill vara och när post-credit scenen avslöjar någon sorts ultratöntig Iron-Man-dräkt till rovdjuret så är min puls mördande låg. Tack och lov finns det några scener med välkomponerad action och det snålas inte på köttiga våldsscener - det är det enda jag uppskattar med denna inkompetenta jägare.
AvP (2003)
Att Paul W.S. Anderson (Mortal Kombat, Resident Evil-serien) fick chansen att försöka tämja två av filmhistoriens mest ikoniska vidunder är förstås att betrakta som ett kreativt hjärnsläpp, men faktum är att jag ändå uppskattar filmen. Storyn om en underjordisk pyramid där Rovdjuren och Xenomorphs dansat dödsdanser i åratal är fullkomligt trams, men utförandet är faktiskt helt ok. AvP nyttjar smått mirakulösa praktiska effekter och monstren ser extremt bra ut. Pyramiden utgör dessutom en ganska mysigt klaustrofobisk arena för vår stackars huvudperson att gosa med utomjordiska svin i. AvP är, trots sitt alldeles gräsligt usla rykte, en helt ok creature feature.
Predators (2010)
Nu höjs kvalitetsnivån några saftiga nivåer - Predators är listans första bra film! Nimrod Antal blåser liv i franchisen som gått på sparlåga efter Avp-sidospåren och låter oss stifta bekantskap med världens dödligaste gäng människor. Legosoldater, Yakuzas, dömda mördare, opålitliga doktorer doppas plötsligt ner på rovdjurens hemplanet - det är dags för jaktsäsong, ännu en gång.
Predators är en vansinnigt snygg uppföljare med en kittlande idé som nyttjas till det yttersta. Antal utvecklar rovdjurens mytologi på ett organiskt sätt och introducerar oss för varelsernas olika stammar och kulturer. Tyvärr dyrkas originalfilmen väl troget och när sista akten består av en lerdränkt Adrien Brody som chantar Arnolds paradrepliker "Kill me now, I'm here" spårar hyllningarna ur och liknar mest parodi. Annars gillar jag Predators - en enkel actionrökare med knall i bössan.
Prey (2022)
Nykomlingen på listan kniper en åtråvärd tredjeplats. Måhända är detta lite av kioskvältare då den allmänna opinionen tycks vara av uppfattningen att Prey är den klart bästa Predator-uppföljaren. Givetvis ska jag dansa motvals, om än bara lite grand.
Prey är en alldeles lysande, kittlande och rakt igenom urcool idé. Att placera en Predator bland Amerikas urinvånare är cinematisk sensualitet och Regissören, Dan Trachtenberg, vet detta. Trachtenberg håller premissen simpel, relationerna mellan karaktärerna basic och gestaltar rovdjuret på ett skoningslöst vis. Några actionscener i Prey är utan tvivel filmseriens bästa.
Tyvärr skaver det här och där. Prey startar extremt långsamt och är stundtals vansinnigt ful. CGI-djuren är förbluffande plastiga och varför Trachtenberg inte nyttjar fler praktiska effekter stör mig något kopiöst. Prey hade kunnat vara en slam-dunk, men nu får den nöja sig med en ärofylld tredjeplats.
Predator 2 (1990)
Dags för kioskvältaren - jag är svårt förtjust i Predator 2. Så till den milda grad att jag håller den som näst bäst i serien. Fine, skjut mig, men nu är det jag som sitter vid skrivmaskinen.
Predator 2 bär på ett uselt rykte. Filmen är vida känd som en cinematisk stoppkloss som inte på något vis spelar i samma liga som originalet och nej, riktigt så bra är inte uppföljaren, men den besitter några fasligt intressanta komponenter och rakt igenom underhållande. Att placera rovdjuren i cementdjungelns gängkrig är briljant och att låta Danny Glover kliva in i rollen som byte likaså. Predator 2 leker även lite med genren och fungerar inledningsvis som en klassisk deckare mer än som högoktanig action - även detta är ett grepp jag älskar.
Men visst, filmen är daterad och bär det tidiga 90-talets vattenstämpel så gott som varje mikrosekund. Gör detta något? Nej, med undantag för några lite väl cheesy scener och Gary Buseys kokainstänkta aura.
Predator (1987)
Shit pommes frites, ni får ursäkta nu kära läsare om ni drabbas av en mildare hjärtattack av denna vanvettiga überskräll. Första filmen kniper första platsen - dags att bomba undertecknad med hatmail. Nej då, jag klarar mig.
Ettan är en ikonisk actionfilm som inledningsvis lurar tittaren att tro att det är en sedvanlig uppföljare till Commando som utspelar sig. Ack så fel. Filmen tar en grotesk u-sväng och 80-talsactionfilmen stöps om till en svettdränkt feberdröm där en intergalaktisk jägare ger blanka fan i stentuffa mansnormer. John McTiernans Predator är en hjärtformad plats i det Edströmska hushållet och är tillika en favoritfilm av bicep-mått. Grattis Predator, du är det bästa Rovdjuret.
Vi har nått min listas slutpunkt. Håller du med mig eller bör jag få ryggraden utdragen?